Rökbomben – attacken mot Ottar
Den 7 december 2014 attackeras Ottars releaseevent av tre maskerade personer med en rökbomb. Den svenska aborträtten fyller 40 år och evenemanget är en del av en tre dagar lång aborträttsfestival. Carolina Hemlin och Anna Dahlqvist, dåvarande chefredaktörer, återvänder till söndagen för åtta år sedan och paniken när röken fyllde lokalen.
Söndag 7 december
ANNA: På väg till lokalen på Östermalm tar vi en bild, skriver på Insta att vi är peppade, att det är en timme kvar. Det är min första release som chefredaktör för Ottar. Lite nervöst. Vi lägger fram tidningar, fixar snacks och sätter ut en skylt så att folk ska hitta. Till vardags är det ett galleri, med ingång från gatan, men till största del belägen under marknivå. Att det saknas nödutgång tänker vi inte på
CAROLINA: Det är tredje och sista dagen av Aborträttsfestivalen, vägen till galleri Pannrummet på Skeppargatan sitter i kroppsminnet nu. På fredagens mingel var både folkhälsoministern och jämställdhetsministern där. Det är roligt att det äntligen är Ottars dag och vi pratar om att vi hoppas att många ska komma.
»Det kommer rök. Folk skriker, de välter stolar. Min första tanke är att någon har slängt in en bomb, att vi kommer dö.«
ANNA: Kortfilmerna visas och vi håller i ett samtal om abortvård inför en publik på ett 30-tal personer. Eftertexterna till dokumentärfilmen Vessel har precis börjat rulla.
CAROLINA: Från min plats kan jag se upp till entréplan, där en av gästernas sjuåriga dotter, som tröttnat på den långa dokumentären, sitter på trappstegen mot ytterdörren och tittar på Pippi på sin mammas mobil. Allt känns lugnt, när dörren på övervåningen plötsligt sparkas upp med en kraftig smäll. Jag hinner skymta några svartklädda personer och hör någon skrika något halvt ohörbart, men jag uppfattar »jävla«.
ANNA: Det låter argt och hårt. Hotfullt. Jag förstår inte vad som händer, men jag springer bort från ljudet in i förrådsrummet längst in i lokalen. Det kommer rök. Folk skriker, de välter stolar. Min första tanke är att någon har slängt in en bomb, att vi kommer dö.
CAROLINA: Paniken växer när en tjock orange stickig rök snabbt väller ner genom dörröppningen till nedre plan. Adrenalinet och rädslan pumpar i kroppen. Brinner det? Är det en bomb, vad är det?
ANNA: Vi har alla sprungit in i det där bakre rummet. Någon ringer 112. Det känns som om röken sticker i halsen. Tänk om den är giftig? En bomb borde väl ha exploderat vid det här laget? Fönstren sitter för högt upp, den vägen tar vi oss inte ut.
CAROLINA: Barnet!!! Hon skriker på sin mamma från den nu helt rökfyllda övervåningen. Mamman springer upp för trappan och får tag i sin skräckslagna dotter och tar henne tillbaka ner till oss andra, omfamnar henne. Dörren till gatan går inte att se alls nu. Är gärningsmännen kvar där uppe? Har de vapen?
ANNA: Vi måste ut. Jag säger till Emilie som står intill mig, att vi ska ta varandra i handen och springa genom röken. Vi håller andan, tar oss uppför trappan i blindo, får tag i det som ryker – en metallburk på golvet – öppnar dörren och kastar ut den på gräsmattan. Ropar till de andra att de kan komma ut. Drar in kall, frisk luft.
CAROLINA: Alla besökare tar sig upp och ut på gatan och snart skingras röken. Det är svårt att greppa vad som just hände, förvirring och chock syns i flera av besökarnas ögon. Förövarna syns inte till, de måste ha flytt platsen.
ANNA: Snart ser vi polis och ambulans komma. Polisen konstaterar att det är en så kallad rökbomb, inget explosivt, inget livsfarligt. Ambulanspersonalen kollar hur alla mår och fokuserar extra på barnet.
CAROLINA: Ett av polisbefälen på plats säger till mig att de klassar händelsen som ett »politiskt motiverat attentat«. Det är självklart för oss också, att det är just det. En planerad attack av feministhatare, terrorister, nazister eller någon som vill oss ont, och det känns skönt att det bekräftas av polisen. DN ringer, och redan någon timme senare publiceras en artikel om »Rökbombsattentatet«.
