Kampen om Libanon

Trafiken fungerar sällan i miljonstaden Beirut, att passera över gatan sker närmast med livet som insats. Framför oss tutar upprörda bilister högt för att komma fram i den ringlade bilkön. Annars är Libanons huvudstad oväntat öde. Affärslokalerna i city är tomma så när som på glassplitter från krossade rutor. Militärer i kamouflagekläder patrullerar lojt de folktomma gatorna. På en uteservering scrollar en vilsen turist på sin telefon.

En gång i tiden kallades Beirut för »Mellanösterns Paris«, en turistpärla känd för sin välmående ekonomi, sitt rika kulturliv och sin glamourösa strandpromenad där moderiktiga människor flanerade med utsikt över Medelhavet. En smältdegel där etniska och religiösa minoriteter levde sida vid sida.

Den tiden är förbi. I dag är en stor del av butikerna stängda på grund av ekonomisk kris. Förödelsen efter den stora explosionen i hamnen för snart tre år sedan syns förfarande överallt. Höjda matpriser, ständiga elavbrott och en rusande inflation präglar vardagslivet här. Den politiska eliten anklagas för korruption, och bland folket kokar frustrationen. Motståndet finns inte minst i Beiruts rika civilsamhälle som bygger allianser – utanför regimens radar.

»Väggarna föll in och fönsterrutorna gick sönder. Alla våra hemliga dokument exponerades.«

Hbtqi-organisationen Helems lokaler ligger inte långt från platsen i hamnen där de två enorma explosionerna ägde rum hösten 2020. Flera tusen ton ammoniumnitrat detonerade över stadsdelarna Mar Mikhael och Gemmayze där de queera barerna, kaféerna och mötesplatserna låg. 

Minst 220 människor dog och mer än 5 000 skadades. Plötsligt stod cirka 300 000 människor utan bostad – många av dessa hbtqi-personer som förlorade pulsådern i sitt community.

– Det fick förödande effekter. Många blev hemlösa och tvingades flytta tillbaka till sina föräldrar utanför stan – miljöer de lämnat på grund av homofobin. En betydande del förlorade också sina jobb eftersom de arbetade i området, säger Whard Mougharbel och visar oss in i föreningens communitycenter.

Höga fönster släpper in dagsljuset över det skinande mosaikgolvet. En äldre man hälsar förstrött från soffan. I biblioteket står titlarna Desiring Arabs och lslamisk sexualitet intill Big book of pride flags.

– Väggarna föll in och fönsterrutorna gick sönder. Alla våra hemliga dokument exponerades. Vi fick stänga ett tag efter explosionen, och bygga upp lokalerna igen, säger Whard och förklarar att centret är organisationens hjärta. Det är här medlemmarna träffas, delar sina livsberättelser och idéer till kampanjer växer fram.

Beirut är känt för sitt pulserande nattliv och sina bögklubbar, där natten alltid är ung. När Helem startade 2001 var det arabvärldens första hbtqiorganisation, en banbrytande pionjär i regionen. Här arbetar i dag runt 25 personer med alltifrån juridisk rådgivning och dokumentation av brott mot mänskliga rättigheter, till att öka kunskap och påverka politiken.

– Vi har familjestödjande grupper, där föräldrar och syskon till hbtqi-personer träffas under återkommande sessioner och får stöd av en psykolog. Det kommer ofta mammor som är osäkra på hur de ska prata med sina barn om könsidentitet och sexuell läggning. Effekterna är tydliga: livet blir enklare när queers får allierade innanför hemmets väggar, säger Whard.

Som föregångare på området i arabvärlden fungerar Helem också som ett nav för Mellanösterns hbtqi-kamp.

– Vi samarbetar i regionen. I Egypten, Jordanien och Irak kan inte organisationerna längre existera, men hbtqi-personer där kan delta i våra aktiviteter digitalt.

Samkönat sex är olagligt i Libanon. Den senaste tiden har Helem tvingats jobba i det tysta. I samband med Pride förra året försökte regeringen införa ett förbud för hbtqi-sammankomster. Enligt Whard Mougharbel kan organisationen inte längre sprida event på sociala medier. Hotet är inte i första hand regeringen, utan ett kristet, våldsamt medborgargarde som kallar sig »Guds soldater«. Svartklädda män i skägg som bevakar gatorna på motorcyklar om kvällarna.

– De är väldigt fientliga mot hbtqi-personer och åker runt och slår ned transkvinnor. De håller också koll på våra events, sprider och uppviglar kristna i området att agera.

Whard Mougharbel berättar hur det i värsta fall leder till att regeringen skickar styrkor som stormar evenemanget.

