I våras gav regeringen i uppdrag till flera myndigheter att ta fram en plan för hur man kan öka utrikes födda kvinnors inträde på arbetsmarknaden. När uppdraget presenterades beskrevs det som en nyckel att se till att fler kvinnor får »information om tillgång till sexuell och reproduktiv hälsovård, inklusive familjeplanering«.

− Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja, sa jämställdhetsminister Eva Nordmark i en intervju med Aftonbladet, och öppnade för en diskussion att slopa flerbarnstillägget. 

Många har uppfattat att regeringen genom den här retoriken framställer vissa kvinnors beslut att skaffa barn som något problematiskt. Flera debattörer har dragit paralleller till tidigare statliga försök att minska barnafödandet i vissa grupper, till exempel genom tvångssterilisering. Det har också gjorts referenser till avslöjandet att danska läkare under 1960- och 1970-talet satte in spiraler i grönländska flickor och kvinnor utan deras samtycke, något som nu ska utredas av Danmarks regering.

Eva Nordmark slår ifrån sig sådana paralleller när hon svarar på Ottars frågor via e-post:

− Vi vill inte förhindra någon från att skaffa barn. Vi har en fantastisk välfärd som erbjuder trygghet även om vi blir sjuka, arbetslösa eller får barn. Men utgångspunkten måste vara att i Sverige jobbar alla som kan jobba.

När det gäller diskussionen om att slopa flerbarnstillägget betonar hon att Socialdemokraterna inte har lagt något sådant förslag.

− Men det är viktigt att det inte finns incitament som bidrar till att kvinnor isoleras i hemmet och aldrig ges möjlighet att arbeta och försörja sig själva och sina barn.

Varför öppnar ni för att slopa flerbarnstillägget just nu?

− Vi har som sagt inget sådant förslag på bordet men vi ser en oroande utveckling där utrikes födda kvinnor halkar efter på arbetsmarknaden. Oftast handlar det just om kvinnor som stannat hemma under en längre period för att ta hand om barn.

Vissa beskriver det som att detta är klassisk SD-retorik som nu har anammats av S. Ligger det något i det?

− Nej. Vi vill att fler ska gå till jobbet och vara en del av det svenska samhället. Med ett arbete kommer ett socialt sammanhang och en inkomst. Hela socialdemokratins historiska projekt har handlat om att lyfta människor – barn som vuxna, kvinnor som män – ur fattigdom och det kommer vi att fortsätta med.

Fast vissa menar att slopat flerbarnstillägg riskerar att öka barnfattigdomen?

− Innan man gör något med flerbarnstillägget måste man givetvis noggrant utreda och analysera hur det skulle påverka barnfattigdomen. Det är jätteviktigt.

Siffror från SCB bekräftar att utrikes födda kvinnor i snitt föder fler barn än kvinnor födda i Sverige. Samtidigt visar deras prognos framåt att glappet kommer att minska och på sikt försvinna. Finns det verkligen behov av politiska satsningar på att minska barnafödandet bland utrikes födda?

− En utfasning av flerbarnstillägget är ingen politisk satsning för att minska barnafödande. Vi vill röja de hinder som finns för utrikes födda kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden och där ingår att se över allt som kan skapa inlåsningseffekter.

Spelar verkligen flerbarnstillägget en så viktig roll när det gäller att bryta segregationen? Är det inte viktigare att till exempel stoppa diskrimineringen på arbetsmarknaden?

− En utfasning av flerbarnstillägget kan vara en av många möjliga åtgärder. Det finns ingen quick-fix. Vi jobbar självklart med flera saker på samma gång och att bekämpa diskriminering är en viktig fråga för regeringen.

Charlie Olofsson är frilansjournalist.

ENKÄT: ARBETSLINJE ELLER FÖRTRYCK?

»Självklart ska man inte skaffa barn om man inte har möjlighet att försörja dem och se till att de får en bra miljö att växa upp i. Det handlar om ekonomi men också om att lära känna samhället där man lever så att man kan guida sina barn. Det är viktigt, men så som debatten låter känns det som att politikerna dyker på oss. Många som jag pratar med tycker att regeringen lägger sig i hur vi skaffar barn och att man anklagar oss för att inte klara av att ta hand om våra barn på rätt sätt. Vissa är till och med rädda nu för att regeringen rent av ska lägga sig i familjeplaneringen och med lagstiftning begränsa hur många barn vi får ha.

