Like a virgin

Tania är 15 år när hon lämnar lägenheten i mångmiljonstaden i Bangladesh. Väskorna är packade för resan till Sverige, där hennes pappa bott sedan några år tillbaka. Tania hoppas mycket på livet i det nya landet. Den senaste tiden har hon bott med sin bror som kontrollerat familjen. Han ska som tur är inte flytta med.

I Sverige uppmuntrar pappan Tania att »gå ut och lära sig språket«. Hon tar honom på orden och lär sig svenska snabbt. Snart börjar hon nian på en högstadieskola. Hon skaffar kompisar, älskar att teckna och drömmer om att bli inredningsdesigner.

Pappan, som arbetar på en indisk restaurang, kan själv inte svenska särskilt bra. Hemma får hon ofta hjälpa till med att översätta post och brev. Så plötsligt en dag förändras allt. Tania kommer hem senare än vanligt.

– Pappa är skitsur. Han undrar var jag varit och ger mig en örfil. Det är början på bråken. Jag vill klä mig som unga gör i Sverige och försöka anpassa mig till livet här. Mina föräldrar gillar inte att jag klär mig »svenskt«. De tycker att jag ska vara mer täckt och komma hem på bestämda tider.

De följande åren blir det hedersrelaterade förtrycket vardag. Vid ett tillfälle blir pappan arg över att hon köpt ett par shorts. Ibland försöker Tanias mamma hindra utbrotten, andra gånger tar hon sin mans parti.

»Jag tror att mina föräldrars agerande bottnade i rädsla för att släkten skulle tycka att de misslyckats att uppfostra sin dotter. Pappa blev arg för att han inte kunde kontrollera mig.«

I februari 2015 reser föräldrarna till Bangladesh, de ska vara där i två månader. Tania, som nu hunnit bli 19, är plötsligt fri. Hon kan vara ute så länge hon vill på kvällarna, träffa kompisar och gå ut på krogen. En kväll träffar hon en kille.

– De två månaderna var de bästa i mitt liv! Jag gjorde precis vad jag ville: gick på sena bioföreställningar, kom hem efter midnatt och sov över hos min kille.

När föräldrarna kommer tillbaka fortsätter Tania att träffa pojkvännen i smyg. Första tiden fungerar det, sedan kommer bakslaget. En kväll ropar hennes pappa: »Hora, kom hit!«. Han slår henne i ansiktet. Tania ramlar och slår huvudet i ett bord. Sedan blir han ännu mer våldsam. Tania lyckas ta sig loss och ringa polisen. De kommer och tar med henne från lägenheten.

Första tiden bor Tania hemma hos en kompis, sedan får hon plats på ett skyddat boende.

– Jag tror att mina föräldrars agerande bottnade i rädsla för att släkten skulle tycka att de misslyckats att uppfostra sin dotter. Pappa blev arg för att han inte kunde kontrollera mig.

I dag går Tania på gymnasiet och fokuserar mycket på skolan. Hon mår bättre. Samtidigt konstaterar hon att hon saknar sin mamma och syster. Tania ville så gärna, in i det sista, få sina föräldrars kärlek. Innan vi avslutar intervjun visar hon en bild hon gjort, en skiss på en bokstav i mobiltelefonen.

– Både min mamma, pappa och systers namn börjar på den här bokstaven. Jag funderar på att tatuera in den på underarmen.

I Sverige startade debatten om hedersrelaterat våld och förtryck på allvar i början av 2000-talet. Avgörande blev mordet på Fadime Sahindal, som sköts ihjäl av sin pappa i Uppsala 2002. Händelsen blev ett bryskt uppvaknande för det svenska samhället. Tidigare hade hedersmord, det på Pela Atroshi, och på Sara Abed Ali i Umeå 1996, skapat oro och rubriker. Men med Fadime Sahindal blev hedersförtryck en politisk angelägenhet.

I dag har det gått 13 år sedan Fadimes död. Enligt Mariet Ghadimi, forskare vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, går kunskapsutvecklingen framåt.

– Men det går inte snabbt och kunskapen sprids inte särskilt fort över landet. Vi behöver fundera på hur kunskapen ska praktiseras och hur vi kan ta fram nya metoder att jobba med de här frågorna.

Hedersmord och könsstympning är exempel på hedersförtryckets värsta sidor. Samtidigt finns en väldigt stor grupp unga människor i Sverige som lever under hedersnormer.

Mariet Ghadimi är en av forskarna bakom rapporten Oskuld och heder som kartlade det hedersrelaterade våldets omfattning och karaktär i Stockholms stad 2009. Enkätundersökningen gjordes bland niondeklassare och visade att 45 procent av alla tjejer som hade två utlandsfödda föräldrar levde under så kallat oskuldskrav. 33 procent av tjejerna i samma grupp angav att de förväntades uppfylla andras vilja vid giftermål.

Enligt Mariet Ghadimi finns hedernormerna i alla socioekonomiska grupper.

