Var är djurens sexuella revolution?

Kontroll av djurens reproduktion är själva kärnan inom djurindustrin. Om djuren hade haft sexuella och reproduktiva rättigheter i linje med oss människor skulle det inte finnas kött, ägg och mjölk i mataffären.

Den kanadensiska filosofen Paulina Siemieniec, forskare vid Queens University i Kingston, bryter ny mark när hon nu utvecklar den första teorin om sexuella och reproduktiva rättigheter för djuren. Som utgångspunkt har hon de mänskliga rättigheterna.

– Varför skulle vi inte sätta liknande standard för djuren? Som det är nu så förutsätter vi att vi kan utnyttja djuren sexuellt och exploatera deras reproduktiva kapacitet. Vem ger oss den rätten?

Djuren inom livsmedelsindustrin har ofta inga möjligheter att själva bestämma när de ska ha sex eller om de vill ha avkomma. Kor spänns fast när de insemineras, ett ingrepp som innebär att en hel människoarm förs in i slidan ända upp till livmodern.

»Vi kan utnyttja djuren sexuellt och exploatera deras reproduktiva kapacitet. Vem ger oss den rätten?«

_{Paulina Siemieniec}

Genom aveln styr vi också djurens kroppsliga funktioner för att maximera produktionen. På 1980-talet gav en svensk mjölkko ungefär 5 000 kilo mjölk per år. I dag är siffran över 10 000 kilo, enligt Kokontrollen som genomförs av företaget Växa, ett bolag som ger rådgivning och service åt mjölk- och köttföretagare. Kornas mjölkproduktion har alltså mer än fördubblats på 40 år.

En motsvarande utveckling syns inom äggindustrin, där hönorna alltid har ägglossning. Deras vilda släkting den röda djungelhönan lägger 10-15 ägg per år, men hönorna i den svenska äggindustrin kan lägga ett ägg om dagen. Det finns forskning som kopplar det intensiva äggläggandet – i kombination med att äggen har blivit större – till ökad risk för skador på hönornas skelett. Det är också vanligt att hönorna får äggledarinflammation.

Branschorganisationen Svenska Ägg svarar på kritiken via mejl.

Enligt verksamhetsledaren Marie Lönneskog Hogstadius behövs mer forskning för att man ska kunna dra slutsatser om vad som kan göras för att motverka hönornas skelettskador, och att äggledarinflammation drabbar betydligt färre höns nu än för bara tio år sedan. Hon svarar också att man inom svensk äggproduktion har fokus på god djurhälsa.

Att vi människor i detalj styr djurens sexliv och reproduktion blir kanske särskilt konkret inom avelsindustrin. När avelsgaltar »töms« på sperma görs det manuellt, av människor. Det går till så att grisen hoppar upp på en låda. Sedan tar personalen på anläggningen tag i penisen och kramar den tills grisen kommer.

»Det är knappast naturligt för en gris att bli runkad av en människa.«

_{Mian Lodalen}

I ett nyhetsreportage från en avelsanläggning utanför Eskilstuna beskrivs det som att galtarna är i »himmelriket«, men författaren, feministen och »djurrättaren« Mian Lodalen är inte övertygad.

– Det är knappast naturligt för en gris att bli runkad av en människa.

Ottar kontaktar branschorganisationen Svenska Köttföretagen, som via mejl framhåller att branschen följer den rådande lagstiftningen. »Ändras lagen på grund av nya forskningsrön eller insikter så kommer vi som bransch givetvis att anpassa vår verksamhet« skriver vd:n Hans Agné.

Att utföra sexuella handlingar på djur är förbjudet enligt den svenska djurskyddslagen sedan 2014, men lagtexten gör undantag för handlingar som utförs »i samband med avel eller av liknande berättigade skäl«. I propositionen till lagen motiveras undantaget för aveln med att det rör sig om »samhällsnyttig verksamhet, som ju sker under kontrollerade former och med utbildad personal«.

– Inom djurindustrin går det alltså utmärkt att ägna sig åt de mest uppenbara formerna av tidelag, säger Mian Lodalen.

Hon är förvånad över att inte fler som kämpar för människors rätt att leva fritt från förtryck också engagerar sig för djuren.

– Jag haft mycket gräl med feministvänner om detta genom åren. Jag tycker det är märkligt att man som feminist kan göra analysen att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp men helt bortse från sin egen del i överordningen över de djur man konsumerar. Jag har svårt att förstå de som ömmar och slåss för människors reproduktiva hälsa och samtidigt är fine med att konsumera mjölk, som är ämnad för kalven och har tagits från kon med våld.