– Säkerheten är vårt största problem. Det påverkar hur vi organiserar oss, våra strategier. Men också oss som individer. Det här brukade vara ett tryggt område, men nu får jag byta om när jag kommer till jobbet, säger han. Det är först innanför dörrarna som jag vågar ta på mig mina örhängen.

Libanon är en ömtålig demokrati, där kollapsen väntar runt hörnet. Innan flygavgången till Beirut fick vi ta ut hela reskassan i sedlar. Landets bankomater fungerar inte. Att betala med kort fungerar inte. Strömmen försvinner regelbundet. En kväll ser vi inte maten när det plötsligt blir becksvart på restaurangen. »Welcome to Lebanon«, ropar kyparen krasst i mörkret.

I oktober 2019 protesterade tiotusentals libaneser och krävde ekonomisk rättvisa, ett slut på korruptionen och regeringens avgång. Många ger chefen för Libanons centralbank skulden för den ekonomiska krisen. Riksbankschefen anklagas för att ha förskingrat tio miljarder kronor. IMF och världsbanken är villiga att hjälpa ekonomiskt, på villkoret att centralbanken visar upp sin bokföring. Men det har riksbankschefen vägrat, uppger SVT.

Att de ansvariga för explosionen i hamnen aldrig ställts inför rätta har ytterligare ökat folkets misstro mot makten.

– Vi vill ta tillbaka vårt land och våra rättigheter. Libanon brukade vara ett öppet, rikt, vackert land som präglades av sin mångfald. Det vi ser i dag är en nedgång när det gäller demokratisk frihet, säger Layal Sakr.

Hon är jurist och arbetar tillsammans med journalisterna Roula Najem och Lina Jarrous på organisationen Seeds for legal rights, som upplyser om medborgarnas grundläggande rättigheter. I dag saknas tillgänglig information om vad yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet innebär i praktiken i Libanon.

– Om du som medborgare ska kunna förändra systemet måste du först veta vilka rättigheter du har. Vårt mål är att förklara så enkelt som möjligt med hjälp av infografik, videos, animationer och intervjuer på sociala medier, säger Roula Najem.

Hon tar ett konkret exempel som gäller valsystemet och hur det går till att kandidera för ett politiskt parti i landet.

– Vi listar stegen i punkter, och använder ett grepp som vi kallar »legal minute«, där vi kokar ned all information och förklarar muntligt på lätt arabiska under en minut.

Enligt Layal Sakr, Lina Jarrous och Roula Najem är det av största vikt att försvara yttrandefriheten i Libanon. Inte minst när den politiska eliten skor sig på folket.

– Det är lite svårt att engagera folk eftersom många inte ser den här kopplingen. Många förstår inte yttrandefriheten är avgörande för att bekämpa korruptionen.

Libanon är ett land styrt av religiösa lagar. Vem du får gifta dig med som kvinna, huruvida du får skilja dig eller ärva dina föräldrar beror på vilken religion du tillhör. Rent juridiskt tillhör varje kvinna en man. Seeds for legal rights reser runt i landet och håller skräddarsydda kurser för olika grupper.

– I en av dessa förklarar vi hur det patriarkala systemet sitter ihop och bryter ned det till olika konkreta situationer. I Libanon är kvinnor registrerade under sin pappa eller eventuella man. Vi existerar inte som en självständig enhet. Det får många konsekvenser, säger Lina Jarrous.

I Libanon fick kvinnor rösträtt 1953. I dag är dock gapet stort mellan ett konservativt regelverk och progressiva visioner. Samtidigt finns en feministisk rörelse som framstår som mer inkluderande och enig än den svenska.

Organisationen Fe-Male bildades med utgångspunkt ifrån att det saknades unga röster i den feministiska rörelsen i Libanon. Initiativtagarna ville vidga perspektiven på vad som är feministisk kamp.

– Vi kände oss marginaliserade av den äldre generationen och saknade intersektionella perspektiv. Vi ville se en feministisk rörelse som var inkluderande och stod för en mångfald, säger Hayat Mirshad och hälsar oss välkomna till huvudkontoret, ljusa lokaler där ett tiotal personer arbetar framför sina datorer.

Skylten utanför dörren talar sitt tydliga spåk: FE-MALE – LOUD PROUD FEMINISTS.

– Det här är bara ett av våra center. Vi är en gräsrotsorganisation och arbetar hela tiden för att expandera!

Hayat Mirshad är en etablerad feministisk röst i Libanon. Under de senaste tio åren har hon byggt upp en ung feministisk organisation med hundratals medlemmar som sträcker sig långt utanför Beiruts gränser. I dag har Fe-Male fem olika feministiska center i landet, flera ligger medvetet i konservativa områden. De fungerar som trygga rum för debatt, utbildning och mobilisering, men man kan också delta i filmkvällar eller bryta fastan under ramadan tillsammans.

