»Vi blir dödade i våra mest sårbara stunder«

Natten till midsommardagen öppnade en man eld mot Pridedeltagare på en gaybar i Oslo. Två personer, Kåre Hesvik och Jon Isachsen, har omkommit. Över 20 personer är skadade.

Några frågor har varit återkommande från allmänheten: är vi oroliga, rädda, skrämda? Kommer vi våga delta i olika öppna samlingar? Manifestationer? Prideparader?

Det är intressant att vissa precis har kommit på att vårt community skulle vara under attack. Att vi riskerar något när vi visar upp oss, när vi existerar öppet, när vi helt enkelt är.

»Frågan borde inte ställas till oss, om vi kommer våga gå på Pride i sommar. Frågan borde ställas till makthavare om hur de garanterar vår säkerhet.«

Varje gång någon av oss går hand i hand med sin älskade, hämtar barnen ihop, träffar en läkare, rättar till pronomen på ett arbetsmöte, går i en parad, har regnbågsfärgade symboler med sig, i vardagen, på fest och i stora samlingar, varje gång och överallt tar vi en risk.

Om vi är rädda? Fråga våra bashade queera syskon. Fråga de som mist livet under årens gång. Kolla ärren på våra kroppar och vårt psyke.

Det är med dessa högst reella risker överhängandes som vi har tagit plats, kommit ut, gått i parader, kysst varandra i solen och krävt grundläggande mänskliga rättigheter.

Och så ställs frågan lite yrvaket. Att ni inte inser att vi tar en risk på liv och död bara genom att existera. Vilken historielöshet. Och vad ni har missat av vårt arbete idag.

Räkna de av oss som givit sitt liv för rätten att existera, våra martyrer i kampen är tyvärr många. Kolla hur vi har kämpat och kämpar.

Frågan borde inte ställas till oss, om vi kommer våga gå på Pride i sommar. Frågan borde ställas till makthavare om hur de garanterar vår säkerhet.

Och varför arbetet med reformer för allas rätt till kärlek, omsorg och trygghet och att få det skydd vi har rätt till, går så långsamt.

Rättigheter som bekant, tar åratal att bygga upp, men kan raseras på ett ögonblick. Det vet vi. Vi vet att vi bäst försvarar våra vunna rättigheter genom att jobba för att bygga upp nya, att stärka upp där rättigheter saknas.

Om vi är rädda? Om vi tar en risk? Självklart. Vi blir dödade i våra mest sårbara stunder, när vi festar, är glada, eller går prideparad igenom staden beväpnade med glitter och sång och hopp om frihet.

Men om ni undrar om vi kommer att backa på grund av rädslan och risker, att vi ska låta bli att leva vårt liv öppet med vår skönhet och fulhet under solen, då har ni misstagit er.

Att komma ut med risk att dödas, att vara rädd och ändå ta plats, att dansa trots hat och hot som omger oss, det är inget nytt för oss. Vi har fortsatt och kommer fortsätta så länge vi kan.

»Ja, vi är rädda och oroliga. Det har vi alltid varit, men inte bara. Vi är också starka, sköra, hoppfulla, har livslust, kåta, vackra och modiga.«

För att allt vi gör är politiskt. Vårt glitter är politiskt, vår dans är politisk, våra sånger, färger, fjolligheter, butchigheter, androgyniteter, transskaper och ickebinäriteter är politiska in i minsta attityd, rörelse och manifestation.

Ja, vi är rädda och oroliga. Det har vi alltid varit, men inte bara. Vi är också starka, sköra, hoppfulla, har livslust, kåta, vackra och modiga.

Vi kommer att ta över gator och torg, vi kommer dansa och gå hand i hand. Vi kommer flagga för våra rättigheter och gråta och enbart med vår blotta existens göra hål på samhällets föreställningar om normalitet.

Trifa Shakely är förbundsordförande för RFSL.