Vindarna vänder

Delhi, Indien. Det första som möter oss är hunden, som inte vet till sig av lycka. En tjock, Golden retriever-liknande sak som viftar frenetiskt på hela kroppen och krafsar, krafsar, krafsar.

– Nu får det vara nog, Cuddles! Aditya Kapoor och Inahita Sing bor ihop sedan åtta månader i en spartansk tvårummare med kalt, slitet stengolv och ett ombonat sovrum. Trasmattor, myslampor och små tavlor på väggarna. Fotot med dem båda på en MC med förälskade blickar finns uppsatt på anslagstavlan. De tillhör undantagen.

– Min mamma kunde bara inte förstå. ”Om ni ändå tillbringar all tid ihop, varför i all friden vill ni inte gifta er?” sa hon när jag berättade om våra planer på att bo ihop. Det tog ett helt år att övertala henne, säger Aditya Kapoor.

Aditya är 23 år, och har just jobbat sitt första halvår som fotograf i Delhi. Inahita är lika gammal och bokdesigner. De var tillsammans fyra år innan de bestämde sig.

– Det var jättesvårt att hitta en lägenhet, inga hyresvärdar ville hyra ut till ett ogift par. Vi tittade på 12-15 ställen innan vi äntligen fick ett ja, berättar Inahita.

Då var det av en ensamstående kvinna som förbarmade sig över dem, fast villkoret var att få träffa föräldrarna innan kontraktet signerades.

Inahitas föräldrar tog det hela coolare, mycket tack vare hennes äldre bror. Han hade flyttat ihop med sin fästmö några månader innan deras bröllop, och dessförinnan bodde de i hans pojkrum. Inahitas familj är ovanligt liberal.

Under en hösts vistelse i Indien har jag stött på otroligt få sambos. Samhället har tydliga kontrollmekanismer. Dagen efter att en killkompis hade sovit över hos mig hade mina grannar klagat hos hyresvärden, som bad mig att inte bjuda hem indiska killar igen. ”Du vet hur folk här är…”.

En del unga låter föräldrarna sköta kärleksbaletten, glada att slippa all huvudbry.

– Mamma och pappa skulle bli besvikna om jag valde hustru själv, det skulle vara som att jag inte litade på dem, säger Hasan. Han är muslim, 25 år och pluggar till ingenjör. Jobbar extra när han hinner och tillbringar merparten av helgerna hos familjen på landet. Vi slingrar oss fram genom Delhis gömda gränder på hans vespa.

– De känner mig ju bäst i hela världen, vem skulle kunna vara bättre lämpad att finna mig en fru? fortsätter han och tutar på några höns.

En som inte har lika stort förtroende för sina föräldrars goda omdöme är Sonali Mishra. Vi slår ihjäl åtta tråkiga timmar på flyget ihop. Hon är 31 år och har precis doktorerat i historia. När föräldrarna försökte matcha ihop henne med olika män bad hon att få välja själv.

– De slog ut med armarna och sa ”okej, gör som du vill Sonali”. Men det är så svårt att träffa folk, så jag bor fortfarande hemma med mamma och pappa, förklarar hon.

Omöjligt att dejta som singel

Hon är inte den enda jag pratar med som klagar på vanskligheten i att dejta. För att bli insläppt på nattklubbar måste man komma i par, vilket många tycker är fånigt. Och hur ska man kunna göra det, när man går dit för att man är singel?

Ja, det är inte alltid lätt att pröva förälskelsens vingar, särskilt inte om föräldrarna är konservativt lagda. Vi återvänder till svansviftande Cuddles.

– Många träffar varandra i smyg, i parker och hemma hos vänner, säger Inahita.

Fotografen jag har med mig, Sanjit, som hittills varit upptagen med kameran, utbrister uppbragt:

– Jag är så trött på att kompisar ringer och frågar om de får ta med en tjej hem till mig. Tror de jag driver ett motell, eller?

Polisen, som är genomkorrumperad, är inte sena att dra nytta av ungdomarnas prekära situation. Inte sällan stoppar de par som sitter och talar i bilar på kvällen, och undrar vad de gör och ifall de är gifta. Blir personerna nervösa kräver polisen mutor för att inte ta in dem för förhör.

Sanjit Das, fotografen, är 31 år. Hans första stora kärlek var muslim.

– Vi var jätteseriösa och tillsammans i tre år tills hennes pappa satte stopp för allt. Han sa att ”det kommer inte fungera med en hindu” och hon sa ”okej, pappa”. Jag blev så otroligt besviken, berättar han.

Kontaktannonser sista utvägen

Numera väljer en fjärdedel av alla karriärskvinnor i städerna sin egen partner och har även börjat gifta sig senare, mellan 26-30 år. Men de flesta tjejer som skaffar sig utbildning slutar ändå jobba med första barnet. Det går fem män på varje urban, arbetande kvinna, och då blir mannens inkomst väldigt viktig, vilket även speglas i kontaktannonserna. De finns i mängder, på nätet och i speciella söndagsbilagor till dagstidningarna. Lönen nämns alltid, och annonserna sköts oftast av föräldrarna.

– De flesta försöker först hitta någon själva och sedan prövar föräldrarna med folk de känner. Om inget funkar så sätter man in en annons, inflikar Inahita.

En som knappast behöver dylika hjälpmedel är Amit Agarwal. Han är 30 år, filmregissör och kvinnotjusare. Vi träffas på filmfestivalen i Goa och Amit kopplar genast på charmen. Han har haft en riktig kärlek, berättar han. Han tänker fortfarande på henne ibland, nu är hon olyckligt gift i ett arrangerat äktenskap.

– Sist vi pratade önskade hon sig långt bort från sin man och jag sa åt henne att skilja sig och gifta sig med mig istället. Men hon kommer aldrig att göra det, av hänsyn till föräldrarna, säger Amit bittert.

De med pengar kan välja själva

Han har försökt glömma henne och istället gett sig in i partysvängen. Men trots många one night stands är föräktenskapliga förhållanden fortfarande tabu för många.

– Tjejerna är rädda att föräldrarna ska få reda på att de har sexuella relationer. Jag läste just att 75 procent av de indiska männen fortfarande vill gifta sig med en oskuld, säger Amit.

Kvinnan han dejtar för tillfället låtsades inte känna honom när de sprang in i varandra på stan och hennes föräldrar var med. Enligt Amit är det inte ovanligt att föräldrarna bestraffar sina döttrar om de kommer på dem. Samtidigt menar han att kvinnor börjat få mer att säga till om i valet av partner.

– Tidigare fick de stå ut med vem som helst, men de som är ekonomiskt oberoende har en helt annan sits idag.

Det syns även på antalet skilsmässor, som ökat från 5 till 14 procent sedan 1980.

Vi är tillbaka hos Cuddles, som äntligen lagt sig till ro på dörrmattan.

– Alla i hela världen vill ha föräldrarnas samtycke till giftermål, men här i Indien måste vi kriga för det, säger Sanjit Das tankfullt.

Inahita har druckit upp sitt te och avslutar:

– Ingen av våra vänner vill ha ett arrangerat äktenskap. I storstäderna håller vinden på att vända.

Hanna Sistek

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2007)