Vald familj vann unik begravningstvist

I mars 2020 fick Louise plötsligt ett tryck över bröstet, ambulansen tillkallades och hon fördes till sjukhus, där hon senare avled av hjärtinfarkt. På sjukhuset skapades en grupp med tio personer som vakade över henne.

– Vi var fem personer som bodde med Louise. Och så två som tidigare hade bott i kollektivet samt tre till som var hennes närmaste vänner. Vi var tydliga med att vi var närmast anhöriga och sjukhuset gjorde bedömningen att vi kunde klassas som det, berättar Filip Andersson, en av de vänner som var en del av det kollektiv Louise bodde i. 

Tillsammans tog de hand om processen och kontaktade Louises ursprungsfamilj om vad som hänt. Under sin tid i Göteborg bodde Louise i Kollektivhuset Stacken, där hon byggde upp sitt liv efter att ha brutit med sin ursprungliga familj. Hon skapade en nätverksfamilj med de andra i kollektivet.

Då Louise kom från en religiös kontext var frågan om kyrkogård eller inte något som låg till grund för tvisten, där den ursprungliga familjen ville att hon skulle begravas i en familjegrav, medan den valda familjen helst inte ville begrava henne på en kyrkogård alls – utan i naturen.

Familjernas olika syn på vad som ska ske kring begravningen gör att de går in i en tvist, först i kyrkogårdsförvaltningen, sedan i Länsstyrelsen och till slut i Förvaltningsrätten i Göteborg. I samtliga fall erkänns nätverksfamiljen som de som bedöms kunna företräda Louises sista vilja bäst.

Svensk lag skiljer nämligen på att ärva, och att få bestämma över gravsättningen.

– Det var en sådan lättnad att få det erkännandet, och vår egen ceremoni var fantastisk. Det var sorgligt att det var tvunget att ske digitalt på grund av pandemin. Vi hade kunnat ha den digitala ceremonin när som helst, men vi ville vänta tills processen var över, säger Jessika Lopez, den som formellt representerat nätverksfamiljen i rätten.

Louise hade ett brett kontaktnät som transaktivist men var mestadels sjukskriven på grund av posttraumatiskt stressyndrom, så hon tillbringande det mesta av sin tid hemma i kollektivet. Hennes aktivism skedde mestadels på en blogg där hon delade med sig av tankar kring ämnen så som patriarkatet, könsmaktsordningen och prostitution, när hon inte diskuterade med folk på internet.

»Hon kunde vara väldigt skarp i sina ord, men också motivera det. Jag hade blivit rädd om jag hade mött henne som motståndare. Hon var helt fantastisk.«

Ina Jansson, som bodde med Louise. 

Vad betyder då det här rättsfallet, och hur ser juridiken bakom ut? Erik Mägi, doktorand i juridik vid Göteborgs universitet som forskar om familjejuridik med normkritiskt perspektiv, berättar att begravningslagen har sin grund i vad personen har för egna önskemål först och främst. När det inte finns något sådant dokumenterat, så är det upp till rätten att avgöra vem som bäst kan anses representera personens vilja.

Enligt Erik Mägi är det ovanligt att ett fall går så långt som till domstol, vanligtvis avgörs det i medling men här har båda sidor stått på sig. Han understryker även att domen inte är ett prejudikat eftersom det inte gått upp till Högsta förvaltningsdomstolen.

– Men det är ett erkännande av att lagstiftningen fungerar, kring detta med faktiska relationer. Det är inte självklart att den som anser sig känna den avlidna personen bäst kommer att få rätt, men chansen är större. Det handlar inte om vald familj mot biologisk familj, utan om just vem som rätten anser kan representera personens vilja bäst, säger Erik Mägi och fortsätter:

– Det är en speciell lagstiftning, begravningsfrågan är unik eftersom den bygger på de faktiska förhållandena, inte de formella. Dödsboet, vem som ärver, bygger däremot på de formella relationerna, säger Erik Mägi,

Att en nätverksfamilj väljer att ta strid juridiskt är ovanligt, och etnologen Ingeborg Svensson som forskat om aidspandemin på 1980-talet kan se kopplingar mellan det här fallet och de hon sett i sin forskning, men också att tiderna har förändrats. 

»Att en nätverksfamilj väljer att ta strid juridiskt är ovanligt.«

Ingeborg Svensson, etnolog.

– Om man ska generalisera så fanns det inte i tankevärlden att driva processer då, utifrån mitt material.

Hon lyfter att det handlar om vad som är rimligt i den samtid som gäller, samhällets syn på familjer och relationer har ändrats på de 40 år som gått. Men hon ser även ett mönster kring att organisera sig kring döden.  

– Hade man gått på sin tredje eller fjärde begravning och började se ett mönster, så började man aktivera sina vänner för att inte bli ännu ett lik i garderoben. Då började man planera och försäkra sig om att begravningen skulle bli som man ville ha den, för vikten av begravningen är av samhällelig betydelse. Ritualen att tillsammans bevittna någons bortgång och ringa in för vem och vilka någon är en förlust, ger ett erkännande åt vilka relationer som räknas, säger Ingeborg Svensson.

Konstnären Sam Hultin har sedan 2019 arbetat med det arkiv som transpionjären Eva-Lisa Bengtson (1932-2018) skapade över sitt liv som aktivist. Precis som många andra transpersoner som inte kunna leva öppet, begravdes Eva-Lisa under sitt juridiska mansnamn utan sitt stora queera nätverk.

»Filosofen Judith Butler har skrivit om den dubbla förlust det innebär att, inte bara förlora en queer vän, utan även att mista rätten till sorg då en juridisk familj inte erkänner personens queera identitet. Tyvärr är detta fortfarande vanligt.«

Sam Hultin, konstnär

Under 2017 gjorde Sam ett flertal intervjuer med Eva-Lisa och efter hennes bortgång fick hen ta över hennes arkiv som idag finns på Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek i Göteborg – QRAB. Sam var också med att ordna en minnesstund för Eva-Lisa på RFSL sommaren 2018. Sedan dess har Sam, genom stadsvandringar, texter, kollektiva läsningar och nu senast i oktober 2021, ett jubileum för klubben Transvestia som Eva-Lisa startade 1964, aktiverat arkivet och Eva-Lisas livshistoria.

– Att aktivera arkivet, tillsammans och med stor hjälp av Eva-Lisas queera nätverk och med dagens transcommunity i Stockholm tänker jag mig som ett motstånd mot, dels dagens oinformerade ”transdebatt”, dels en påminnelse om att våra liv är värda att minnas, sörjas och hyllas.

Text Emil Åkerö , frilansskribent

Ottar har sökt den biologiska familjen och erbjudit dem möjlighet att medverka. De har inte återkommit.