»Jag tycker det är märkligt att man som feminist kan göra analysen att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp men helt bortse från sin egen del i överordningen över de djur man konsumerar.«

_{Mian Lodalen}

Att man inom livsmedelsindustrin i många fall väljer att befrukta djuren genom att ta sperma och inseminera istället för att låta djuren para sig med varandra, är för att det blir mer effektivt. En annan anledning är att vissa djur har avlats på ett sådant sätt att det är omöjligt eller svårt för dem att para sig. Det kan handla om att hanen har så stor kropp att han riskerar att skada honan eller att hans kroppshydda på annat sätt gör parning svårt. Så är det till exempel för kalkonhanar, som har avlats till att bli väldigt storbröstade. Precis som avelsgaltarna töms de på sperma av människor.

– De blir fasthållna när det görs och man kan tänka sig att det är en väldigt jobbig situation, särskilt i och med att de inte är så vana vid människor, säger Anna Harenius, sakkunnig på organisationen Djurens Rätt.

Att det skulle vara förknippat med obehag för kalkoner att tömmas på sperma och att insemineras inom aveln håller man dock inte med om på branschorganisationen Svensk Fågel. Via sin pressavdelning skriver de i mejl till Ottar att kalkonerna är vana vid sina djurskötare från det att de kläcks: »Personalen är utbildad för att sköta djuren, som är lugna och har blivit tillvanda vid inseminering«.

Djurens Rätt har i flera kampanjer uppmärksammat att aveln inom djurindustrin påverkar djuren negativt. Organisationen har också kampanjat mot att kor och kalvar separeras från varandra inom mjölkindustrin. I regel tas kalven från kon nästan omedelbart efter födseln.

– Vi ser att frågan om att hålla ko och kalv tillsammans engagerar. Folk vill att djurungar ska få vara tillsammans med sina mammor, men det finns också många som tror att problemet redan är löst i Sverige. Jag tror att många inte vet hur djuren har det inom livsmedelsindustrin. Fler skulle nog protestera om de visste, och därför jobbar vi mycket med att försöka upplysa om hur det ser ut, säger Anna Harenius på Djurens Rätt.

I forskningsprojektet »Ko och kalv tillsammans« undersöker forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, förutsättningarna att låta kalvarna stanna hos korna. Enligt professor Sigrid Agenäs som leder projektet, märks oftast ingen oro hos djuren vid tidig separation, men det finns de kor som råmar efter kalven i flera dagar.

– Det finns lantbrukare som gärna vill ha korna och kalvarna tillsammans, och vi vill ge dem ett bra kunskapsunderlag, säger hon.

En risk som hon ser är att en senare separation mellan ko och kalv kan bli mer stressande jämfört med om de separeras tidigt. Agenäs tillägger att vi inte vet om kor och kalvar som är lugna efter den tidiga separationen, ändå på något sätt lider av det. Det skulle också kunna vara så att eventuell oro och smärta hos en ko under de första dagarna efter kalvningen är kopplat till själva förlossningen, eller till att kon då flyttar till en ny grupp kor.

Sigrid Agenäs berättar att vi i Sverige har separerat kor och kalvar åt sedan slutet av 1800-talet, kanske ännu längre, och syftet var då att öka mjölkproduktionen i en tid präglad av svält.

– På det här sättet fick vi ut mer mjölk, och människor slapp se sina barn dö. I Sverige riskerar vi inte undernäring idag, men i fattiga delar av världen är mjölk fortfarande livsavgörande. 

Forskarna bakom »Ko och kalv tillsammans« ser redan nu att korna i projektet ger mycket mindre mjölk som kan säljas och konsumeras av människor.

– Det innebär att det kan vara svårt för lantbrukarna att få ekonomin att gå ihop. Det kan också vara problematiskt ur klimatperspektiv, för om det behövs fler kor för att få samma mängd mjölk så ökar metanutsläppen per liter mjölk.

»Man ska vara försiktig med att dra paralleller mellan människors sexuella och reproduktiva behov, och behoven hos olika djur.«

Sigrid Agenäs tycker att man ska vara försiktig med att dra paralleller mellan människors sexuella och reproduktiva behov, och behoven hos olika djur.

– Däremot tycker jag som agronom att det är jätteviktigt att vi tar väl hand om djuren som vi håller i fångenskap, och att de behov som djuren har tillgodoses. En ko som är brunstig har till exempel behov av att vara dräktig.

Hon tillägger att det också kan vara så att en ko som har fött en kalv har behov av att vara nära och ta hand om den kalven.

– Men här är det fortfarande mycket vi inte vet.

Om domesticerade djur skulle få sexuella och reproduktiva rättigheter motsvarande de som vi människor har skulle det få stora konsekvenser för livsmedelsindustrin, men också för alla människor som lever med djur som familjemedlemmar, säger Paulina Siemieniec.

Enligt FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna har alla människor rätt att leva fritt från sexuellt våld. Vi har också rätt att fatta egna beslut kring våra sexliv och vår reproduktion.

– Om det skulle gälla för våra familjedjur skulle det ställa nya krav på människorna som har ansvar för djurens omsorg, förklarar forskaren Paulina Siemieniec.

