Maratondebatten som banade väg för en ny era

Onsdagen den 29 maj 1974 sände tv live från Sveriges riksdag i hela sju timmar – detta i en tid när det endast fanns två tv-kanaler och internet låg 25 år framåt i tiden. Maratondebatten, som den kallades i pressen, var årets dittills längsta riksdagsdebatt. Sent på kvällen gick ledamöterna till omröstning, och Sverige fick ett resultat: fri abort skulle införas!

Händelsen fick stor uppmärksamhet, och dagen efter listade kvällstidningarna hur samtliga riksdagsledamöter röstat i frågan. Det var ett historiskt ställningstagande som fattades denna majdag i riksdagen. Men samtidigt var det ett väntat beslut. Var partier och enskilda ledamöter stod i frågan var redan känt, och det fanns en klar majoritet för att införa den nya abortlagen. Göteborgs-Tidningen skrev: »Dom pratade. Och pratade. Och pratade. Men allt var redan klart!«.

»Av tidningsklippen framgår att abortfrågan väckte starka känslor och en vilja hos partierna att positionera sig.«

Så varför denna uppståndelse och live-tv-debatt? Av tidningsklippen framgår att abortfrågan väckte starka känslor och en vilja hos partierna att positionera sig. Men att riksdagsdebatten blev så pass lång och mediabevakningen så stor kan också tolkas som att en bitvis uppslitande process, som börjat långt tidigare, nu gick mot sitt slut.

Omröstningen 1974 visade på en tydlig skiljelinje mellan vänster och höger, och en splittrad mitt. För den nya abortlagen röstade 214 ledamöter, medan 103 röstade mot.

Majoriteten riksdagsledamöter ville införa fri abort den där majdagen. Dessutom var fri abort i praktiken redan införd. Under 1970-talets första år beviljades i princip alla abortansökningar, och antalet aborter ökade. Även justitieminister Lennart Geijer (S) såg lagen som en anpassning till rådande praxis.

Så hur och varför hade denna praxis runt abort utvecklats? För att förstå detta får vi backa bakåt i historien.

Före 1938 var abort förbjudet i Sverige, men då blev det tillåtet för en kvinna att göra abort på vissa »indikationer«; om hon var allvarligt sjuk, bar på en allvarlig ärftlig sjukdom eller hade blivit gravid efter en våldtäkt. De närmaste åren genomfördes några hundra aborter per år, medan de illegala kunde räknas i tusental. 1946 blev det lite lättare att få en abort, på »socialmedicinsk indikation«. Men 1950-talet blev ett abortrestriktivt decennium och antalet legala aborter minskade kraftigt – trots att lagen inte ändrats.

»1965 tillsattes en statlig abortkommitté och justitieminister Herman Kling (S) menade att tiden var inne för att ge kvinnans inställning ökad betydelse.«

På 1960-talet började det röra på sig i abortdebatten. För första gången ställdes politiska krav på att kvinnan själv skulle få bestämma. Folkpartiets ungdomsförbund och Socialdemokratiska studentförbundet var först ut 1963 och krävde att fri abort skulle införas, och året efter även Sveriges liberala studentförbund. Enskilda läkare och abortkuratorer skrev inlägg i pressen om att gällande abortlag utgjorde ett förmynderi, och att en liberalare abortlag borde införas.

1965 tillsattes en statlig abortkommitté för att utreda frågan och justitieminister Herman Kling (S) menade att tiden var inne för att ge kvinnans inställning ökad betydelse. Vid samma tid briserade den så kallade Polenaffären, då Riksåklagaren planerade att väcka åtal mot kvinnor som rest till Polen för att göra abort. I det då kommunistiska Polen var abort tillåtet. Protesterna mot åtalet blev starka. Röster hördes om klappjakt på desperata kvinnor, och något åtal väcktes aldrig.

Sedan blev det en lång väntan. 1965 års abortkommitté lade fram sitt betänkande Rätten till abort 1971. Det var en kompromissprodukt och många uppfattade dess förslag som svårtolkat; abort sades vara en rättighet, samtidigt som ansökningsförfarandet skulle kvarstå. Det skickades ut på remiss, och negativa röster hördes främst från kristet håll. På den medicinska sidan (bland andra Svensk gynekologisk förening och Svenska psykiatriska föreningen) hade man svängt om, och ställde sig nu försiktigt bakom att den abortsökande skulle ges beslutanderätten. Svenska barnmorskeförbundet var däremot kritiska till att kvinnor skulle ha en i lag inskriven rätt till abort, och ville behålla ansökan med abortindikationer.

