Svartheten är vår tids största hang-up

Jag har aldrig varit så medveten om min hudfärg som jag har varit de senaste åren. Och inte för att invandringsfrågan används som en strategi för att skrämma befolkningen till att rösta brunt, utan för att jag dagligen får det upptryckt i mitt ansikte att min svarthet är vacker, så länge den inte sitter på mig.

Många förvånas när jag säger att jag grundade Black Lives Matter Sweden av en slump, men faktum är att min ambition aldrig var att grunda en svensk organisation för antirasism. Jag ville bara sätta ner foten en gång för alla – för mig och alla mina syskon som kände samma sorg som jag. Än i dag är det det som driver mig, sorgen och frustrationen i att underskattas och avfärdas medan andra som provar på min svarthet för dagen, hyllas.

Den komplexa relation vårt heteronormativa, västerländska samhälle har till svarthet visar sig som tydligast när det kommer till frågor som rör minoriteter inom minoriteten, det vill säga svarta kvinnor och svarta hbtqi-personer. Medan svarta kvinnor räknas som den grupp man helst inte vill dejta är vita söndersolbrända kroppar goals i sociala medier. Vita hbtqi-personers kamp kantas av hinder och krokben, medan svarta hbtqipersoners kamp minerats till den grad att det är omöjligt att ta sig fram. I den kampen tvingas mina syskon tyvärr välja mellan hbtqi-kampen och den svarta kampen. Att vara svart hbtqi-person innebär helt enkelt att kampen är dubbelt så svår.

Vare sig det handlar om hbtqi-frågor, feminism eller rätt och slätt rätten till vård så är svartheten ett handikapp, helt enkelt för att hela vårt samhälle är uppbyggt på rasistiska grunder. Många ser rasism som en aktiv handling från en person mot en annan, exempelvis avgränsade händelser där det ropas ut svartskalle, eller chokladbollar kallas för n-bollar. Men faktum är att jag varken tar åt mig eller tycker att det är svårt att bemöta när jag vid enstaka tillfällen bemöts av den här sortens yttranden.

»Företag är duktiga på att utnyttja svarta ansikten i marknadsföring men erbjuder inte produkter för alla hudfärger och hudtoner.«

Det är den rasism som genomsyrar vårt samhälle och sitter i samhällsgrunden som gör mig förkrossad.

Det pratas om »afrikanska drag« i negativ bemärkelse, trots att dessa drag omöjligt kan existera. Den massiva kontinentens befolkning har allt från tunna till fylliga läppar, smala till breda näsor, små till stora ögon och vit till svart hud. Det man sammanfattar som »afrikanska drag« är snarare fördomen om den afrikanska människan som motsatsen till det vita idealet – fördomar som lever kvar från kolonialtiden och än i dag får representera en hel kontinent. Det visar sig tydligt inom mode- och skönhetsbranschen, där företag är duktiga på att utnyttja svarta ansikten i marknadsföring men inte erbjuder produkter för alla hudfärger och hudtoner, vare sig det gäller smink eller enkla saker som hudtonade strumpbyxor, underkläder och plåster.

Argumentet har länge varit att svarta människor inte utgör en tillräckligt stor marknad att satsa på. Det som egentligen så fördomsfullt förmodas, är att svarta inte har råd att köpa dessa företags påhittat exklusiva produkter.

Rasism och diskriminering stannar såklart inte där. Sverige har länge kritiserats för oviljan att införa jämlikhetsdata, det vill säga data som ger en bild av hur utbredd rasism och diskriminering mot minoriteter i är. Detta trots kritik från både FN och EU.

I USA har man kunnat påvisa att en vit person löper ökad risk att drabbas av hudcancer medan en svart person i högre grad riskerar dö av hudcancer. Svarta människor drabbas alltså i lägre utsträckning men dör i högre grad, just för att läkare inte har lärt sig diagnostisera sjukdomar på svart hud. Även om det inte finns liknande siffror för Sverige tror jag inte att svenskar är mycket duktigare på att behandla hudcancer hos svarta människor.

»Kampen mot all typ av diskriminering måste innefatta även svarta människors rättigheter.«

Så när jag pratar om svarthetens komplexitet handlar det just om samhällets ovilja att avsäga sig fördomar om svarta människor. Om en vit människas handlingar inte behöver representera en hel befolkning, är det då inte dags att ta farväl av den svarta kolonialmänniskan? Jag har sagt det tusen gånger förut och fortsätter att säga det tills min röst blir hes: Kampen mot all typ av diskriminering måste innefatta även svarta människors rättigheter. Utan oss kan vi aldrig uppnå jämlikhet.

Aysha Jones är grundare av Black Lives Matter Sweden och driver sminkföretaget Färg.

Bild Leo Ahmed

Läs även

• Så länge vi inte tystnar av Juliet Atto

• Beautyfeminism av Sara Martinsson, Aysha Jones intervjuad