Måndag 8 december
CAROLINA: Vi tipsas om inlägg på högerextrema nätforum som visar att eventet diskuterats där dagarna innan. En användare på den nazistiska sidan Motgift skrev den 6:e december: »Någon mer än jag som tänker gå på festivalen och visa sitt missnöje? Att ondgöra sig på nätet är enkelt, och tyvärr kommer inte dessa sjuka människor att läsa det. Bättre då att manstarkt gå dit och läsa om »nazistattack« i aftonlögnen dagen efter.« och fortsätter »Min första tanke var att köra en Azov, balaklava, fanor, uniform och rökgranater.«.
ANNA: Det är mycket som händer. Polisutredning, medieförfrågningar, möten med chefer och kollegor. Vi börjar skissa på en debattartikel, lägger känslorna åt sidan och fokuserar på att formulera det oerhörda, en våldsam attack mot yttrandefriheten, mot Ottar, RFSU och aborträtten. Och vi googlar.
CAROLINA: Attentatet hyllas av högerextrema på chattforum, Twitter och Flashback som »Ett mycket bra initiativ«, »Ni är uppenbarligen snabba grabbar!« och »Efter befrielsen ska vi införa retroaktiv abort för mördarkärringarna i RFSU«. Att läsa kommentarerna ger en iskall känsla inombords, samtidigt som pulsen fortsätter slå i hög takt, som den gjort alltsedan dörren till galleriet smälldes upp.
ANNA: På kvällen spanar jag efter rörelser utanför köksfönstret, skymtar skuggor, försäkrar mig flera gånger om att ytterdörren är låst. Tänker att det är överdrivet. Det hjälper inte. Messar med Carolina. Visst är det hjärnspöken?
CAROLINA: Efter en intensiv dag omgärdad av kontorets och kollegornas trygghet kommer rädslan tillbaka på väg hem och jag grips av en hotfull känsla när jag närmar mig mitt hyreshus. Spanar upp mot fönstren och inbillar mig att det ska stå ett okänt paket utanför min dörr eller att någon ska ha kastat in något i brevlådan. Det är ju inte svårt att ta reda på vilka vi är och var vi bor. Jag och Anna hörs på kvällen och tar bort våra personuppgifter från Eniro.
Onsdag 10 december
ANNA: Vår debattartikel publiceras i Expressen under rubriken »Kampen för rätten till abort måste fortsätta«. Samma morgon diskuteras attacken i P1Morgon. Polisen som medverkar säger att de inte vet mycket om ett eventuellt motiv. Som om det inte är ett politiskt motiverat brott, som om det inte handlar om kvinnors rättigheter, om abortfrågan!
CAROLINA: Vi bjuder in dem som var på eventet till en samling på vårt kontor. Det kommer ungefär tio personer. Flera ger uttryck för känslor som rädsla, ilska, ledsamhet och psykisk och fysisk trötthet. Psykologer är med. De berättar om att reagera på det som skedde är sunt och vanligt. För vissa är reaktionen direkt, för andra kan det komma känningar senare. Generellt brukar drygt hälften ha återhämtat sig en vecka efter ett sådant här stresspåslag, säger de.
ANNA: Vi får stöd från journalister som belyser allvaret, av företrädare för media och civilsamhälle, politiker och privatpersoner. Men det finns sådant som gnager. Brottsrubriceringen som nu är »Olaga hot mot grupp«. När hotet också står mot demokratin, rätten att samlas och prata politik.
Torsdag 11 december
ANNA: Rökbomben tar sig in i riksdagen när riksdagsledamoten Hans Linde (V) frågar statsminister Stefan Löfven vad han avser göra för att förhindra fler attacker mot dem som står upp för aborträtten. Löfven svarar att det är allvarligt, en varningssignal, säger att brott mot åsiktsfriheten måste vara en prioriterad uppgift för polisen
Fredag 12 december
CAROLINA: Vessel visas i Dublin, i solidaritet med attacken. Huvudpersonen i filmen, abortläkaren Rebecca Gomperts talar. Hon skriver i mejl till mamman och sjuåringen: »I am so so sorry you had to go through this. This must have been so horrifying for both of you! Is there anything I can do to help?«.
ANNA: Är vansinnigt trött. Bär på oro och skuld för dem som var med, dem som vi bjudit in. Jag vänder mig om på gatan, tror att någon tittar på mig, att någon vill mig ont. Samtidigt känner jag en stark övertygelse om fortsatt kamp, om att inte skrämmas till tystnad. Lika fysisk som tröttheten är den, övertygelsen.
Fredag 19 december
ANNA: Vessel visas i riksdagen på S-kvinnors initiativ. Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) och folkhälsominister Gabriel Wikström (S) beskriver visningen som »ett ställningstagande för den svenska abortlagen och mot våld och hot«.
