Hur mycket kan vi älska att två män pratar om sina känslor i offentligheten? Clara Lee-Lundberg går till botten med ett populärt fenomen.
Konceptet känns igen; en tête-à-tête mellan två heterosexuella män som får betalt för att prata med varandra, och tusentals människor som vill lyssna på vad de har att säga.
Det började med podcasten Alex och Sigge som startade 2012. De två vita, kända medelklasskillarna som pratar fritt om sina fruar, andra kändisar, sina pappor och kultur.
Rollerna har varit givna från början; den känsligare, yngre Alex Schulman som har en tendens att blotta sig och bli väldigt privat, och den äldre, lite smartare och intellektuelle Sigge Eklund som har mer integritet. Podden är osannolikt populär med en halv miljon lyssnare varje vecka, och på Alex och Sigges Facebooksida skriver fansen otaliga långa och uppskattande kommentarer om hur berörda de blir av duons känslomässiga samtal.
»En tête-à-tête mellan två heterosexuella män som får betalt för att prata med varandra, och tusentals människor som vill lyssna.«
Samma mönster återfinns i den nya hajpade Februaripodden med komikerna Jonathan Unge och Ola Söderholm, som sänds från Möllan i Malmö. Jonathan är som Alex och Ola som Sigge. Ingen av dem har dock skrivit böcker och de är inte lika ekonomiskt välbeställda, men båda har vuxit upp i kulturella medelklassfamiljer och har tagit plats i mediesverige. Ämnen som Februaripodden ständigt kommer tillbaka till är manlig impotens, osäkerhet och att ha dåligt självförtroende i sängen.
Svt vill inte vara sämre och lanserade i oktober dramaserien Boys, en slags killarnas Girls som kretsar kring Stockholmarna Leo och Victor som söker en identitet i ett samhälle där mansrollen är under förändring.
»Varför upplever många det som så exklusivt och härligt att publikt få bevittna cis-män som öppnar sina hjärtan?«
Det verkar finnas en utbredd fascination för och intresse av att lyssna eller se på när två personer med snopp pratar om sina känslor. Jag själv till exempel tycker att det är underbart att höra när Jonathan Unge berättar om hur sinnesjukt han beter sig när hans tjej gör slut, eller om sin prestationsångest i sängen. Så varför upplever många det som så exklusivt och härligt att publikt få bevittna cis-män som öppnar sina hjärtan för varandra och ältar sina känslor?
Dragningen till det manligt kodade, känsliga samtalet kan ligga på ett undermedvetet plan, bortom alla rationella argument. Trots genusdebatter, män som engagerar sig för jämställdhet och känslan av att vi är så förbi det här med att killar inte får gråta, så älskar vi när Sigge Eklund börjar gråta i sin podcast.
Egentligen vet vi att det inte är det minsta konstigt med ett känsligt snack män emellan, men emotionellt har vi inte hunnit i fatt den nya verklighet där könsrollerna – åtminstone delvis – har upplösts, och där även män har intima samtal med varandra.
»Det är en del i att lära sig att vara kvinna; att lyssna, förstå, älta och komma med råd.«
Lockelsen i att höra killar blotta sitt inre kan också utgöras av det möjliga framtidsscenario som målas upp där kvinnor inte längre behöver jobba som oavlönade psykologer till sina manliga vänner, partners och älskare. När vi hör män dryfta saker med varandra som de vanligtvis brukar älta med kvinnor finns det hopp om att slippa bli den där ofrivilliga samtalsterapeuten. För det är en del i att lära sig att vara kvinna; att lyssna, förstå, älta och komma med råd.
Vi har alla träffat dem. Killar som kallar sig feminister men som ändå är privatkänslomässiga terrorister. Killar med tusentals bekanta men som inte verkar ha en enda manlig vän de kan prata om hur de mår med. De som fått numret till en psykolog av dig som de sen aldrig ringer. De som inte vill ha en sexuell relation men som gärna vill ha kvar dig som sin smarta gratisterapeut.
Det är i ljuset av denna livslånga produktionskedja av oavlönad känslomässig assistens som det går att se vår fascination för att män vänder sig till varandra när det blir jobbigt.
Clara Lee-Lundberg
Frilansjournalist