– De som lever i hederssammanhang är en väldigt heterogen grupp. Det finns en naivitet i samhället här om att man ska se ut på ett visst sätt för att ingå i gruppen.

»Tjejer ska gifta sig heterosexuellt, och vara oskulder när det sker. Sedan ska man leva i äktenskapet. Andra typer av samvaro, att bo i studentkorridoreller kollektiv, är ofta inte tänkbart.«

Mariet Ghadimi menar att kärnan i det hedersrelaterade förtrycket är en väldigt stark äktenskapsplikt. Tjejer ska gifta sig heterosexuellt, och vara oskulder när det sker. Sedan ska man leva i äktenskapet. Andra typer av samvaro, att bo i studentkorridor eller kollektiv, är ofta inte tänkbart.

– För att kunna bli en fri person krävs att man kommer från en kontext och kan gå till en annan. Det är också viktigt att kunna röra sig mellan olika arenor i civilsamhället.

Enligt Mariet Ghadimi är unga som lever under hedersförtryck sällan fria på det sättet. De kan hindras från att gå i skolan av familjens religiösa värderingar eller – om du är tjej – tvingas tacka nej till sommarjobbet för att det även är killar som plockar ogräs. En del tjejer kan inte ens välja sitt eget mensskydd, eftersom någon annan bestämmer över deras ekonomi. Att vara på fritidsgården eller ta en fika på stan blir omöjligheter.

– Det här påverkar ungas tillvaro på ett fundamentalt plan. Det sipprar ned överallt. Lever du med detta är det svårt att utvecklas som människa och vara den du vill, säger Mariet Ghadimi.

Det är onsdag morgon och kalla höstvindar blåser över Södermalm i Stockholm. I Origos ombonade lokaler börjar personalen droppa in och hälla upp kaffe. Här jobbar kuratorer, polis och en barnmorska under samma tak. Origo är ett resurscentrum där flera myndigheter i Stockholms län samarbetar mot hedersrelaterat förtryck och våld. Verksamheten riktar sig både till yrkesverksamma och utsatta unga.

Syftet är att stötta och vägleda ungdomar som lever med hedersnormer. Men också hjälpa dem vidare till redan befintliga verksamheter, som till exempel socialtjänsten. I besöksrummet finns en låda med kort, som kopplar ihop hur hedersnormerna bryter mot olika FN-konventioner. Texterna lyder »Jag bestämmer över min egen kropp«, »Jag gifter mig med vem jag vill« och »Jag äger mig själv«. En del av Origos arbete är att upplysa unga människor om deras rättigheter.

– Här får de hjälp att processa sin nuvarande livssituation som kan vara oerhört komplex för att hedersnormerna i familjen många gånger krockar med ungdomens egna behov och önskningar. Till exempel att en 21-åring har rätt att leva sitt eget liv och inte ska behöva vara hemma klockan sex varje kväll, säger barnmorskan Anna-Lena Näsström.

Enligt Näsström har många ungdomar inte reflekterat över sin ofrihet eftersom situationen blivit normaliserad. Många beskriver det psykologiska våldet som värre än det fysiska. Samtidigt finns en stark gemenskap, som gör det svårt att lämna kollektivet. Det finns oftast inget självklart nätverk att ersätta familjen med.

»De blir berövade tonårens experimentverkstad. Det påverkar deras ramar för hur sexualitet kan se ut när de sedan går in i det heterosexuella äktenskapet. Lustkänslor utanför äktenskapets traditionella ramar blir skamfyllda.«

Anna-Lena Näsström menar att hedersnormerna påverkar ungdomarnas sexualitet. Många tänker inte att sexualundervisningen i skolan är till för dem, och tar kanske inte till sig information om till exempel kroppen och hur vi fungerar sexuellt.

– De blir berövade tonårens experimentverkstad. Det påverkar deras ramar för hur sexualitet kan se ut när de sedan går in i det heterosexuella äktenskapet. Lustkänslor utanför äktenskapets traditionella ramar blir skamfyllda.

När unga lever i en uppenbart våldsam situation måste socialtjänsten kontaktas. Men där finns en del problem, inte minst med lagstiftningen, menar Anna-Lena Näsström. Socialtjänstlagen trycker mycket på familjeåterförening och att föräldrarna ska ta hand om sitt eget barn. I detta sammanhang blir den skrivningen helt fel.

– Om det är illa bör ungdomen först placeras i säkerhet, på ett skyddat boende. Sedan får man prata med familjen.

Enligt Anna-Lena Näsström är det sällan situationen blir bättre av sig själv. Det behövs tid och kunnighet på området för att en ungdom inte ska känna att längtan blir för stor och vilja flytta hem igen trots förtrycket och våldet. Efter en tid kan våldet trappas upp om det inte sker en förändring i familjen. Därför måste det läggas mer fokus på familjearbete.

– Jag tycker det finns ett stort behov av en god familjebehandlingsdel som inte sker på bekostnad av den utsatta.

