Skamlig promenad eller stolt marsch? Janan Zapata analyserar ett begrepp som avslöjar en förlegad dubbelmoral kring tjejers sexualitet.
10.30 på söndag förmiddag ringer mobilen och min bästa väns hesa röst möter mig från andra sidan. Hon sitter på spårvagnen hem efter en så kallad ”bortamatch” och hon berättar viskande om sin ”walk of shame”, skampromenaden. Hennes mascara har runnit, maskan på strumpbyxorna letar sig upp mot kjolens kant och hon känner sig utstirrad av barnfamiljen som sitter bakom henne. Ett samtal till en vän gör henne lite mindre ensam och utlämnad.
I vissa kretsar är walk of shame ett fullkomligt främmande uttryck. Jag möter oförstående ögon när jag tar upp ämnet med de vänner som är intresserade av sexualpolitik eller kallar sig feminister. Den politiskt korrekta queervärlden tycks helt ha förträngt (eller aldrig använt) begreppet. ”Vad hemskt! Använder folk verkligen det?” undrar någon. I andra sammanhang, låt oss säga mer mainstream, är reaktionerna motsatta. ”Klart jag vet vad en walk of shame är!”. ”Vanliga brudar” som gillar att gå på klubb med hela den ritual som hör till (klä upp sig, flirta, ha one-night-stands) får ständigt förhålla sig till skampromenaden.
››Allt som nyss gav henne makt blir plötsligt skamligt i det bleka dagsljuset och avslöjar vad samhället anser om tjejer som tar för sig och klär sig utmanande.‹‹
Men att prata om ”skampromenader” är oroväckande av två anledningar. För det första för att man så sällan pratar om och erkänner tjejers makt inom det sociala spelet på krogen. I klubbkretsar råder ett system där ett visst beteende och en viss typ av skönhet belönas. De tjejer som vet hur man listigt spelar på sin kvinnlighet får ett övertag. De blir bekräftade, beundrade och får materiella privilegier som företräde i kön (oavsett åldersgräns), gratis drinkar, inträde i VIP-rum och så vidare. En sexuellt utmanande stil, dans och attityd ifrågasätts inte utan accepteras och uppmuntras.
Men ett begrepp som walk of shame synliggör de mekanismer som skapar ojämlika genusstrukturer. För precis som för Askungen bryts förtrollningen efter ett visst klockslag. När morgonen närmar sig (och hon inte vilar ensam i sin säng) rycks den röda mattan under hennes fötter undan. Allt som nyss gav henne makt blir plötsligt skamligt i det bleka dagsljuset och avslöjar vad samhället anser om tjejer som tar för sig och klär sig utmanande.
Det andra som är oroväckande är den underliggande dubbelmoralen som lever kvar trots den sexuella revolutionen som mormor och hennes kompisar ägnade sig åt. En sexuellt aktiv tjej uppmuntras enbart enligt vissa sociala koder, under vissa tidpunkter och på vissa platser. Utanför dessa ramar är samma tjej en slampa. Många tjejer uttrycker bitterhet över hur lätt killar kommer undan i liknande situationer.
Män förväntas vara aktiva och ha kontroll över sin sexualitet, så om det ändå skulle bli uppenbart att de fått ligga kvällen innan behöver de inte skämmas, snarare är det en fjäder i hatten. Kvinnlig sexualitet förväntas handla om att locka någon till sig, att bli sedd och sedan avvisa. Om det man drar på sig kvällen innan förmedlar en slags tillgänglighet fördjupas känslan av utsatthet och skam dagen efter.
Tjejer som varit med i spelet ett tag utvecklar ofta strategier för att försvara sig mot dubbelmoralen. I många tjejgäng ser man på engångsligg som erövringar och man tar efter killars sätt att förhålla sig till sex, på gott och ont. Det är alltid problematiskt när människor, oavsett kön, behandlas som erövringar. Det viktiga för tjejer är att erövra den egna sexualiteten, att vägra förlika sig med skammen. I den andan kan man gärna omvandla promenaden dagen efter till en walk of pride.
Text: Janan Zapata, genusvetare och sexualupplysare för RFSU
Illustration: Matilda Ruta