CAROLINA: Skriver till en kollega i mejl: »Nu har chocken gått ur kroppen, äntligen.« Det känns lättare på något sätt. Jag vill jobba på, vända den här obehagliga och ovälkomna erfarenheten till något bra.
7 januari 2015
CAROLINA: Polisens förundersökning pågår och brottet är nu omrubricerat till »Störande av allmän ordning«. Att det inte blir en »allvarligare« rubricering är främst eftersom röken i en rökbomb inte är direkt farlig, säger polisen. De har inte hittat något från övervakningskameror i området.
ANNA: Säpo har informerats av polisen och lovar att återkomma om vad det finns för möjlighet att få hjälp att förstå hotbilden mot oss, och hur vi ska tänka framåt. Men Säpo återkommer aldrig.
24 januari 2015
CAROLINA: Jag och Emilie från RFSU:s aborträttsnätverk tar tåget till Göteborgs filmfestival, ditbjudna för att samtala med Vessels amerikanska regissör Diana Whitten. Redan någon dag efter attacken meddelade festivalens arrangörer att de planerade att visa filmen, som en solidaritetshandling.
ANNA: Jag följer filmfestivalen hemifrån. Kulturminister Alice Bah Kuhnke tar upp rökbomben i sitt invigningstal och kallar det »en attack på yttrandefriheten och på vår demokrati«. Jag kollar inlägg på sociala medier, nyhetssajter. Det är bara ett par veckor efter den dödliga terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris och den slumrande oron får nytt bränsle.
CAROLINA: Under vårt panelsamtal efter filmen söker sig mina ögon mot de bakre publikraderna där jag ser två mörkt klädda gestalter med uppdragna luvor. Jag ser inte deras ansikten. En rädsla för att något kommer hända får fatt i mig. Situationen känns plötsligt hotfull. Jag försöker slå bort det men har svårt att fokusera på uppdraget – vill bara ut från biosalongen. Lättnaden sköljer genom kroppen när vi kommer ut i foajén. Besökarna sprids åt olika håll.
6 mars 2015
CAROLINA: Polisen ringer för att informera om läget i utredningen. De hittade inga fingeravtryck eller DNA i den tekniska undersökningen. Polisbefälet beklagar att de inte har så mycket att gå på, men säger att de tar de nazistiska nätdiskussionerna på allvar och att misstankarna ligger »åt det hållet«, men att det inte går att knyta någon individ till platsen eller brottet.
7 maj 2015
ANNA: Polisundersökningen läggs ned. I brevet som skickas ut per post står att: »Vidtagna åtgärder har inte lett till att någon kan misstänkas för brottet. Ytterligare utredning kan inte antas ändra på det«. Rubriceringen blir »Störande av allmän sammankomst«. Vi förbannar att gärningspersonerna går fria, men det var länge sedan vi förväntade oss något annat. Vi jobbar på. Ännu ett nytt nummer av Ottar är på väg.
CAROLINA: Det var väntat, men vi blir ändå besvikna. Inte många medier uppmärksammar att brottet aldrig blev löst, men DN:s Malin Ullgren skriver: »Nu har polisen lagt ner utredningen. […] Ändå var det en attack mot det som brukar kallas det fria ordet, mot en tidning, och mot människor. Är det det jobbiga ämnet abort som står i vägen för den journalistiska solidariteten med Ottar?«.
Carolina Hemlin, chefredaktör Ottar
Anna Dahlqvist, frilansjournalist och författare
6 RÖSTER OM RÖKBOMBSATTENTATET MOT RFSU OCH OTTAR:
Maria Andersson, dåvarande generalsekreterare för RFSU.
»Det var ett brutalt hot mot yttrandefriheten.«
»Jag fick ett telefonsamtal från en av chefredaktörerna på kvällen, strax efter att det hade hänt. Det var en surrealistisk känsla, svårt att inse att det var på riktigt. Långsamt tog jag in vidden av det. Inte bara själva handlingen, det fruktansvärda i att det kastades in en rökbomb. Människors panik, att de inte kunde komma ut, scenariot som utspelade sig. Vi hade en debriefing efteråt och jag minns fortfarande skräcken som flera av dem som varit med gav uttryck för.
Vi var förberedda på olika typer av kriser och hade en krisorganisation på plats, men vi trodde nog inte att något skulle hända här. RFSU jobbar mycket internationellt och där fanns mer uppenbara risker.
