Vad väntar om SD får mer makt?

Kravet på att sänka abortgränsen var knappast en valvinnare i Sverige 2018 för Sverigedemokraterna. Ännu värre. Det var en signal om att Sverigedemokraterna gick i otakt med tiden. Politiska motståndare lyfte fram det som ett bevis på kvinnofientlighet.

Men det var då. 2019, ett år efter valet, sällade de sig till övriga riksdagspartier i synen på abortlagen. De släppte också frågan om att barnmorskor ska kunna vägra att utföra aborter, så kallad samvetsfrihet i vården.

– Det är i första hand en anpassning till väljarkåren, säger Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Även Ann-Cathrine Jungar, statsvetare som forskar om populistiska och högerradikala partier vid Södertörns högskola, tolkar det som en strategisk svängning – både i förhållande till väljare och andra partier.

– På det sättet har man kunnat sopa ett problem under mattan, i strävan att accepteras som ett regeringsparti eller samarbetsparti till en regering, säger Ann-Cathrine Jungar.

Strategi eller ideologi? Inget av dem, enligt Sverigedemokraternas Linda Lindberg, partiets talesperson i socialpolitiska frågor.

– När vi tittar på statistik kring sena aborter, alltså de efter vecka tolv, så har de minskat över tid, vilket varit vårt mål. Så det fanns ingen anledning att stå fast vid det förslaget. Det har heller aldrig varit fråga om att förbjuda aborter, som det ibland framstod i debatten.

Linda Lindberg sitter i socialutskottet och är dessutom ordförande i kvinnoförbundet SD-kvinnor. Omprövningar är politikens natur, konstaterar hon:

– Däremot ser vi det som viktigt att få ner antalet oönskade graviditeter.

»Själva definitionen av en kärnfamilj är grunden till hela evolutionen. Majoriteten ser ju ut så.«

Linda Lindberg, ordförande i kvinnoförbundet SD-kvinnor

I samma veva som abortfrågan kom upp på bordet, under Sverigedemokraternas landsdagar 2019, beslutade partiet om att ställa sig bakom adoption för samkönade par. De skriver på sin hemsida, under rubriken HBT+ att »alla ska behandlas lika oavsett sexuell läggning och diskriminering ska bekämpas«.

Samtidigt står det i principprogrammet att »kärnfamiljen är den samlevnadsform som oftast har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö«. I stycket som följer betonas vikten av en moders- och fadersgestalt och kompletterande manliga och kvinnliga egenskaper.

– Själva definitionen av en kärnfamilj är grunden till hela evolutionen. Majoriteten ser ju ut så. Det betyder inte att någon annan konstellation skulle vara sämre. Det tycker jag att vi är väldigt tydliga med, säger Linda Lindberg på frågan om hur de får ihop de formuleringarna.

Men både Jonas Hinnfors och Ann-Cathrine Jungar beskriver Sverigedemokraternas familjepolitik som ett slags balansgång, nödvändig som en följd av att partiet har växt och breddat sitt väljarunderlag.

– När partier bryter med ett tidigare motstånd kan de mjuka upp positionen. Man ger lite till dem som inte håller med också, säger Ann-Cathrine Jungar.

Och de som inte håller med om exempelvis adoption för samkönade par och andra hbtqi-rättigheter kan, enligt statsvetaren Jonas Hinnfors, bli en viktig grupp om de söker sig till ett och samma parti.

– De kan hitta en fristad hos Sverigedemokraterna, där de inte omedelbart blir stämplade som problematiska, säger Jonas Hinnfors.

»Sverigedemokratiska politiker har uttryckt stark kritik mot genusvetenskap på universiteten och även lagt motioner om att stoppa finansiering av >genusteori inom högre utbildning<.«

Hbtqi-frågan kopplas också hos Sverigedemokraterna till partiets viktigaste fråga – den som handlar om svenskhet. Hotet mot hbtqi-rättigheter beskrivs som ett hot mot svenska värderingar, något som kommer utifrån och följer med invandring. De skriver på sin hemsida att hbtqi-personer är särskilt utsatta i miljöer där »främmande och reaktionära kulturer dominerar«.

– Den retoriska konstruktionen är att det är svenskt att inte diskriminera homosexuella, precis som jämställdhet är en svensk värdering. Då kan man knyta de frågorna till invandring, säger Ann-Cathrine Jungar.

Så är även fallet med hedersrelaterat våld och förtryck. I Ottars valguide svarar Sverigedemokraterna på frågan om vad de vill göra för att förebygga hedersbrott, att: »Det kan inte nog understrykas att den utbildning som sker måste gå djupare än att beskriva vad som sker då handlingar bara är symptom på en värdegrund skild från den svenska.«

I ett inlägg på Twitter i februari 2021 beskriver partiledaren Jimmie Åkesson hedersmord som ett exempel på »invandringsrelaterade fenomen« och en »kulturell belastning«.

