Virus har ingen moral

Under andra hälften av mars i år testar den belgiska mikrobiologen Peter Piot positivt för covid-19. Piot, som är känd för sitt arbete med aids och ebola, skriver i den belgiska tidningen Knack: »Jag har alltid haft stor respekt för virus, och den respekten har inte minskat. Jag har tillbringat en stor del av mitt liv i kampen mot hivviruset. Det är en så smart grej; det kringgår allt vi gör för att blockera det. Nu när jag själv har känt den övertygande närvaron av ett virus i min kropp, ser jag på dem på ett nytt sätt. Jag inser att detta virus kommer att förändra mitt liv, trots att jag konfronterats med virus förut. Jag känner mig mer sårbar.«

Artikeln handlar om bilden av att covid-19 är något vi drabbas av, och sen antingen dör eller blir helt friska, när det i själva verket handlar om ett virus som kan medföra skador på lungor, njurar eller nervsystem. Virus, och hur samhället behandlar dem och för politik runt dem, är en föränderlig process, och med de förändringarna måste vår förståelse hinna ikapp.

Efter många års hårt opinionsarbete slopades till sist informationsplikten i Sverige* i mars i år, alltså den laga skyldigheten att uppge sin positiva hivstatus vid en sexuell kontakt. Det är ett paradigmskifte i den snart 40-åriga svenska historien om hiv, och det sker alldeles samtidigt som ett annat virus härjar över världen.

Så vad kan vi lära oss av hiv- och aidskrisen som går att tillämpa på covid19-diton? Vad är likheterna och vilka är skillnaderna?

Informationsplikten lade ansvaret för smittspridning av hiv helt på den konstaterat positiva parten. Det var på flera sätt försåtligt. Dels genom att det fråntar den förmodat negativa parten skyldigheten att skydda sig, och dels genom att signalera att den som inte meddelade sin hivstatus, inte bar på hiv. Sedan många år har en stor majoritet av alla som lever med hiv, på grund av bromsmedicinernas effektivitet, haft omätbara nivåer av viruset och därmed inte heller varit smittsamma. I stället har den sexuella överföringen skett genom att personer som trott sig vara negativa haft oskyddat sex.

»En av lärdomarna som aidskrisen förde med sig är att virus inte har någon moral. Att bli sjuk är inte en karaktärsbrist.«

Med covid-19 ser vi hur svårt det är att ta in idén om att man kan vara smittsam utan att veta om det. »Friska« personer samlas på barer, i parker och på fester, trots rekommendationer om att hålla avstånd till varandra. Det är svårt att få folk att förändra inrotade beteenden. Övergången till säkrare sex, de successiva beteendeförändringna som kom i kölvattnet av aidskrisen, och som skedde, främst, i hbtsamhället, under 1980- och 90-talen, var ett enormt projekt och kanske den största förändringen i sexuellt beteende sedan den sexuella revolutionen. Allt från att förhöra sig om ens partners status och förhandla säkerhetsnivå, till att bära kondom och kräva kondom av andra, var nya beteenden.

Vilka beteendeförändringar vi kommer att tvingas till under coronvirusets tid och få leva med i pandemins eftervärld har vi nog bara sett början på ännu. Inget tyder på att det kommer gå snabbt eller smärtfritt. Det har ibland funnits en oförståelse inför hivriskgruppers beteenden i relation till hiv. Varför fortsatte man att ligga runt när risken var så stor? Varför delade man nål, eller glömde kondomen? Möjligtvis ökar den förståelsen efter coronakrisen, där vi ser hur svårt det varit att få folk att avstå från skidsemestrar, gymbesök, aw:n och födelsedagskalas.

»Här i USA har Trump fört kampanj för att kalla coronaviruset »det kinesiska viruset«, människor som antas vara kineser har utsatts för våld och glåpord.«

Med hiv kom stigma. Sjukdomen var en »bögpest« och den användes som ett slagträ mot homosexuella, missbrukare, sexarbetare och afrikaner. Bögarna och deras analsex utsatte hela världen för livsfara, och medan det var synd om de blödarsjuka, så var det bögarnas och knarkarnas eget fel.

Här i USA har Trump fört kampanj för att kalla coronaviruset »det kinesiska viruset«, människor som antas vara kineser har utsatts för våld och glåpord. Och med antagandet att viruset föddes på livsmedelsmarknader i Kina, har en speciell sorts fixering vid kinesiska matvanor fått fäste. I varje historia om liv och död letar vi offer och förövare. Men en av lärdomarna som aidskrisen förde med sig är att virus inte har någon moral. Att bli sjuk är inte en karaktärsbrist och det finns ingen som förkroppsligar ett virus mer än någon annan.