»Jag skickade ett sms till min mamma och skrev att jag är bisexuell. Hon frågade varför jag var dålig. Sedan berättade hon för pappa som grät.«

När Aisha träffade Samira fick hon väldigt starka känslor. Det var något särskilt med den där tjejen. Aisha som bara var 15 år blev rädd för sig själv. Samira var hennes systers mans lillasyster. Båda kom från väldigt religiösa familjer. Hemma hos Aisha var homosexualitet en sjukdom, det gick inte ens att prata om. Men en dag bestämde hon sig ändå för att ta upp ämnet.

– Jag skickade ett sms till min mamma och skrev att jag är bisexuell. Hon frågade varför jag var dålig. Sedan berättade hon för pappa som grät.

Aisha försökte ta upp ämnet igen vid flera tillfällen. Men föräldrarna började i stället presentera potentiella makar för henne: muslimska killar. Samtidigt var föräldrarna på henne och bråkade. De tyckte inte om att Aisha satt bredbent, de ifrågasatte hennes klädstil och förbjöd henne att sova över hos kompisar.

– En dag berättade jag för Samira att jag ville ha henne, men då blev hon helt ställd. Hon undrade vad det betydde och frågade mig om hon också var lesbisk. Sedan vände hon allt mot mig.

Samira var jätterädd för sin familj och trodde att Aisha hade sagt till dem att tjejerna var ett par. En dag dök hon upp på skolgården och attackerade Aisha. Det hela slutade med en rättegång. I dag har Aisha ingen kontakt alls med Samira. Hon har lämnat sin familj och flyttat till egen lägenhet.

– Jag är arg på min familj. Jag tror att de fortfarande ber för mig. Samtidigt har pappa sagt att jag är speciell och kommer att förändra världen. Så på något sätt tycker han att jag är bra!

Ibland arbetar Aisha som hundvakt, hon mår bra av det. Hon har också träffat en tjej på nätet som hon drömmer om att hälsa på.

– Hon bor i USA, men vi pratar ibland med varandra på Skype.

Som hbtq-person bryter man redan mot den rådande heteronormen i samhället. I en hederskontext, där det heterosexuella äktenskapet är så grundläggande, blir det ofta extra tufft. Flera experter som Ottar pratat med vittnar om att hbtq-personer som lever i hederskontext är särskilt utsatta.

»Killar får exempelvis inte ha tighta jeans eller utbilda sig till florister eller sjuksköterskor. Det bryter mot kollektivens syn på hur en man ska vara och hela maskulinitetsnormen. När en familjemedlem tappar sin manlighet förlorar kollektivet i status och anseende.«

Nadja Aria-Garystone är chef på Fryshuset Göteborg och har ansvar över Elektra, Fryshusets verksamhet som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck. Hon menar att det inom hederskulturen överhuvudtaget är tabu att gå emot normer.

– Killar får exempelvis inte ha tighta jeans eller utbilda sig till florister eller sjuksköterskor. Det bryter mot kollektivens syn på hur en man ska vara och hela maskulinitetsnormen. När en familjemedlem tappar sin manlighet förlorar kollektivet i status och anseende.

Enligt Nadja Aria-Garystone är det dock inte bara från kollektivet hbtq-personer möter motstånd. På Elektra har de erfarenhet av att även personer som möter hedersproblematik i sitt arbete förtycker, genom att ifrågasätta homosexualitet i en hederskontext.

»Arbetet blir inte enklare för att yrkesverksamma agerar utifrån stereotyper. Vad händer när en hbtq-person, som redan lever under strikt kontroll från kollektivet, sedan får kalla handen när den till slut vågar söka hjälp?«

– Det har exempelvis handlat om anställda inom socialtjänsten som först sagt att de kan hjälpa till med boende, men ändrat sig när personen visar sig vara i en samkönad relation. Liknande kommentarer har mött unga i sjukvården.

Hon menar att det finns väldigt mycket förutfattade meningar om vad som är hedersrelaterat förtyck. Den gängse bilden av offret är en ung, heterosexuell tjej.

– Många som arbetar med dessa frågor ser bara Fadime framför sig. Att en kille kan bli utsatt går utanför deras ramar, det ska ju vara de som förtrycker!

Nadja Aria-Garystone tycker att det är väldigt viktigt att kunskaperna blir bättre hos yrkesverksamma. Hon efterlyser ett intersektionellt perspektiv som utgår ifrån diskrimineringsgrunderna och mänskliga rättigheter.

– Det är väldigt svårt att förändra kollektivet som utövar hedersförtrycket, men arbetet blir inte enklare för att yrkesverksamma agerar utifrån stereotyper. Vad händer när en hbtq-person, som redan lever under strikt kontroll från kollektivet, sedan får kalla handen när den till slut vågar söka hjälp?

Tania, Aisha och Samira i artikeln heter egentligen något annat.

Ida Måwe är frilansjournalist

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

Läs mer

Man blundar för hedersvåldet