– Vi har feministklubbar och studiecirklar där vi lyfter olika teman, exempelvis sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Där tar vi upp alltifrån myter om kvinnors lust till abort, som är ett väldigt känsligt ämne här – fortfarande kriminellt, säger Layal Salman, programkoordinator.

Fe-Males kontor där vi befinner oss är också arabvärldens första feministiska mediehus. Deras digitala nyhetssajt Sharika Wa Laken rapporterar dagligen från hela regionen.

– Vi har ett nätverk av mer än 150 journalister över hela Mellanöstern som bevakar frågor som rör kvinnors och minoritetsgruppers situation och rättigheter. Härifrån redigerar vi texter och lägger ut nyheterna.

Fe-Male utbildar journalister i genusperspektiv och fungerar lite som en watch dog när mainstreammedierna objektifierar och förstärker stereotyper. Det förekommer ofta, enligt Hayat Mirshad. De stora medieföretagen är ägda av de politiska partierna, som har sin egen agenda.

– Vi håller ögonen på hur medierna vinklar frågorna och protesterar när det inte är nyanserat. Vad de kablar ut påverkar allmänhetens syn på frågorna, säger Hayat Mirshad.

»Just nu ser vi en ny feministisk våg i Libanon som växt fram här senaste fem åren.«

I Beirut finns ett rikt civilsamhälle. Alla vi träffar under vistelsen känner till varandra och tipsar om fler sexualpolitiska aktörer vi borde träffa.

– Just nu ser vi en ny feministisk våg i Libanon som växt fram här senaste fem åren. Den är en rörelse som inkluderar queera personer, migranter och andra marginaliserade grupper. Vi går samman, säger Hayat Mirshad.

Det politiska motståndet i Libanon kanaliseras på många sätt. Landet är rikt på filmskapare, många som verkar utanför Libanons gränser. I Beirut tipsar många oss om queer, regimkritisk stand-up och det är inte så svårt att hitta kulturutövare som utmanar normerna.

En kväll beger vi oss till stadsdelen Badaro och möter upp artisten, dansaren och skådespelaren Khansa, som bor där i ett queert kollektiv. Han kommer upprymd direkt från en danslektion och visar oss upp till taket på huset. Khansa rör sig rytmiskt över taket, går in i olika poser och leker med ett rött fransigt jättetyg framför kameran.

Skymningen faller snabbt över staden som breder ut sig i alla väderstreck.

– Jag utgår ofta ifrån gamla klassiska arabiska verk, sjungande divor som Umm Kulthum (sångerska från Egypten som räknas som en av arabvärldens främsta, reds. anm.) och gör dem till mina. Jag studerar gamla klipp för att se hur de rör sig, hur de sjunger, lyssnar på melodierna, och sedan skapar jag något nytt – min egen tolkning, säger han.

Khansa gör shower som i grunden bygger på arabisk magdans, där han förenar Mellanösterns låtskatt med ett könsöverskridande uttryck som utmanar maskulinitetsnormerna. Och han gör det med perfektion. Varje rörelse är noga planerad. 

Den lilla studion i lägenheten är högteknologisk, det är här han spelar in sina videos som läggs ut på hans Youtubekanal.

– Mitt mål är inte att provocera. För mig är det viktigt hur allt smälter samman: rörelserna, musiken, sången, kläderna. Jag skapar konst och välkomnar alla som vill till mitt universum. 

Det senaste året har Khansa turnerat världen över på filmfestivaler med den prisbelönta kortfilmen Warsha, som visats på Stockholms queerfilmfestival och Malmö Arab film festival. Filmen handlar om Mohammad, en syrisk migrantarbetare, som tar uppdraget att arbeta i Beiruts högsta lyftkran. Samtidigt drömmer Muhammad om ett annat liv. Inne i lyftkranen skruvar han upp radion och dansar nära himlen till arabisk musik. Khansa spelar huvudrollen i filmen som är regisserad av Dania Bdeir.

– Scenen när jag lämnar den maskulina världen, trotsar rädslan och vandrar ut på lyftkranen och in i hytten är väldigt symbolisk för mig. Den sätter egentligen fingret på hela Khansa, på hela mig. Hur jag rör mig mellan olika världar – och hur jag blir fri!

Regissören fick idén till filmen när hon såg en man som stod och bad på en lyftkran högt över Beirut. Sedan såg hon Khansas föreställning och ville samarbeta.

– När jag såg den färdiga versionen av Warsha för första gången kunde jag inte sluta gråta. Publiken på biografen jublade, avslutar Khansa.

---

Ida Måwe är chefredaktör på Ottar.

Foto Susanne Walström