Vems revolution är #metoo?

2006 skapade Tarana Burke i USA Metoo-rörelsen på gräsrotsnivå i USA för att bistå med stöd till personer i mindre priviligierade områden som utsatts för sexuella övergrepp.

Nu är det 2017 och ett kraftfullt #metoo-uppror pågår sedan i oktober, i Sverige och många andra länder runtom i världen. Rörelsen har skakat om samhället långt upp i makthierarkierna. Många menar att det här inte kan ses som något annat än en feministisk revolution.

Men samtidigt som många talar om ett starkt systerskap i metoo-rörelsen så finns det röster som berättar om att inte känna sig inkluderad.

Joel Mauricio Isabel Ortiz har pratat med fem personer om deras upplevelser av att #metoo-rörelsen saknar ett antirasistiskt och intersektionellt perspektiv.

– – – – –

Namn: Sara Abdollahi
Ålder: 36 år
Pronomen: Hon
Bor: Stockholm
Gör: Skribent. Driver podcasten »Hysteria«

»Min förhoppning är att vi gör upp med rasism på samma sätt som vi gör upp med sexism i Sverige.«

Vad tänker du kring #metoo?

– Att det känns som en dröm som besannats, att förövare med makt förlorar sina positioner. Men jag kan också tycka att rörelsen känns homogen. Inom exempelvis kulturbranschen – där jag själv verkar – lyfter den fram en viss typ av kvinna, grovt förklarat en vit stockholmskvinna ur medelklassen.

– Jag är en på många sätt en priviligierad kvinna men känner att om man inte ses som den kvinnan blir man den andre, man blir någon som inte räknas, säger Sara Abdollahi.

– Jag hoppas att kvinnor på flykt och papperslösa får innefattas av #metoo-rörelsen genom att kvinnor med en offentlig makt tar ett ansvar precis som man gör för och med varandra.

Sara Abdollahi säger att det blir problematiskt när en bara ifrågasätter mäns patriarkala beteende samtidigt som en enbart lyfter fram en viss typ av kvinna och hennes utsatthet.

– Min förhoppning är att vi gör upp med rasism på samma sätt som vi gör upp med sexism i Sverige. När någon belyser sina erfarenheter av rasism uppstår inte sällan dålig stämning eller en tystnad. Det kan vara utmattande

Varför blir det tyst?

– För att vi i Sverige har kommit längre när det gäller feminism men inte lika långt när det gäller andra typer av mekanismer som skapar utsatthet.

Sara Abdollahi menar vidare att om det hade varit större diversitet på chefspositionerna hade man även tagit krafttag mot rasismen.

– Är man icke-vit så exotifieras man också, rasism och sexism samverkar.

Känner du dig inkluderad i #metoo?

– Både och. #metoo har fått en större genomslagskraft än vad jag någonsin trodde att en feministisk fråga skulle få och förhoppningsvis kan även den utsatthet som rasism skapar belysas med lika stort allvar.

Vad tänker du inför framtiden?

– När blir alla tjänster som som förövarna suttit på tillgängliga och för vem? Min förhoppning är att många olika kroppar får ta plats nu, säger Sara Abdollahi.

Namn: Sayna Kazim

Ålder: 29 år

Pronomen: Han

Bor: Göteborg

Gör: Sjuksköterska och aktivist

»Transpersoner som rasifieras, i synnerhet transkvinnor, löper större risk att utsättas för sexuellt våld.«

Vad är dina tankar kring #metoo-rörelsen?

– Det är härligt att se stora vita cismän falla. Men jag tänker samtidigt på vilka vittnesmål det är som får mest plats. Vem som har råd att komma ut med sin story, säger han.

Sayna Kazim menar att det framförallt är vita ciskvinnor som ses som trovärdiga offer för sexuellt våld och diskriminering, och därmed får större självförtroende att berätta öppet om sina erfarenheter. Han berättar att innan sin transition – då han lästes som cistjej – var han mer utsatt för tafsande och ett sexualiserande språk, inte minst i skolans miljö.

