Vilka är vi att döma

Kölden väckte mig. Det nya tältet jag hade byggt med lakan hade kollapsat och kylan svepte ner över sovsäcken. Andedräkten blev till vit ånga. I taken brann lysrören. Mumlande röster. Doften av urin.

Jag var ändå glad att jag hade en madrass att sova på. Över hela rummet låg kroppar direkt på cementgolvet: Utsträckta, nyvakna, sovande, spända, drogpåverkade, stelnade, halvnakna, förbannade och rädda ihopkrupna kroppar. 200 personer under samma kala lysrör – bland mögliga filtar och ruttnande matrester.

»Min blick fastnade vid de som hade de sämsta sovplatserna, närmast toaletten, där golvet alltid var blött, där det drog som kallast och råttorna var som flest.«

Min blick fastnade vid de som hade de sämsta sovplatserna, närmast toaletten, där golvet alltid var blött, där det drog som kallast och råttorna var som flest. Här sov de som sades vara dömda för homosexuell aktivitet, ett brott som straffades med fängelse i upp till fem år.

Men ingen kunde svara på varför de sov där. Det hade bara alltid varit så.

Själva hade de gärna sovit på en bättre plats i rummet men de hade valt att inte ta strid om det. Risken fanns alltid att få en ännu sämre sovplats om man bråkade. Många var dömda för andra brott men hade ändå av medfångarna förpassats till en sovplats vid toaletten.

Precis som utanför fängelset riskerade den som var öppen homo-, bisexuell eller transperson i fängelset betydande svårigheter. I Etiopien dominerar den ortodoxa kyrkan med en fördömande syn på hbtq-personer.

»Det är fullt med homofiler på toalettgolvet. Vad gör alla här i vårt rum? Måste de bo hos oss?«

Så plötsligt en dag inträffade det ingen trodde skulle kunna hända. Under rummets veckomöte avhandlades städningen, disciplinen, och bristen på kontakt med världen utanför. Under punkten övriga frågor begärde en medfånge ordet och ifrågasatte de homosexuellas plats i rummet. »Det är fullt med homofiler på toalettgolvet. Vad gör alla här i vårt rum? Måste de bo hos oss?«

Uttalandet möttes med hummanden och blickar mot hörnet av rummet där toaletten låg. Mötesordföranden höjde armen för att tysta det sorl som frågan väckte. »De är här för att de är dömda för homosexuella handlingar och de sover inte med oss andra eftersom de kan våldta på nätterna«, sa mötets ordförande.

Där kunde diskussionen varit slut även om alla visste att det där om våldtäkter var en lögn. Men då reste sig en annan av fångarna upp från golvet. »De är ju människor precis som vi andra. Här inne finns barnamördare, terrorister, pedofiler, bedragare och bankrånare, vilka är vi att döma de här unga männen?«

»Genom att trotsa rädslan och ställa en enkel fråga hjälpte medfången oss alla att behålla vår värdighet i fångenskapen.«

Under ett par sekunder stod allt och vägde. På den enkla frågan hade ingen ett svar och efter ytterligare en stunds tystnad bestämdes det att den följande natten skulle ingen sova vid toaletten.

Genom att trotsa rädslan och ställa en enkel fråga hjälpte medfången oss alla att behålla vår värdighet i fångenskapen.

Situationen för de som var dömda på grund av sin sexualitet var därmed inte löst, stigmatiseringen fanns kvar, men ingen behövde längre sova på toaletten.

Martin Schibbye är redaktör för Blankspot och författare till boken 438 dagar där han och fotografen Johan Persson skildrar tiden de satt i Kality-fängelset i Addis Abeba.