Varför ser alla gaybarer likadana ut?

En rosa dörr, täckta skyltfönster, discokulor. Det går att lära sig tyda tecknen. Ibland dröjer det tills blicken fastnar på en strap-on som hänger diskret i ett hörn bakom bartendern. Ibland är det först vid toalettbesöket, där väggarna är täckta av bilder på nakna män. Ibland finns det färgglada plastblommor eller barens namn i rosa neonbokstäver. Och ibland är det tydligare; en prideflagga i dörren eller en skylt som säger HOMOBAR. Tecknen som berättar att jag befinner mig på en plats utanför heteronormen.

Efter en tid i Berlin slogs jag av hur snabbt det gick att lära sig känna igen gaybarerna här, även i områden jag aldrig varit i förut. Det fanns något som gjorde att de stack ut från mainstream-barerna. Hur skapas den där igenkänningen, hur inreds de queera rummen, och varför ser de ofta likadana ut?

»Små saker som inte är ’snygga’ eller stilrena. Det är lite som med queera människor. De passar inte in, men de hör hemma här.«

En av de populäraste gaybarerna i Berlin heter Möbel Olfe och ligger på bottenvåningen av ett tiovåningshus precis norr om Kottbusser Tor i Kreuzberg, epicentret för Berlins barliv. Området har varit känt för att ha härbärgerat Västtysklands konstnärer och aktivister under åren då staden var delad i öst och väst, för hög arbetslöshet och konflikter. Numera är det kanske mest känt för de snabbt växande hyrorna och en tilltagande gentrifiering.

Möbel Olfe öppnade 2003 och namnet togs från en reklamtext för en möbelbutik som låg i huset intill. En skylt där det står »Homobar« står i fönstret.

– Det var inte ett gayvänligt område då, Möbel Olfe var en av de första gaybarerna som öppnade här, berättar Stefan Reck som arbetar med marknadsföring på baren.

Det första de gjorde var att röja innanför fönstren och skaffa homobar-skylten, ägarna ville visa att de gjorde det med stolthet. Skylten är en berlinsk tradition ända sedan de första gaybarerna med fönster ut mot gatan öppnade för 30-40 år sedan.

De höga väggarna är av betong och i ingången möts jag av en klase discokulor. I mitten av lokalens tak växer en skog av stolar och fåtöljer fram, huller om buller. När jag ber Stefan beskriva hur Möbel Olfe är inrett säger han att det är »rått och mysigt«.

Personalen är involverad i att dekorera Möbel Olfe, som är i konstant förändring. Under några år fanns det en projektion mot en av väggarna av en gråtande madonna, ett tag försökte man ha en levande vägg av gräs och växter i entrén.

På en av väggarna hänger ett porträtt av en liten flicka som heter »The Bad Girl«. Flickan är nu en lesbisk kvinna i 60-årsåldern, som skänkte porträttet till Möbel Olfe. Hon tittar ut på betraktaren med ondskefull blick. Stefan Reck tycker att hon påminner om djävulen och menar att porträttet aldrig skulle kunna hänga i en stilren, snygg bar. Sammantaget är det något queert med estetiken, säger han. Det ser aldrig »färdigt« ut, det finns alltid något som fångar ens intresse.

– Möblerna i taket, lamporna, tapeten som ser ut som läder, små saker som inte är »snygga« eller stilrena. Det är lite som med queera människor. De passar inte in, men de hör hemma här.

Hur inreds de svenska queerbarerna? Lotta Nordlander är ägare av Bitter Pills, en queerbar på Verkstadsgatan i Hornstull i Stockholm som ligger en trappa ner från gatuplan. Hon visar mig runt. En skyltdocka med glitterhängslen och reggaemössa står på den lilla scenen mitt i rummet. Dockan byter ofta kläder och stil, berättar Lotta Nordlander.

På ett loft finns en hångelhörna och i restaurangens andra rum finns ett stort ovalt bord. Tanken med bordet är att gäster ska tvingas mötas, dela bord och börja samtala.

På insidan av toalettdörren sitter fotografier på mer eller mindre lättklädda kroppar i pin-up-stil, vissa är gäster, andra är vänner till ägarna. Också dörren är i förändring, foton rivs ned och sätts upp.

»Många läser detta som en lesbisk bar, men det är en queer bar. Jag vill att kroppar, människor, ska komma hit.«

Vissa detaljer får mig att haja till, som ett broderi där det står »Homo, sweet homo« och den upplysta torson av plast som står i hörnet av baren. Den lyser rött och runt dess hals hänger en grov metallkedja.

– Den är det som väcker mest diskussioner här inne. Att det är en kvinnas torso gör att många läser detta som en lesbisk bar, men det är en queer bar. Jag vill att kroppar, människor, ska komma hit.

Hur tänkte Lotta Nordlander kring estetik när de inredde lokalen?

– Det har varit viktigt för mig att komma åt känslan av att komma in någonstans och vara fullständigt bekväm med sin kropp.

Den känslan skapas med inredning och belysning, menar Lotta Nordlander. Belysningen är det viktigaste, det är lätt att få någon att känna sig utstirrad och skapa känslan av att inte passa in med för skarpt ljus. Hon fortsätter med att beskriva en föreställning; någon som kommer in med kostym och dokumentportfölj och dressar om, till drag, till en annan kropp.