– Efter min transition märkte jag att jag i stället fick utstå en form av rasistisk fetischism från vita cisbögar som sexuellt exotifierade mig som mellanösternkille. Eller som den gången när en vit cistjej på en nattklubb ville att jag skulle visa mina ärr på mitt bröst.

– Hon stoppade in sina händer innanför min tröja för att känna och slutade inte att slita i min tröja fast jag skrek till henne att sluta. Hon sa något i stil med att hon visste att jag var trans och att jag borde vara stolt och visa upp min kropp. Att jag var snygg.

Hur tänker du kring den händelsen idag?

– Nu i efterhand kan jag känna att hon absolut gick över en gräns. Det som smärtar mig mest är att ingen runtomkring reagerade. Kanske berodde det på att hon var en vit tjej och inte en snubbe.

Sayna tror att transpersoner som rasifieras, i synnerhet transkvinnor, löper större risk att utsättas för sexuellt våld. Men att han som transkille blivit något mer skyddad från den sexismen på grund av att han läses som cisman nu. Sayna känner sig inte inkluderad med sina erfarenheter av sexism i #metoo-rörelsen.

Namn: Juliet Atto

Ålder: 24 år

Pronomen: Hon

Bor: Stockholm

Gör: Förutom att sprida all this black queer girl magic så är jag press och- PR-ansvarig på teatern Unga Klara, frilansande kommunikatör, projektledare och skribent. Medgrundare till organisationen Black Queers Sweden.

»I början kunde jag känna av syskonskapet men sedan stod det klart för mig att det här var en rörelse främst för vita ciskvinnor.«

– #metoo-rörelsen är en fantastisk revolution. Det är häftigt att se den organisering som kvinnor och icke-män gjort som tar ner män med makt från deras positioner, säger Juliet.

Men hon menar också att det måste till större strukturella förändringar inom feminismen så att fler röster kan få höras.

– Det är inte lika naturligt för exempelvis en städerska eller undersköterska i Rinkeby att få gehör för sin utsatthet som det är för en vit ciskvinna ur medelklassen, säger hon och fortsätter:

– Det som stör mig är att det är mest vita medelklass ciskvinnor med stort socialt och kulturellt kapital som kommer till tals.

Känner du dig inkluderad i #metoo-rörelsen?

– Nej, inte alls. I början kunde jag känna av syskonskapet men sedan stod det klart för mig att det här var en rörelse främst för vita ciskvinnor. Det blev ännu tydligare i och med att slavhandeln i Libyen uppmärksammades.

Hur då menar du?

– Att vita feminister inte verkar tycka att det som sker där är en feministisk fråga. Är inte svarta kvinnor som våldtas och misshandlas kvinnor som är värda att skyddas och stå upp för?

– Det är som att inom feminismen så går det inte att vara kvinna och svart. Och inom antirasismen så är jag svart men inte kvinna. Jag är svart, jag är kvinna, jag är en svart queer kvinna.

Vad tycker du att vita feminister borde göra för att vara mer inkluderande?

– Lyssna! Vi har redan alla verktyg och diskursen. Vi vet vad intersektionalitet betyder. Varför kan vi inte använda det då i verkligheten? Intersektionalitet ska inte bara vara ett fint ord.

Juliet menar att allas kamper måste samverka för att nå verklig förändring.

– Ingen är fri förrän alla är fria, säger hon.

Namn: Jon Ely Xiuming Aagaard Andersson

Ålder: 20 år

Pronomen: Den/Hen

Bor: Tensta, Stockholm

Gör: Jobbar som Stockholms-hipster: skriver, projektleder, står på scen, modererar samtal.

»Det handlar inte om att de ska kliva ner från barrikaderna, utan att vi ska bli inbjudna att få stå där tillsammans med dem.«

Vad tänker du om den svenska #metoo-rörelsen?

