Varför sjöng hon en kärlekssång till sin våldtäktsman?
Varför stannar man hos någon som skadat en? Jenny Jägerfeld om den komplexa frågan om hur vi reagerar olika efter sexuella övergrepp.
Häromdagen pratade jag med en väninna som plötsligt, nästan tjugo år efter händelsen, insåg att hon blivit våldtagen av en kille. Det som gjorde mest ont efter insikten var tanken på att de hade fortsatt att dejta. Hennes röst bröts när hon sa: Varför i helvete gick jag tillbaka till honom?
Jag vet inte hur många gånger jag hört den frågan ställas. Ibland skamset självkritiskt av klienter eller vänner som själva utsatts. Men ännu oftare av skribenter, advokater eller random tyckare och då i en betydligt mer kritisk ton. »Men varför gick hon tillbaka då?« Frågan har återkommit oavsett om förövaren heter Jean-Claude Arnault, Harvey Weinstein eller Sven Johansson (som vi kan kalla killen som våldtog min vän.)
Frågeställningen verkar utgå från en mycket förenklad idé om det rationella: om något dåligt händer så bör man undvika det. Men problemet är att dynamiken i en relation där ett sexuellt övergrepp eller en våldtäkt har begåtts, är betydligt mer komplex.
»En överlevnadsstrategi som många offer tar till är förnekelse.«
En överlevnadsstrategi som många offer tar till är förnekelse. I samband med rättsprocessen kring filmmogulen Harvey Weinstein delade författaren Aspen Matis modigt med sig av sina egna erfarenheter kring detta i New York Daily News. Hon berättade om hur hon, under sin andra natt på college, blev våldtagen av en manlig student i sitt studentrum, och ändå efteråt, bad honom sova över. Varför? Kanske för att kunna låtsas att det inte var våldtäkt, inför sig själv.
Matis ger flera exempel från den hotline för våldtagna kvinnor som hon arbetat på, som en kvinna som handledde sin våldtäktsman i kemi det följande läsåret eller som den som skrev och framförde kärlekssånger till sin angripare.
Melissa J. Layman-Guadalope är doktor i psykologi och har forskat på kvinnors reaktioner efter sexuellt övergrepp eller våldtäkt. Ett betydande fynd var att ett övergrepp inte nödvändigtvis avhåller en person som utsatts för sexuella övergrepp från att fortsätta träffa sin angripare. I en studie kunde man visa att nästan en tredjedel av de våldtagna fortsatte att ha någon form av relation till våldtäktsmannen även efter övergreppet och att en fjärdedel även hade sex med förövaren efter händelsen.
»Nästan en tredjedel av de våldtagna fortsatte att ha någon form av relation till våldtäktsmannen även efter övergreppet.«
Layman-Guadalope och hennes kollegor tror att ett skäl till detta kan vara att det finns starka avskräckande faktorer för att tolka det man varit med om som våldtäkt, eftersom det kan leda till olika negativa konsekvenser som skuld, misstro och brist på stöd. Det kan även leda till negativ publicitet (något som både Arnaults och Weinsteins offer kan berätta en hel del om). Den största delen av de som fortsatte att ha en relation med förövaren var sådana som själva inte insett att det de varit med om varit en våldtäkt.
I en analys som publicerades i U.S National Library of Medicine 2016 undersöktes 28 studier där totalt 5 917 våldtagna kvinnor ingick. Där fann man att 60,4 procent inte kategoriserade en händelse som våldtäkt trots att upplevelsen uppfyllde alla de kännetecken som förknippas med våldtäkt. Kvinnorna beskrev istället våldtäkterna som »dåligt sex«, »gråzon« eller förklarar det som hände med att det »brast i kommunikationen«.
»En människas psyke arbetar i hela organismens tjänst. För min väninna var förnekelse förmodligen det bästa just då.«
Leyman-Guadalope och hennes team poängterar att det inte går att avgöra om en våldtäkt har skett genom att enbart observera hur den som utsatts, eller förövaren, beter sig efter övergreppet. Den oinformerade allmänhetens idéer om hur en person bör bete sig efter en våldtäkt måste ifrågasättas och omvärderas. Påbudet »om något dåligt händer så bör man undvika det« gäller möjligen simplare problem som ifall du fått en spik i foten, men när det kommer till mer komplexa, relationella skeenden så måste fler aspekter tas in i analysen.
Det finns en rad faktorer som kan göra att en våldtagen person går tillbaka till våldtäktsmannen. Man vill inte inse vad som hänt, för det skulle innebära att man måste ändra sin syn på världen, på den här mannen, på sig själv. Det är en fråga om identitet. Och i vår kultur där man ofta lägger skulden på offret (även offret själv) så tänker man att man själv har försatt sig i situationen. »Jag skulle inte gjort så, klätt mig så, sagt så.« Om det är ditt eget fel så kan det inte vara våldtäkt. Det kan paradoxalt nog vara skönare att lägga ansvaret på sig själv än att inse att det var ett övergrepp.
»Man vill inte känna skammen, skulden, förtvivlan, mörkret.«
Man vill heller inte identifiera sig som offer då det innebär att man måste inse att man varit maktlös, och det är något fullständigt förnedrande och förintande i det. Man vill inte känna skammen, skulden, förtvivlan, mörkret. Och av just av den anledningen så försöker man ta kontroll över situationen. Ett sätt att göra det är att själv vara den som agerar. Om man kan konceptualisera det hela som en relation, så kan man känna att man har återfått kontrollen.
Insikten om att något faktiskt var en våldtäkt innebär också att man själv (eller andra) anser att man måste vidta en rad åtgärder som man kanske inte kan, vågar eller vill ta – som att anmäla, eller bryta kontakten. Särskilt om gärningsmannen är en person som är insyltad i ens sociala eller yrkesmässiga liv.
En människas psyke arbetar i hela organismens tjänst. För min väninna var förnekelse förmodligen det bästa just då. Men nu måste vi lägga skulden där den bör vara, och ställa frågan som den bör ställas: Varför i helvete gjorde han det?
Text Jenny Jägerfeld