»Det är inte tillåtet att hålla fast en tik om hon försöker komma undan.«

Familjedjur har i många länder ett starkare rättsligt skydd mot sexuellt våld jämfört med djuren inom livsmedelsindustrin. I Sverige får till exempel inte hundar tvingas att para sig, utan parningen ska vara frivillig enligt djurskyddslagen. Det innebär till exempel att det inte är tillåtet att hålla fast en tik om hon försöker komma undan.

Samtidigt som våra familjedjur har ett visst rättsligt skydd mot sexuellt våld saknar de enligt Paulina Siemieniec alla de friheter som skrivs fram i rättigheter för människor. Familjedjuren har liten eller ingen kontroll över sin egen sexualitet och reproduktion. Hon tar sin egen adoptivkatt, Ezra, som exempel.

– Han är för närvarande innekatt eftersom jag bor i en lägenhet vid en korsning och oroar mig för hans säkerhet. Det innebär att han är fast här utan möjlighet att gå ut och träffa andra katter. Han har inget sexliv – på grund av mig.

Ezra är dessutom är kastrerad. Det var han redan när hon adopterade honom från katthemmet, men hon ser att många djurägare rekommenderas att kastrera sina djur. Ofta hänvisas det till hälsofördelar för det enskilda djuret samtidigt som kastrering också ses som ett etiskt sätt att begränsa populationer, så att det inte föds för många djur som ingen tar hand om.

Inom stora delar av djurrättsrörelsen är man positiv till kastrering som ett sätt att värna djuren. Detta gäller även Djurens Rätt, som bland annat har uppmuntrat kastreringsprojekt för viltlevande katter.

– Vi bedömer att det i många fall är det bästa för djurens långsiktiga välfärd i den människocentrerade värld vi lever i just nu, säger Anna Harenius.

Paulina Siemieniec ser att forskare och teoretiker inom djurrättsfältet sällan problematiserar sterilisering, vilket hon tycker är lite förvånande. Siemieniec anser att man är fast i ett »befolkningskontrollsparadigm« och drar en parallell till hur vi människor under historien har ägnat oss åt befolkningskontroll.

Mian Lodalen har också tänkt många varv kring sterilisering, särskilt kopplat till sin adoptivhund Bobbi.

– Jag fick rådet av veterinären att sterilisera henne. »Vi behöver inga fler valpar i denna värld«, sa hon. 

»Väljer man att ta sig an ett djur så blir man oundvikligen del av den här maktobalansen mellan människa och djur.«

_{Mian lodalen}

Det argumentet tillsammans med en minskad risk för juvercancer var avgörande för mig, men jag ångrade mig nästan direkt. Det var så klart ett slags övergrepp på henne. Jag tog mig rätten att förvägra henne möjligheten att reproducera sig och det känns fel, även om beslutet kanske ändå var bra.

– Väljer man att ta sig an ett djur så blir man oundvikligen del av den här maktobalansen mellan människa och djur, säger Mian Lodalen.

I nätforum där frågor som rör familjedjur diskuteras är det tydligt att djurens sexualitet och drift är något som engagerar. Många verkar besvärade över vad de uppfattar som oönskade och pinsamma beteenden hos djuren. Det handlar om katter som juckar mot gosedjur mitt under familjemyset eller jamar trånande efter grannkatten, och om hundar som skämmer ut sina hussar och mattar i rastgården.

– Folk är så jävla neurotiska när det kommer till det här med nosandet, säger Mian Lodalen. Hon berättar om händelser då andra ursäktat sig när deras hundar har sniffat Bobbi i rumpan.

»Vissa menar att vi borde massterilisera alla domesticerade djur och på det sättet utrota dem.«

– Jag antar att de projicerar mänskligt beteende på sina hundar. De blir så generade att det blir rent komiskt. »De är djur. De gör så«, brukar jag säga. Det är nästan rörande att se hundägare försöka hantera de här rövnosningarna.

I husdjursforum på nätet återkommer ofta sterilisering som en lösning på oönskat sexuellt beteende hos familjedjuren. Det eller andra typer av fertilitetskontroll ses också av vissa teoretiker inom djurrättsområdet som en lösning när de tänker sig en framtid där djurexploateringen upphör.

– Vissa menar att vi borde massterilisera alla domesticerade djur och på det sättet utrota dem, säger Paulina Siemieniec.

För egen del tycker hon att den lösningen skaver.

– Om vi verkligen är bekymrade över att det är fel att tamdjur förtrycks av människor, skulle det inte vara förtryckande att bestämma att de inte längre ska existera, baserat på någon slags idé om att de här djuren inte skulle få ett liv värt att leva?

Paulina Siemieniec tycker att djurens sexuella frigörelse känns avlägsen just nu.

– Jag önskar att vi, både som individer och som samhälle, ska fundera över vad vi kan göra bättre för djuren, och det tror jag att vi kan.

---

Text Charlie Olofsson
Illustrationer Ella Jax