– Min första tanke är, bra! Men min nästa tanke är; vems revolution är det här?

Hur menar du?

– Mina vänner och i mitt flöde i sociala medier, som består av många hbtq-personer och kanske främst av transpersoner som rasifieras berättar hur de inte känner sig inkluderade. Att vi inte vågar vittna om våra erfarenheter av sexism och övergrepp under hashtaggen med samma självklarhet som vita cis-heterosexuella kvinnor.

Varför känner ni er inte välkomna?

– Därför att rörelsen domineras av vita ciskvinnor och det är de som frontas utåt också. Och att det används ett väldigt cisheteronormativt språk.

Jon menar att det språk som används i många av #metoo-rörelsens upprop och forum är exkluderande på så vis att en bara pratar om ciskvinnor och cismän.

– Det språkbruket blir exkluderande för oss transpersoner, att inte överhuvudtaget nämnas, säger hen.

Hur kan vita cisfeminister bli mer inkluderande?

– Det handlar inte om att de ska kliva ner från barrikaderna, utan att vi ska bli inbjudna att få stå där tillsammans med dem. Vi ska inte behöva kriga för att få samma uppmärksamhet. Jag tycker mig se väldigt få vita ciskvinnor som problematiserar det här.

Namn: Yolanda Aurora Bohm

Ålder: 30 år

Pronomen: Hon/Hen

Bor: Stockholm

Gör: Konstlärare på Stockholmsskolan, artist, föreläsare. Debutant med diktsamlingen »Ikon« på Brombergs förlag.

»Jag hoppas att det som händer nu är ett startskott för en omstrukturering av patriarkatet och en omfördelning av maktpositioner.«

Vad tänker du kring #metoo-rörelsen i Sverige?

– Att den har jättebra hashtags, till exempel nattklubbsbranschens #listanärstängd. Det blir talande för hur många som också varit tysta.

Yolanda Bohm säger att hon saknar självrannsakan hos oss alla – oavsett position, könsidentitet, sexuell läggning eller ras – att se sin egen del i patriarkatet.

– Jag tror vi alla är och har varit möjliggörare för den här typen av förtryck, säger hon.

Yolanda Bohm menar att vi måste tala mycket mer om patriarkatet inom oss själva och att det är maskuliniteten som är det våldsamma.

– Det finns kvinnor och ickebinära som bär upp patriarkatets strukturer också.

Har du blivit utsatt av icke-män?

– Ja, mina erfarenheter av kränkningar är främst från cistjejer och ickebinära. De har i huvudsak varit vita. Det känns inte som att det finns utrymme för att prata om det heller.

– De berättelser som förts fram är om ciskvinnor som förtrycks av cismän, och att det är väldigt vitt. Som trans och queer bär jag många erfarenheter av att bli kränkt i samband med att jag också är icke-vit. Den intersektionen mellan sexism och ras blir påtaglig.

Hur då?

– Det finns en starkare sexualisering av icke-vita kroppar, en tillåtelse i strukturerna att bete sig illa. Och att i sitt maktunderläge inte bli trodd av exempelvis rättsystemet.

Känner du dig inkluderad i den här rörelsen som pågår nu?

– Nej, det gör jag inte. Det är så dominerat av vita heterosexuella cispersoner och deras narrativ. Jag är inget av det. Vart ska jag ta vägen?

Vad är din förhoppning för framtiden?

– Jag hoppas att det som händer nu är ett startskott för en omstrukturering av patriarkatet och en omfördelning av maktpositioner. Det finns ett stort vakuum nu som kan fyllas med kompetenta kvinnor och icke-binära.

– – – – –

Joel Mauricio Isabel Ortiz är författare, frilansande journalist, och skådespelare.

Debuterar 2018 med romanen Sången om en son (Norstedts).

Läs mer

#metoo

En känsla av feministisk vår (Ledare, Ottar 2017)

Vems vård kan vänta (av Joel Mauricio Isabel Ortiz, Ottar 2017)