– Du ska komma in i ett rum och allt ska förändras, och allt får förändras; vem du vill vara och vad du vill göra.

»Du ska komma in i ett rum och allt ska förändras, och allt får förändras; vem du vill vara och vad du vill göra.«

Från början fanns det ingen särskild tanke med inredningen på Bitter Pills. Bakom bardisken bland flaskorna står ett par glittriga, högklackade skor. På en annan hylla skymtar en fistinghand.

– Det är härligt med krockar mellan det överdrivet kvinnliga och manliga, gaykulturen har varit hjälpt av drag. Just det överdrivna har förknippats med gaykultur, det är något inbjudande med det. Kitsch handlar också om det, om att blanda, tänja, göra något utöver det vanliga, säger Lotta Nordlander.

I taket hänger prideflaggor på rad. De var inte en del av originalinredningen men har hängt kvar där sedan Stockholm Pride förra året.

– Prideflaggan är en tydlig signal. Den kan få människor att vända i dörren och gå. Ibland önskar jag att vi inte skulle behöva den, men det gör vi. Den gör att jag slipper diskussionen, det tar så jävla lång tid att fostra människor. Den skapar trygghet för dem som är här inne.

Kitsch, kroppar, det råa, det överdrivna, hyperfemininiteten – var kommer de estetiska uttrycken i de queera rummen ifrån? Den amerikanska konstnären Rachael Shannon arbetar med att undersöka queera rum, bland annat genom uppblåsbara skulpturer i tyg och plast.

Jag frågar Rachael Shannon vad ett queert rum är, när hon är inbjkuden till Stockholm för att hålla workshop av konstnärskollektivet MYCKET:

– Det är en svår fråga, det är lättare att vända på den och svara på vad som är queert med ett rum. Det är något queert med icke-statiska kvaliteter, en ständig förändring och evolution. De uppblåsbara skulpturerna jag gör är icke-statiska, de »är« nödvändigtvis inte det ena eller det andra, de vägrar på det sättet att bli definierade.

»Det är något queert med icke-statiska kvaliteter, en ständig förändring och evolution.«

Rachel Shannon menar att ett queert rum också kan vara arkitektur som bygger på andra regler än de vi är vana vid; temperaturer som ändras eller väggar som rör sig när en lutar sig mot dem.

– En queer arkitektur handlar om en upplevelse av transcendens.

Rachael Shannon använder sig ofta av återvunnet material i sina skulpturer. Paraplyer som hittats på gatan och kvarlämnade tält från en festival, sys och tejpas ihop.

– Skulpturerna jag arbetar med är robusta och expansiva. Det finns en känsla av att de håller på att brisera hela tiden, luft pyser in och ut genom sömmarna.

Shannon använder sig medvetet av symboler som triangeln, rosa, lavendel och batik. De har en kulturell betydelse för dem som är bekanta med dem, och går att känna igen var som helst.

Katarina Bonnevier är en del av MYCKET – ett design- och konstnärskollektiv som bland annat undersöker queera och feministiska klubbar och iscensätter dem: med kostymer, dekor, musik, dans och gäster. Mycket håller just nu på att inreda delar av baren Bitter Pills i Hornstull, som en del av sitt forskningsprojekt. Katarina Bonnevier berättar varför de undersöker queera klubbar och estetik:

– Det estetiska uttrycket är viktigt för de flesta politiska rörelser, den politiska förändringen ligger också i själva uttrycket. Jag tror att det är så i mainstreamkulturen också, men det pratas kanske mer om det i den queera världen. Om du befinner dig inom en straightnorm finns det mycket självklarheter, men så fort du inte använder dig av självklarheterna blir det ifrågasatt. Då måste du också kunna formulera dig.

Mycket undersöker olika slags estetiker, historiska och samtida: den magiska underjordsvärlden, lesbiska läsesalonger och 1970-talets uppgörelse med könsidentiteter. De queera estetikerna används också av mainstreamkulturen, och den queera kulturen kan snarare ses som en motor till den – än dess motsats.

»Det estetiska uttrycket är viktigt för de flesta politiska rörelser, den politiska förändringen ligger också i själva uttrycket.«

Är det möjligt att känna igen queera platser? Katarina Bonnevier menar att en genom att referera till saker i historien skapas ett gemensamt språk, men att det blir tråkigt om det alltid repeteras. En del av Myckets utforskande av klubbscenen är att sätta det som sker utanför scenen, på scenen. Vad händer om vi får byta om och sminka oss på klubben, tillsammans, istället för innan, ensamma? Queer kan vara att låta det som inte får synas, synas.

– Queer kan vara ett analysverktyg men också något som agerar. Vi vill att något ska hända på våra klubbar. Vad väcker begär och lust, kan vi använda våra kroppar på andra sätt?

Några saker verkar återkomma i den queera barestetiken: det överdrivna, det gränsöverskridande, den konstanta förändringen, det som vägrar låta sig definieras. Men alla gaybarer ser inte likadana ut.

De oväntade detaljerna, discokulorna och de medvetna stilkrockarna fungerar som symboler, de berättar var vi är. Vi behöver den rosa dörren för att hitta in, men väl inne kan vad som helst hända.

Text och bilder Milla Leskinen

Frilansjournalist och psykolog