Vänsterhänttåget!

Vet du vad det här diagrammet visar? Jo, det visar den signifikanta ökningen av vänsterhänta från år 1900 fram till 1976. Mellan 1920–1950 kan man se en rejäl ökning, från bara ett par procent vänsterhänta 1920 till nästan fjorton procent för män och tio för kvinnor, på 1950-talet. Hur kommer detta sig? Hur kunde andelen vänsterhänta öka så ofattbart mycket under så kort tid?

Var det för att det plötsligt uppstod en trend att vara vänsterhänt? En så pass intensiv trend att den nästan gick att betrakta som epidemi? Blev unga personer påverkade av sina lite mer trendkänsliga vänsterhänta vänner? Skulle det till och med kunna vara så att det fanns en vänsterhänt-lobby, en rörelse full av oupplysta fanatiker som i missriktad välmening såg vänsterhänthet i oskyldiga högerhänta barn? Som ett vänsterhänt-tåg?

Och var det ändå inte så att många av dessa »vänsterhänta« barn sedan ångrade sig, och återgick till sin förväntade och medfödda högerhänthet? Att vänsterhäntheten bara var en fas?

Spoiler alert. Nej.

Det har alltid funnits vänsterhänta. De är färre än högerhänta – totalt runt tio, tolv procent världen över – men på grund av kulturella och sociala normer blev vänsterhänta barn i en rad olika kulturer och samhällen tvingade att undertrycka sin vänsterhänthet och att skriva, äta och utföra andra aktiviteter med höger hand.

Det var först en bit in på nittonhundratalet som vänsterhänthet blev mer accepterat och man slutade bestraffa vänsterhänta barn. Så, diagrammet visar inte någon ökning av vänsterhänthet i sig, utan snarare, en ökning av acceptansen för vänsterhänta.

»Ökningen av personer som uppger att de är trans är ingen reell ökning av transpersoner. Det är transacceptansen som har ökat.«

Det är på samma vis med transpersoner. Att vara trans är en del av den mänskliga variationen. Den synbara ökningen av personer som uppger att de är trans, söker sig till könsutredningsteam och får könsbekräftande vård är ingen reell ökning av transpersoner. Det är transacceptansen som har ökat. För det har funnits transpersoner i alla kulturer och i alla tider. (Jag är inte den enda att göra den här analogin, transaktivisten Julia Serano som även är författare och doktor i biokemi och molekylär biofysik gjorde den först.)

De radikala transkritiska feministerna och antitransdebattörerna (intressant nog främst vita, privilegierade kvinnor) som yrar om »transepidemin« verkar förlita sig på några premisser

– Dä fanns inga transpersoner förr i tin!

– Å nu ä dom överallt!

Deras slutsats blir lika falsk som historielös:

– Dä måste ju betyda att dä finns nån extern, mystiskt å onaturlig kraft (en translobby, en socialt smittande transtrend, ett tranståg) som gör att dä blir ännu fler! Gasp!

Att det »inte fanns några transpersoner« för tjugo, trettio, fyrtio år sedan beror på att människor inte hade ord för att beskriva det de kände, var tvungna att dölja sin sanna identitet om den avvek det minsta från normen och att transvården var så underutvecklad.

Men det har skett ett skifte i synen på trans. Även om vi förstås har en lång väg bit kvar så finns nu en större förståelse för att det upplevda könet inte alltid stämmer överens med det man blev tilldelad vid födseln och att det inte behöver vara binärt, utan kan befinna sig på ett spektrum.

»Fler personer vågar visa vilka de egentligen är, klä sig och se ut som de vill, ta det namn och pronomen som passar bäst för just dem.«

Fler personer vågar visa vilka de egentligen är, klä sig och se ut som de vill, ta det namn och pronomen som passar bäst för just dem, ställa sig i kö för utredning och, ifall de får en diagnos, söka den vård och behandling de har rätt till. Att fler transpersoner hörs och syns i olika medier gör också det lättare för yngre transpersoner att själva få insikt i vad de själva tänker, kunna sätta ord på vad de känner, vilket hjälper till att skapa trygghet som kan underlätta en smula när de sedan själva vill komma ut.

Att de vanvettiga tvångssteriliseringarna av transpersoner upphörde först 2013 lär också ha gjort sitt till för ökningen av könsdysforiutredningar. Personal inom BUP, ungdomsmottagningar, vårdcentraler och psykiatrin har de senaste åren även blivit bättre på att skriva remisser till team som utreder könsdysfori då man fått mer kännedom om transpersoner och att vården finns.

Även om det sker en backlash här och en backlash där, så är utvecklingen oundviklig. Acceptansen ökar gradvis, precis på samma sätt som den gjorde med vänsterhänta och homosexuella. Antalet transpersoner kommer inte att fortsätta öka »lavinartat« in i oändligheten som så många »terfar« (transexkluderande radikalfeminister) fruktar. Nej, kurvan kommer att plana ut, precis som den gjorde för vänsterhänta när stigmat så småningom försvinner helt.

Jenny Jägerfeld är psykolog, författare och sexolog och krönikör i Ottar.

Foto Margareta Bloom Sandebäck