Även om det kan vara svårt att ha många barn har vi alla rätt att bestämma själva hur många vi vill ha. Jag har själv fyra och hade gärna haft fler. Jag tror att många av oss som har erfarenhet av att tvingas fly gärna vill bygga en stor familj i Sverige. Släkten kanske har splittrats och vi känner oss ensamma. Många av oss kommer också själva från stora familjer och har många syskon.

»Om politikerna vill att fler kvinnor ska jobba måste de korta vägarna till utbildning och arbete.«

Om politikerna vill att fler kvinnor ska jobba måste de korta vägarna till utbildning och arbete. Att få ett jobb i Sverige är inte lätt. I hemlandet hade du kanske en fin utbildning och bra lön men här värderas inte din examen. Du är civilingenjör men jobbar i bästa fall som undersköterska, bussförare eller barnskötare. Många har inte orken att läsa vidare i tio år till för att kunna jobba med det de gjorde i hemlandet. Jag tror att många känner att de gör något meningsfullt när de skaffar barn. Om du bygger en stor familj har du i alla fall åstadkommit någonting i livet.«

/Rafif Saleh.

»Man måste prata om familjeplanering med papporna också.«

»I en del länder är barn viktiga för social trygghet och par förväntas få många barn för att uppfylla samhällets normer, men i Sverige finns istället ett tydligt samband mellan att ha många barn och att leva i fattigdom. Det måste vi göra något åt. Man kan dra en parallell till diskussionerna inom arbetarrörelsen vid förra seklet då sexualupplysare som Hinke Bergegren föreläste om familjeplanering och preventivmedel.

I Sverige har vi ett tvåförsörjarsystem och om kvinnor stannar hemma och tar hand om barnen får det stora konsekvenser för både kvinnans långsiktiga möjlighet att stå på egna ben och pension, samt för familjens ekonomi. Det tycker jag vi är skyldiga att prata om. Sedan är det så klart i slutändan upp till varje familj hur många barn man ska ha. Det är ingen som förespråkar en kinesisk modell.

»I en del länder är barn viktiga för social trygghet och par förväntas få många barn för att uppfylla samhällets normer, men i Sverige finns istället ett tydligt samband mellan att ha många barn och att leva i fattigdom. Det måste vi göra något åt. Man kan dra en parallell till diskussionerna inom arbetarrörelsen vid förra seklet då sexualupplysare som Hinke Bergegren föreläste om familjeplanering och preventivmedel.

I Sverige har vi ett tvåförsörjarsystem och om kvinnor stannar hemma och tar hand om barnen får det stora konsekvenser för både kvinnans långsiktiga möjlighet att stå på egna ben och pension, samt för familjens ekonomi. Det tycker jag vi är skyldiga att prata om. Sedan är det så klart i slutändan upp till varje familj hur många barn man ska ha. Det är ingen som förespråkar en kinesisk modell.

Flerbarnstillägget har redan avskaffats en gång, men då påverkade det inte familjer som redan fick bidraget eftersom beslutet bara gällde framåt. Att ta bort flerbarnstillägget för de familjer som får det idag skulle få förödande konsekvenser. Flerbarnstillägget är ett träffsäkert bidrag som motverkar barnfattigdom, vilket talar för att ha det kvar. Samtidigt kan det finnas skäl att reformera det, på ett ansvarsfullt sätt. Om det görs tillsammans med insatser för kunskap om familjeplanering och hur samhällets skyddsnät fungerar skulle det kunna ge effekt och underlätta för båda föräldrarna att jobba.