Det fick så klart konsekvenser, inte så att vi ställde in något, men vi förändrade rutinerna kring säkerhet. Vi skulle till exempel ha ett mingel på RFSU ett par månader senare och det genomförde vi som planerat men med ett annat säkerhetsarrangemang.
Jag är inte polis så jag kan inte bedöma möjligheten att hitta gärningsmännen, men jag tyckte att det lades för lite tonvikt på det politiska motivet. Säpo var inte inblandat och man såg inte riktigt den större betydelsen. Brottsrubriceringen om störande av allmän sammankomst upplevde jag som en väldigt klen beskrivning av det som hände. Det var ett brutalt hot mot yttrandefriheten.«
Torun Carrfors, sjuksköterska som var på till aborträttsfestivalen för att delta i ett samtal.
»Vi förstod inte vad som hände, bara att det smäller.«
»Min starkaste minnesbild är att det är ett barn som sitter ganska nära ingången och att det är hon som reagerar snabbast. Vi förstod inte vad som hände, bara att det smäller, och sedan försöker vi orientera oss. Jag var inte rädd som jag minns det. Kanske de första sekunderna. Men jag kan också ha glömt att jag var rädd.
Efteråt tänkte jag mycket kring vad som skulle hända i form av våld mot politiskt aktiva, vad attacken betydde? Eftersom det var påhejat av högerextrema. Var det ett tecken på en upptrappning?
För mig var det angeläget att säga att det var en politisk attack. Jag skrev om det i ETC och var med i en intervju i Sveriges Radio. Det kändes som att det inte var givet att det skulle tolkas på det sättet så det var viktigt att säga det högt. Jag jobbade inom kvinnosjukvården och då bistår man de som vill avbryta graviditeter. Det kändes självklart att prata om det, både som feminist och privat – person som var där, men också utifrån upp – draget att värna patienterna. Ska man avbryta en graviditet och får veta att någon kastar in rökbomb på personer som försvarar den rätten, det är såklart något som kan påverka hur man känner och tänker.«
Oisín Cantwell, journalist som bevakar rättsfrågor och politik på Aftonbladet och som skrev om attacken.
»Det är klart att det fanns en ideologisk idé kring attacken«
»Det jag tyckte var märkligt var den oerhörda försiktighet som polisens förundersökningsledare uttryckte när hon fick frågan om det var politiskt betingat i en intervju i P1 Morgon ett par dagar efteråt. Det är klart att det fanns en ideologisk idé kring attacken, vad skulle det annars vara?
Om man ser till kriminalitet generellt är motiv ofta underordnat, men när det handlar om politiska, ideologiska motiv är det avgörande. Det berättar för polisen vilka kretsar de ska leta i och i det här fallet hade det hetsats i högerextremistiska sammanhang i dagar, kanske veckor innan.
Det var också egendomligt att Säpo inte var inblandat, givet den kunskap de har kring ideologisk extremism, som den öppna polisen inte har.
Jag hoppas och tror nog att det hade blivit annorlunda i dag. Dels har den förra regeringen i sitt regleringsbrev till polisen sagt att de ska vara mer vaksamma på politisk extremism. Sedan har det hänt saker, som mordet i Almedalen och hotet mot Annie Lööf i samband med det. Det tror jag har bidragit till en större medvetenhet inom polisen.«
Alice Bah Kuhnke, dåvarande kulturminister, europaparlamentariker för Miljöpartiet.
»Ingen i säkerhetspolisen eller ministrar kan säga att vi inte vet hur de här rörelserna samverkar.«
»Jag minns det väl. Min medarbetare ringde mig samma kväll och sa att något hemskt har hänt. På morgonmötet dagen efter var vi omskakade och pratade om vad som skulle kunna hänt. Vi förstod redan från början att det sannolikt var högerextremister som utfört attentatet.
Jag pratade med kollegor och andra ministrar och vi satte detta i ett större sammanhang, och jag lyfte attacken som ett hot mot demokratin i mitt tal på Göteborgs filmfestival några veckor senare.
Jag kan se hur oerhört naivt det svenska samhället har varit, hur mycket värre saker varit en hårsmån från att hända. Och de har ju också hänt. Det finns oerhörda brister i kunskapen om och förståelsen för hur de här nätverken ser ut. De som göder hat som leder till hot, som leder till våld, som leder till död.
Jag blir förbannad, och undrar om samma okunskap fått råda om det gällde andra grupper i samhället. Nu är det hbtqi-personer, kvinnor, feminister som drabbas. Jag lägger ett intersektionellt perspektiv på vilka det är som samhället låter drabbas av det högerextrema våldet.
