Vilka är framtidens sexualpolitiska frågor i EU?
Mäns våld mot kvinnor, regnbågsfamiljers fria rörlighet och minimiregler mot diskriminering i hela EU. Det är några frågor som kommer att landa på EU-parlamentarikernas bord de kommande åren. Ottar blickar bortom EU-parlamentsvalet 26 maj.
Nationalistiska, auktoritära och populistiska partier växer i Europa. De senaste sammanvägda opinionsundersökningarna inför EU-parlamentsvalet visar att de ytterhögerpartier som idag är spridda i tre olika partigrupper tillsammans kommer bli den näst största politiska kraften, förutsatt att de lyckas samarbeta med varandra.
Framöver kommer det förmodligen att bli svårare att få en majoritet i EU-parlamentet bakom progressiva EU-lagar.
Naibh Cullen från Ilga Europe, den europeiska paraplyorganisationen för hbtq-frågor, berättar att hon och hennes kollegor försöker stämma i bäcken genom kampanjen Come out där kandidater till EU-parlamentet uppmanas att ställa sig bakom principen om allas lika rättigheter. Ilga söker särskilt upp kandidater till partigruppen EPP för att avkräva dem ett löfte.
I EPP är bland andra svenska Moderaterna och Kristdemokraterna medlemmar och partigruppen är delvis socialliberal och delvis konservativ.
– Det är den rörliga mitten. Där finns EU-parlamentariker som kan tänka sig att göra eftergifter [till ytterhögern]. EPP väntas bli den största partigruppen men vi har minst underskrifter från just dem. Det är vi lite oroade över, säger Naibh Cullen, som är kampanjansvarig.
»På vissa håll har genuskritiken muterat till en ren konspirationsteori, där själva ordet »genus« ses som en bakdörr för att smyga in all möjlig »icke önskvärd« politik.«
En trend i både Sverige, Europa och globalt är den växande rörelse som ifrågasätter »genusideologi«.
– Det är ett narrativ för traditionella familjeideal, en rörelse som ifrågasätter reproduktiva rättigheter och som är mot homosexuella och transpersoner. Det är en högerextrem ideologi, säger Niamh Cullen.
Samtliga EU-länder har skrivit under Istanbulkonventionen, och lovar därmed att i nationell lagstiftning förebygga våld mot kvinnor, skydda offren och straffa gärningsmännen. Men sju EU-länder – Lettland, Litauen, Ungern, Bulgarien, Tjeckien, Slovakien och Storbritannien – drar benen efter sig med ratificeringen, och det polska regeringspartiet Lag och rättvisa (PiS) har haft uppe på förslag att helt lämna konventionen.
»Konspirationsteorin sprids att länderna genom Istanbulkonventionen kommer att tvingas införa samkönade äktenskap, lära ut sexualkunskap i skolorna eller införa ett juridiskt tredje kön. Ingendera stämmer.«
Såväl på obskyra nätforum som i officiella politikeruttalanden sprids konspirationsteorin att de undertecknande länderna av Istanbulkonventionen kommer att tvingas införa samkönade äktenskap, lära ut sexualkunskap i skolorna eller införa ett juridiskt tredje kön. Ingendera stämmer.
Istanbulkonventionen ratificeras i två spår: både av EU centralt och av EU-länderna nationellt. EU ratificerar konventionen genom ett enhälligt beslut i ministerrådet och ett godkännande av EU-parlamentet. Parlamentet gav tummen upp redan 2017 – samtliga svenska ledamöter ställde sig bakom – men i ministerrådet har inte regeringarna kommit överens, och därför spiller frågan över till nästa mandatperiod.
Även om det alltså är ministerrådet som fattar det slutliga beslutet kan EU-parlamentet pressa på genom att anta resolutioner.
– Arbetet i EU-parlamentet kommer att vara extra viktigt i de här frågorna framöver, med tanke på det allt mer splittrade ministerrådet, där högernationalistiska och högerkonservativa krafter lyckats blockera progressiva och rättighetsinriktade slutsatser, säger vänsterpartisten Malin Björk.
LÄS OCKSÅ: Framåtsyftande feminister och bakåtsträvande konservativa i EU.
En fråga som har seglat rätt upp på den politiska dagordningen är den om hbtq-familjers fria rörlighet inom EU.
