”Varje abort en förlust för samhället”

Abort efter vecka tolv ska förbjudas, om Sverigedemokraterna får som de vill.– Abortgränsen bör ligga så att man är helt säker på att fostret inte hade kunnat överleva på egen hand, säger Richard Jomshof, riksdagsledamot (SD).Han bedyrar att man inte är ute eft er att röra fler aspekter av den svenska abortlagen, trots att partiet skriver i ett pressmedelande att »varje abort innebär en förlust för samhället«.Vill ni uppmuntra folk att föda fler barn?– Att vi behöver öka nativiteten i hela västvärlden är ganska givet. Vi måste bedriva en familjepolitik som gör att folk i Sverige faktiskt skaffar barn, som dock självklart ska vara önskade. Vissa barn tycks ändå vara mer problematiska än andra. När partiledaren Jimmie Åkesson förra året gick ut på Aftonbladet Debatt och skrev att muslimerna »är vårt största utländska hot sedan andra världskriget« framhöll han särskilt »de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen«. Enligt Jonas Otterbeck, islamolog vid Lunds universitet, knyter Åkesson här an till den så kallade Eurabiateorin som går ut på att Europa, sedan1970-talets oljekris, har blivit beroende av arabvärlden och omformats till ett »Eurabien«.– Anhängare av teorin anser att viljan att erövra ligger i islams och i arabers natur, säger Otterbeck och betonar att det etablerade forskarsamhället avfärdar Eurabiatanken som en konspirationsteori.– Utmärkande för sådana är att det sägs finnas en stor hemlighet som får en mängd olika parter att agera på ett väldigt välkoordinerat sätt. Så blir arabvärldens ledare – som de facto ständigt motarbetar varandra – istället extremt koordinerade och kan diktera både vår migrationspolitik och vad som står i våra skolböcker.

»Vi måste bedriva en familjepolitik som gör att folk i Sverige faktiskt skaffar barn.«

En viktig del i teorin är den påstått höga aktiviteten i muslimska kvinnors livmödrar, som redan sägs ha fått städer som Malmö att »falla«. – Det handlar om ganska banala räkneövningar, i stil med att om muslimer föder åtta barn och européer bara 1,6 så kommer Europa att vara muslimskt om si och så många år. Det man missar är att det även i migranternas ursprungsländer är stor skillnad i nativitet mellan till exempel stad och land, säger Otterbeck.Kent Ekeroth, SD:s internationelle sekreterare, har en särskild avdelning för »muslimsk demografi «på sin blogg och föreslår i ett inlägg från 2009 åtgärder för att Sverige ska förbli »svenskt«: »Vi behöver rikta ekonomiska incitament för att få den svenska delen av befolkningen att föda barn«. Partikollegan Richard Jomshof vill inte kommentera om uppfattningen är utbredd i partiet.– Det är inget vi har diskuterat. Men det vore bra om vi kunde ha en så hög nativitet i Sverige att man inte behöver ha detta som ett argument för ökad invandring, särskilt med tanke på de problem som följer i invandringens spår, säger Jomshof. Våren 2010 gjorde SD en ansats att lansera sig som ett parti för hbt-personer. Jimmie Åkesson pekade på den oro som många hbt-personer sades känna inför »massinvandringen och det homohat som den tilltagande islamiseringen medför«. Han framförde också en ursäkt för hur »enskilda företrädare« hade uttryckt sig vid »enstaka tillfällen«. Möjligen gällde ursäkten Björn Söder, partisekreteraren som liknat homosexualitet vid pedofili och djursex. I en intervju med Sydsvenskan medgav Söder att han uttryckt sig klumpigt, men vidhöll att sådant som Pridefestivalen »innebär att det har blivit en tunnare gräns mellan det som anses vara acceptabelt och det som är brottsligt, som pedofili«. Söder menade också att homosexuella av »naturen frånsagt sig rätten att få barn« – och går således på partilinjen i fråga om adoption och insemination. När Ottar tar upp frågan med Richard Jomshof betonar han att det inte handlar om hbt-personers värde som föräldrar.– När man adopterar ett barn bör man ge det en så bra start i livet som möjligt, och då fungerar det generellt sett bäst i en normal familjerelation – med en mamma och en pappa, säger Jomshof. Denna text är publicerad i Ottar #4 2010.

Text Kristina Linqvist, Ottars chefredaktör

Bild Elina Grandin