Och alla pusselbitar finns. Ingen i säkerhetspolisen eller ministrar kan säga att vi inte vet hur de här rörelserna samverkar. Det går att härleda ända ner till hur ett meningsutbyte eller debatt i Sveriges riksdag låtit. Det finns det flera studier på, hur politisk retorik går att koppla till våldsbrott.
Samhället tar ännu inte hoten mot hbtqi-rörelsen, feminismen och den fria aborten på tillräckligt stort allvar.«
Emilie Weiderud, policyrådgivare på Act Svenska kyrkan. 2014 var hon en av arrangörerna för eventet.
»Vår syn på abortmotståndet i Sverige som något som kommer från endast religiöst håll, var plötsligt passé.«
»Det var så häftigt att vi fick till den där kampanjen som en kulturpolitisk satsning, att berätta historien om abort i en svensk kontext. Aborträttsfestivalen var inspirerad av aktivism i andra delar av världen som oftare inkluderar kultur och konst. På Irland till exempel, då rätten till abort varit motarbetad har man fått ta till andra metoder än traditionell politisk påverkan för att synas och höras i abortfrågan. Den här kampanjen lyfte abort lite annorlunda, och det kanske var något som skavde, stack ut, att abortfrågan inte beskrevs som en vård- eller moralfråga, utan att det var mer av en fest.
Vi har ju en så sansad diskussion kring abort i Sverige, det är lagligt, allt är på plats, men plötsligt så dök det upp en risk som inte vi var medvetna om. Vår syn på abortmotståndet i Sverige som något som kommer från endast religiöst håll, var plötsligt passé. Chocken att det hände från det högerextrema hållet var en ny dimension. Och vi insåg att det behövs ett helt annat säkerhetstänk.
Jag kommer inte ihåg så mycket idag från själva händelsen, men jag minns att Anna sa »kom så går vi« innan vi sprang upp för trappan och hittade rökbomben. Och att folk knuffade stolar och skrek, att det utbröt panik och rädsla. Allt annat har min hjärna blockerat.
Något som är obehagligt och stannade kvar hos mig ända fram tills för några år sedan, är en rädsla och oro för den högerextrema miljön. Att man inte visste vem det var, och våldskapitalet som finns kopplat till de miljöerna är ju reellt. Händelsen har absolut påverkat mig, och jag har tagit många beslut utifrån rädsla sedan dess.
Men det var också en gemensamhetsskapande upplevelse. Det kom hälsningar från alla möjliga håll i världen, vi blev plötsligt mottagare av en solidaritet som vi inte visste att vi behövde. Vi blev inte handfallna.«
Ann-Charlotte Sand, handläggare på Forensisk sektion, Polismyndigheten Region Stockholm. Förundersökningsledare för utredningen av attacken mot Ottar och RFSU.
»De senaste årens terrorhändelser har gjort skillnad kring vilka insatser man sätter in vid sådana här händelser.«
»Det var längesedan så jag kommer inte ihåg alla detaljer, och fallet är arkiverat nu. Men jag minns det, det var ändå en speciell händelse. Då jobbade jag på utredningssektionen för grova brott i Stockholm city. Att det hamnade där beror sannolikt på att vi såg det som en allvarlig händelse.
Vi tog in filmer från kameraövervakning vid tunnelbanan och undersökte rökbomben, men hittade ingenting. Det fanns varken fingeravtryck eller DNA-spår. I dag hade det kanske blivit annorlunda. Vi har känsligare kit för att undersöka DNA. Det finns också fler kameror.
Jag vet inte hur vi resonerade då kring brottsrubriceringen men som jag ser det nu är störande av allmän sammankomst en rättvisande beskrivning av brottet.
När vi lade ned undersökningen hade vi kommit till vägs ände helt enkelt. Det fanns inte signalement på gärningspersonerna, ingen teknisk bevisning. När jag blev intervjuad i samband med det var känslan att det fanns tvivel kring om polisen tog det på allvar. Jag upplever att vi gjorde det. Det fanns en del frågor kring det som skrevs på nätet, den aspekten kommer jag inte ihåg, men generellt kan man säga att exempelvis Flashback inte samarbetar alls med polisen när vi försöker få ut uppgifter därifrån.
Hur den initiala polisinsatsen såg ut vet jag inte, men man kan tänka sig att de senaste årens terrorhändelser har gjort skillnad kring vilka insatser man sätter in vid sådana här händelser.«
Text Carolina Hemlin, chefredaktör Ottar och Anna Dahlqvist, frilansjournalist och författare
Illustrationer Kristian Ingers