Med hiv kom även en idé, inom viss kristendom, att hiv var Guds straff, något ödesbestämt som drabbade de som »förtjänade det«. Med corona har vi i stället fått en sorts ekofascistisk new age-retorik runt att »det är vi som är viruset«, att minskade utsläpp, till följd av minskad mänsklig rörelse, bevisar att vi kanske »förtjänar att utplånas«.

I båda fallen försöker man finna en mening i det meningslösa, ett mönster i tragedin. Men i den mån mönster går att finna så handlar de om kultur snarare än natur.

Hiv förändrade sexualmoralen och ledde till en ökad synlighet för marginaliserade grupper, för att det plötsligt fanns en nödvändighet i att kommunicera med dessa. Det skedde inte genom böner, utan genom gatuaktivism, politiskt påverkansarbete, kulturell aktivism – och det krävde mod, slit och tårar. Det finns inget som säger att vi inte kan ta bilden av de minskade utsläppen med oss in i världen post coronaviruset, men det kräver folklig mobilisering och politisk vilja, snarare än moder jord-fantasier och misantropi.

Här i San Francisco, där vi som på så många andra platser i världen levt under utegångsförbud sedan mitten av mars, märks ensamheten och saknaden av mänsklig kontakt, i hur folk uttrycker sig i sociala medier. Mentala problem förstärks, nykterhet utmanas, och destruktiva mönster förvärras. När vi inte kan umgås fysiskt måste vi finna andra sätt att finnas där för varandra. Och kanske ännu mer för de som redan innan levt liv präglade av ensamhet. Sociala medier blir viktigare än någonsin och Facebook-grupper, gruppchattar, nätverksspel och zoom-konferenser kan vara livlinor snarare än förströelse under tiden vi lever i nu.

Innan kurvan planas ut kommer vi ha förlorat hundratusentals kända och okända människor. Begravningar kommer att ha ställts in eller förts via videokonferens, och kollektivt sörjande och tröst fått skjutas upp.

»Vilka uttryck sorgen efter coronavirusets offer tar sig återstår att se, men aids lär oss att det finns tid och former för att sörja.«

Hiv lärde oss att hedra de döda, speciellt de som inte hedrades i livet, och med projekt som AIDS Memorial Quilt (ett enormt lapptäcke med paneler till minne av de som dött), minneslundar som AIDS Memorial Grove i San Francisco, tysta minuter under Pride och The Aids Memorial på Instagram och Twitter, lever deras minnen vidare in i vår tid. Just AIDS Memoril Quilt skulle ställts ut i San Francisco i april men utställningen sköts upp på grund av corona, och i stället sys tyg som blivit över om till skyddsmasker åt hemlösa och de som arbetar på virusets frontlinjer.

Sorg är en kraft som kan bygga en bättre verklighet. Vilka uttryck sorgen efter coronavirusets offer tar sig återstår att se, men aids lär oss att det finns tid och former för att sörja efteråt, de vi inte har tid eller utrymme att sörja nu.

Olika virus kräver olika strategier, men det finns ingen anledning till att vi inte kan ta till oss den kunskapen som skapats under snart 40 år med hiv, och omformulera den till denna nya era. Till det hör att inte cementera restriktioner som gjordes med bastuklubbslagen** och informationsplikten, när de inte längre fyller någon funktion, att inte förknippa ett livlöst virus med en folkgrupp, identitet eller etnicitet.

Vi kommer behöva varandra mer nu än någonsin tidigare i våra liv. Om vi behåller vår mänsklighet finns det en andra sida även av denna pandemi.

Tomas Hemstad är frilansjournalist bosatt i San Francisco.

* Den 4 mars 2020 fick regeringen ett uppdrag om att de »bör se över om Smittskyddslagen fyller sin funktion när det gäller informationsplikten för hivpositiva«. I praktiken avskaffades informationsplikten för personer som lever med hiv när Folkhälsomyndigheten gav ut kunskapsunderlaget om »Smittsamhet vid behandlad hivinfektion« i juni, 2019.

** Bastuklubbslagen (1987–2004) var en lag som förbjöd sammankomster, som var öppna för allmänheten, att underlätta sexuella förbindelser.

Läs mer

Av Tomas Hemstad kring hiv och aids i Ottar:

▶ Estetiken som format våra kamper om den queera aktivismen på 1980- och 90-talet som skapade en estetik som lever och påverkar oss nu i allra högsta grad.

▶ Tre år med Trump – tystnaden skrämmer mig