Det jag framför allt har reagerat på i debatten är att man bara vänder sig till kvinnor och på det sättet befäster reproduktion som ett område som inte angår män. Man måste prata om familjeplanering med papporna också. Det förstod Hinke Bergegren. Han höll separata föredrag för kvinnor och män.«

/Johan Enfeldt

»Många av oss har vuxit upp med stora familjer, i länder där barn ses som en rikedom«

»Jag kan inte fatta att det offentliga samtalet har hamnat här, och att det accepteras. Det är kränkande att en grupp pekas ut på det här sättet och att människors högst privata val att skaffa barn framställs som ett samhällsproblem. Det visar vilket politiskt klimat vi har fått. 

Många av oss som är utrikes födda har vuxit upp med stora familjer, i länder där barn ses som en rikedom. Då är det inte konstigt om man själv vill ha många barn. Självklart kan det vara svårt. Min mamma fick tio barn och jag såg ju att hon lagade middagar nästan som om hon drev restaurang. Visst kan vi prata om att det är slitsamt, men politiker ska inte lägga sig i hur många barn människor skaffar. Dessutom kommer ju barnen växa upp och bidra till samhället, eller hur ser man egentligen på de här barnen?

Att avskaffa flerbarnstillägget kommer inte att påverka hur många barn människor får. Det är min bild. Folk skaffar inte barn för att få pengar. Barn kostar väldigt mycket mer än vad man får i barnbidrag.

Om man vill att fler kvinnor ska jobba är det här fel väg att gå. Att ha barn ska ju inte hindra en från att jobba i Sverige. Vi ska ha en väl utbyggd och fungerande barnomsorg som gör att man kan jobba även om man har många barn. Grundproblemet är att arbetsgivare och politiker inte ser vilken resurs utrikes födda kvinnor är. Många upplever att de döms ut för att de inte kan så bra svenska. Jag skulle vilja se ett nära stöd till den här gruppen och praktikplatser till exempel på bibliotek och i skolor.

Jag tror också att vi behöver förstå att alla människor kanske inte kommer att kunna lönearbeta, och ha ett humanistiskt perspektiv. Vi måste se att människor kan vara till nytta i samhället på andra sätt, till exempel inom föreningslivet. Om du kommer till Sverige som 50-åring står du så klart väldigt långt från arbetsmarknaden, inte minst om du bär på trauma från att ha flytt krig.«

/Hero Rashid

»Tonen i debatten kring de här frågorna har blivit väldigt hård«

»Det fungerar inte att komma ovanifrån och säga till människor att de inte borde skaffa så många barn. Det är fel angreppssätt. Man måste jobba underifrån och försöka förstå orsaken till att det ser ut som det gör. Det kan absolut vara utmanande att få många barn. Det kan vara slitsamt för kroppen och det kan vara svårt ekonomiskt. Det kan också vara svårt att hinna med att ge alla barn det emotionella stöd de behöver.

Vi vet att användandet av preventivmedel är lägre bland kvinnor med utomeuropeisk bakgrund, men vi vet inte varför. Sannolikt beror det på en kombination av låg kunskap om preventivmedel och normer och traditioner i länderna man kommer från. Det kan också vara så att man får begränsad information från den svenska vården på grund av förväntningarna hos hälso- och sjukvårdspersonal. I vår studie vill vi arbeta tillsammans med målgruppen för att försöka förstå vad de behöver när det gäller preventivmedelsrådgivning.

Vården behöver bli personcentrerad och kunna erbjuda en rådgivning som är relevant för varje individ. Vårt projekt syftar inte till att öka preventivmedelsanvändningen för alla utan till att stärka rätten till självbestämmande med målet att alla ska ha en jämlik tillgång till kunskap om effektiva preventivmedel.

Jag tycker att tonen i debatten kring de här frågorna har blivit väldigt hård, och jag tror inte att det leder framåt. Jag menar att målsättningen är fel. Jag tycker inte att man ska försöka påverka någon att få färre barn utan målet borde vara att möjliggöra ökad kunskap, så att alla kan göra informerade val. Det handlar om att alla ska ha rätt till jämlik vård och till information som är relevant.«

/Elin Larsson

Charlie Olofsson är frilansjournalist.

Läs även:

• Reproduktiv rasism av Paula Mulinari
• »Istället för vård blev jag ifrågasatt« av Rafaela Stålbalk Klose