Veteraner bryter tystnaden

Alla parkeringsplatser är handikappmärkta. Veteranområdet i Los Angeles, stort som en småstad, rymmer monument, sjukhus och bostäder för psykiskt eller fysiskt sjuka exmilitärer. På en bänk sitter 64-åriga Donna Polusca. Hennes tid i armén har satt spår och blicken vänds mot mina svarta kängor: »Sådana där skor rör upp minnen«. Som 18-åring tjänstgjorde hon i Vietnam och blev våldtagen av två killar i samma förband.

– Vi var kompisar och allt började som en vanlig pokerkväll, säger Donna Polusca till Ottar.

Att utsättas för sexuella övergrepp inom armén är ingen ovanlig erfarenhet. Kvinnliga, amerikanska soldater som tjänstgör i krigszoner löper större risk att våldtas av en manlig kollega än att dö i strid. Denna övergreppskultur skildras i filmen The Invisible War, som i skrivande stund har chans att få en Oscar för bästa dokumentär. I filmen korsklipps kvinnors berättelser till en anklagelseakt som skakat landet.

»Vi var kompisar och allt började som en vanlig pokerkväll.«

Våldtäkter i det militära har tidigare uppmärksammats genom enskilda fall. När producenten Amy Ziering ville undersöka läget över tid mötte hon tunga siffror. År 2011 beräknades 22 800 sexualbrott med våldsinslag ha begåtts inom militären. 30 procent av alla tjänstgörande kvinnor hade upplevt sexuella övergrepp.

– Jag bestämde mig för att den här frågan måste upp till debatt, säger Amy Ziering.

Hon tar emot i en stor, vit villa och visar vägen till studion där medskaparen Kirby Dick sitter framför datorn. På väggen hänger bioaffischen från Outrage (2009), deras tidigare uppmärksammade skildring av beslutfattare som tar ställning mot hbt-rättigheter, men i hemlighet själva är homosexuella. Även The Invisible War lyfter på locket.

Hur har det kunnat vara tyst så länge?

– De utsatta kvinnorna mår dåligt och har svårt att hantera sin vardag. Orkar du inte gå ur sängen så blir du ingen aktivist, säger Amy Ziering.

Våldtäkter inom det militära skapar särskilt svåra trauman, och en förklaring är militärens lojalitetskrav. »There is a right way, a wrong way and the army way« – mottot är det första nya rekryter lär sig. Gemenskapen och beroendet inom gruppen, eller »familjen«, gör att övergreppen upplevs som incest, säger Amy Ziering. Samma slutna system accepterar också att anmälningarna bedöms av offrets närmsta befäl, som ofta har en relation till förövaren. Det är en orsak till att 80 procent av fallen inte rapporteras, enligt militärens egna beräkningar.

»Beroendet inom gruppen, eller »familjen«, gör att övergreppen upplevs som incest. Samma slutna system accepterar också att anmälningarna bedöms av offrets närmsta befäl, som ofta har en relation till förövaren.«

Kvinnorna som talar ut i The Invisible War dubbelbestraffas och får se sina anmälningar ignoreras eller vändas mot dem själva. Har du klagat på kollegor tidigare? Har du pojkvän? Vad hade du på dig?

– Unga människor, 17-18-åringar, omprogrammeras för att vara hängivna och trogna en gemenskap, och sedan överges de av hela gruppen. De sveken är svåra att återhämta sig ifrån, säger Amy Ziering.

Även om filmen fokuserar på kvinnors historier är männen centrala, med pojkvänner och pappor som känner vanmakt. Det är ovanligt i en film om sexuella utnyttjanden, och en medveten strategi.

– Vi ville komma bort från föreställningen om våldtäkt som ett problem som bara rör kvinnor. Människor i publiken som inte själva har erfarenhet av övergrepp kan ha lättare att identifiera sig med de anhörigas smärta. Vår film fokuserar på kvinnliga offer men det känns viktigt att tillägga att övergrepp också drabbar män i militären, och för dem är stigmat ännu värre, säger Amy Ziering.

Hon berättar att The Invisible War ofta har förbättrat relationerna inom offrens familjer.

– I släkter med lång militärhistoria kan det finnas en ovilja att ta in arméns övergrepp och förräderi. En djup identitet och tillhörighet hotas. Efter premiären har kvinnorna mött en helt ny förståelse.

Allt oftare sätter dokumentärfilmer agendan, och The Invisible War vill uppnå konkret förändring. I USA:s armé finns en historia av att spegla omgivande samhällsproblem i en mer extrem form – rasism och homofobi har fått pågå länge utan reformer. Först i september 2011 upphävdes den så kallade »Don´t ask, don´t tell«, en policy som innebar att homosexuella inom militären inte fick berätta om sin läggning. Efter att The Invisible War visats hos försvarsministeriet beslutades att ärenden om sexuella övergrepp ska hanteras högt upp i militären, och inte av offrens befäl.

– Arméns starka hierarkier är ofta destruktiva, men de gör också att strukturer snabbt förändras – om ledningen bestämmer det. Nästa steg är att fallen sköts helt utanför militären. Vissa har kritiserat oss för att inte ifrågasätta USA:s krigsmakt, men filmen rör inte politik på den nivån. Vårt mål är att inga kvinnor ska behöva gå igenom vad vi skildrat, säger Amy Ziering.

Utmed de perfekta parkerna i Los Angeles veteranområde syns utslagna människor. Nästan hälften (40 procent) av alla hemlösa, kvinnliga veteraner har blivit våldtagna under sin tjänstgöring, enligt militärens siffror. Offren för övergreppen lider oftare av posttraumatisk stress än de veteraner som faktiskt deltagit i strid.

Solen skiner på bänken och Donna Polusca. Hon har i perioder levt på gatan. För några år sedan fick hon träffa en terapeut kostandsfritt och har, i takt med att hon mått bättre och fått ett boende, börjat skriva på en självbiografi: A letter to Oprah – left unsent. Nyligen visades The Invisible War på sjukhusets storbildsskärm och Donna Polusca kände stor lättnad efteråt.

– Det var på tiden att det kom ut. Jag hade bara behövt se den lite tidigare, säger hon.

Text: Matilda Gustavsson
Foto: Julia Lindemalm