Vid den här tiden fanns inte medicinska aborter, alla aborter var kirurgiska. Medicinsk abort infördes på 1990-talet, och utgör idag 96 procent av de aborter som görs i Sverige. Flera av de politiska kvinnoförbunden stödde införandet av fri abort: Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Svenska kvinnors vänsterförbund, Fredrika-Bremer-förbundet och Grupp8. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets väg var dock uppslitande och lång – de tog ställning för fri abort först 1970.

Var befann sig RFSU i abortdebatten? Organisationen hade på 1930- och 40-talen engagerat sig starkt i kampen för abort av medicinska och sociala skäl, men det går inte att påstå att de gick i täten på 1960- och 70-talen. 1960-talets RFSU präglades av inre slitningar och ett generationsskifte. Den kommersiella delen med kondomförsäljning var framgångsrik, men rent sexualpolitiskt skvalpade förbundet i bakvattnet. 1968 tog RFSU ställning för fri abort, och lyfte kravet under 1970-talet, till exempel remissvaret på betänkandet Rätten till abort.

»Läkaren och abortmotståndaren Irma Wright hade ett aborterat foster i en plastpåse i sin handväska, som hon innan sändningen hotat med att ta fram.«

1974 var avgörandets år, och temperaturen höjdes i den offentliga debatten. Tv-programmet Kvällsöppet direktsändes under temat »Vad tycker svenska folket om fri abort?«. En undersökning de låtit genomföra visade att 79 procent stödde idén. I programmet hördes röster för och emot fri abort.

Journalisten Maria-Pia Boëthius berättade att hon själv gjort en abort, i syfte att minska skammen och tystnaden kring ingreppet. Men nerverna var på helspänn bland programmakarna då debattdeltagaren, läkaren och abortmotståndaren Irma Wright hade ett aborterat foster i en plastpåse i sin handväska, som hon innan sändningen hotat med att ta fram. Wright gjorde aldrig slag i saken, istället hamnade hon på Aftonbladets etta. Fostret valsade enligt uppgift sedan runt bland Wrights vänner och bekanta, och även i riksdagen, innan spåren av det upphörde.

»Ledamöter debatterade från morgon till sena kvällen. Ska kvinnans frihet och självbestämmande gälla? Ska fostrets skyddsvärde kvarstå.«

Några dagar efter tv-debatten lade regeringen fram sin proposition om en ny abortlag , där de beskrev abort som en »nödfallsåtgärd« och betonade vikten av att stärka preventivmedelsrådgivning. Men – föreslog att fri abort skulle införas till och med den tolfte graviditetsveckan, och efter kuratorsamtal till och med vecka arton.

Så landade frågan till slut i riksdagen. Ledamöter debatterade från morgon till sena kvällen. Ska kvinnans frihet och självbestämmande gälla? Ska fostrets skyddsvärde kvarstå på samma nivå som tidigare, eller rentav stärkas? Gösta Bohman, partiledare för Högerpartiet (föregångare till M), läste diktraderna »Vem kan bestämma värdet av livets fosforsekunder« och betonade livets okränkbarhet. Tore Nilsson från samma parti åberopade femte budet: »Du skall icke dräpa«. Folkpartisten Ingegärd Frankel fann aborten vara ett etiskt dilemma, något djupt personligt för varje kvinna, och att kvinnan därför skulle bestämma. Eivor Marklund från VPK menade att fri abort var en nödvändig social reform, för kvinnans rätt att själv bestämma och för barnets rätt att vara önskat.

Så gick det till omröstning, och med stor majoritet röstades förslaget om fri abort igenom. Den nya lagen började gälla 1 januari 1975, och en ny historia tog sin början.

Lena Lennerhed är professor i idéhistoria och tidigare ordförande för RFSU (2005–2011).

PRENUMERERA OCH FÅ EN PREMIE HÄR!