I fjol dömde EU-domstolen i fallet Adrian Coman mot Rumänien, och slog fast att Rumänien gjort fel när landet nekat uppehållstillstånd till en amerikansk man som gift sig med en rumänsk man i Belgien. Eftersom Rumänien inte tillåter samkönade äktenskap ansågs männen inte vara gifta, varför amerikanen inte fick uppehålls- och arbetstillstånd.
– Coman-domen var viktig, men EU-länderna måste fortfarande implementera den. Man ska inte tro att domen i sig räcker för att skydda människors rättigheter, säger Niamh Cullen från Ilga.
»Fri rörlighet är en av grundbultarna i EU-samarbetet. Samtidigt är familjelag »nationell kompetens«, och beslutas alltså av länderna själva.«
Fri rörlighet är en av grundbultarna i EU-samarbetet. Samtidigt är familjelag »nationell kompetens«, och beslutas alltså av länderna själva. Men precis som flickor och kvinnor från EU-länder utan fri abort använder sin fria rörlighet för att söka vård i andra EU-länder, väljer en hel del hbtq-personer att gifta sig och bilda familj i de EU-länder som tillåter det. EU-rörligheten utmanar alltså status quo i socialt konservativa länderna.
Coman-domen ses av aktivister som ett slags »möjligheternas fönster« för att pressa fram liberalare lagstiftning i hela EU. Liknande fall väntas drivas i domstol de kommande åren. Och EU-parlamentets partiöverskridande hbtq-grupp har identifierat frågan som särskilt viktig de kommande åren.
LÄS OCKSÅ: Så tycker kandidaterna i sexualpolitiska frågor! Ottars stora EU-valenkät!
Nästa steg blir troligtvis barnen. För även om europeiska samkönade par kan flytta och arbeta vart de vill i kraft av sina EU-medborgarskap, inskränks i praktiken deras fria rörlighet om de upphör att vara föräldrar till sina barn när de korsar en landsgräns. Även transpersoners fria rörlighet är kraftigt begränsad i EU på grund av skillnader i nationell lagstiftning.
En annan tung EU-lag som spiller över från denna mandatperiod till nästa, är EU:s direktiv om likabehandling. Direktivet innebär europeiska minimiregler; många EU-länder har redan ett bredare lagligt skydd mot diskriminering.
»Idag är EU-skyddet mot diskriminering på grund av sexuell läggning begränsat, samtidigt som det finns ett brett EU-skydd mot diskriminering på grund av kön eller etnicitet.«
EU-kommissionen presenterade sitt lagförslag redan 2008 och det har dragits i långbänk sedan dess – faktiskt den längsta pågående EU-förhandlingen i dagsläget. Tanken bakom direktivet är att öka skyddet mot diskriminering på grund av ålder, funktionsnedsättning, tro och sexuell läggning, så att det täcker alla möjliga områden i livet.
Idag är EU-skyddet mot diskriminering på grund av sexuell läggning begränsat, samtidigt som det finns ett brett EU-skydd mot diskriminering på grund av kön eller etnicitet. Till exempel kan en hotellföreståndare neka ett homosexuellt par att hyra ett rum på vissa håll i Europa utan att bryta mot lagen. Samma person skulle däremot bryta mot en EU-lag om hen nekade en svart person rum.
EU-parlamentet röstade om direktivet om likabehandling redan 2009, men det slutliga beslutet fattas av EU-ländernas regeringar – och sedan dess har även denna lag fastnat i ministerrådet, där det krävs enhällighet.
Debaclet med det strandade likabehandlingsdirektivet har lett till att EU-kommissionen föreslagit att slopa kravet på enhällighet när EU antar diskrimineringslagstiftning. Men även när det gäller att ändra i röstreglerna, har varje land veto.
Frågan om röstregler kommer också att landa på lagstiftarnas bord under nästa mandatperiod. Det må vara en teknisk fråga, men den spelar stor roll för européers rättigheter.
Sigrid Melchior och Charlotta Asplund Catot
Frilansjournalister i Bryssel
LÄS OCKSÅ: Framåtsyftande feminister och bakåtsträvande konservativa i EU där Ottar summerar de senaste årens europeiska sexualpolitik inför EU-parlamentsvalet 26 maj.
LÄS OCKSÅ: Ottars sexualpolitiska guide till EU-valet 2019!