Sverigedemokraterna förespråkar en rad insatser på det här området. De vill bland annat se ökade kunskapssatsningar, en samordning av kommunala handlingsplaner och en kartläggning av attityder bland skolelever. De vill också ha ett förbud mot slöja i skola och förskola och överlag skärpta lagar och straff kring hedersrelaterad brottslighet.

SD är det mest aktiva partiet inom frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).

Linda Lindberg betonar vikten av att våga ta upp frågor kring hedersförtryck och menar att det finns en osäkerhet och en tendens att titta bort inom såväl vården som skolan. På samma sätt som det, enligt henne, funnits en osäkerhet på en högre politisk nivå:

– Vi var tidiga med att ta upp frågan om heder när inget annat parti ville erkänna att vi hade den problematiken i Sverige. Det var för känsligt, säger hon.

Hur ser du på den oro Zenobia Rizvi på Somaya stödjour uttrycker (Intervju längre ner på sidan) kring att våld i nära relationer, hos Sverigedemokraterna framställs som »ett importerat problem«?

– Min utgångspunkt är att vi pratar om våld i nära relationer. That’s it. Där är det inte fråga om ursprung eller om det är importerat eller ej. Ingen ska utsättas för våld helt enkelt, säger Lindberg.

Sexualpolitik är ingen profilfråga för Sverigedemokraterna. Ändå visar en granskning av partiernas aktiviteter i kommuner och regioner under 2019, utförd av ett researchföretag på uppdrag av RFSU, att SD är det mest aktiva partiet inom frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). De vänder sig till exempel mot hbtq-certifieringar av olika verksamheter och mot att regnbågsflaggan hissas i kommunala sammanhang.

– Man ska inte behöva komma ut med sin sexuella läggning i Sverige. Det är väl det som är grunden, säger Linda Lindberg och fortsätter: Varför ska vi då behöva lyfta just den frågan och flagga, speciellt i kommunala verksamheter?

Kan man inte se regnbågsflaggan som ett sätt att signalera motstånd till den diskriminering ni tar avstånd ifrån?

– Med vår inställning är det ingen diskriminerad grupp. Vi gör ingen skillnad, det är upp till var och en att leva det liv som man vill.

Men den sexualpolitiska fråga som dominerar bland Sverigedemokraternas lokala politiker är genuspedagogik. Flera motioner handlar om att avskaffa undervisning med genusperspektiv i skola och förskola. I det kommunpolitiska programmet står det också att partiet inte anser att kommunerna »ska bedriva barnomsorg utifrån ett genusperspektiv, där olikheterna (mellan pojkar och flickor, reds.anm.) inte tillåts.«

– Vi tror inte det är rätt väg att gå, att ifrågasätta barn. Det tror jag är direkt dåligt, säger Linda Lindberg.

Någon närmare förklaring till motståndet ger de inte. Men det är tydligt att grunden till genuspedagogik, att synliggöra hur föreställningar om socialt kön påverkar pojkar och flickor, står i strid med Sverigedemokraternas utgångspunkt om medfödda biologiska skillnader mellan män och kvinnor, som kompletterar varandra. Statsvetaren Jonas Hinnfors kallar det »en djupt individualistisk syn på kön«.

– Det är tvärtemot synen man till exempel har på svenskhet, som i stället är väldigt kollektiv. I många fall är de beredda att gå långt med statliga åtgärder men här släpper de det, säger Jonas Hinnfors.

Linda Lindberg tar upp föräldraförsäkringen som ett exempel:

– Vi har inte ett behov att styra för att få en statistik som visar att mammor och pappor tar ut exakt lika mycket föräldrapenning. Det är inte viktigt för oss. Familjerna ska själva få bestämma hur de fördelar sina dagar.

Sverigedemokratiska politiker har uttryckt stark kritik mot genusvetenskap på universiteten och även lagt motioner om att stoppa finansiering av »genusteori inom högre utbildning«. Partiet vill dra in stödet till Nationella sekretariatet för genusstudier vid Göteborgs universitet.

– Detta är ju en retorik som har varit stark i Polen och Ungern, konstaterar Ann-Catherine Jungar.

Och det är i form av finansiering och stöd till olika projekt och satsningar inom genus-och hbtq-frågor som Sverigedemokraterna skulle kunna göra avtryck, menar Jungar. Lite under radarn jämfört med det tidigare kravet på sänkt abortgräns och motståndet till adoption för samkönade par.

– Minskat ekonomiskt stöd till organisationer de ogillar, som RFSU och RFSL, kan man förstås också tänka sig, säger Ann-Cahtrine Jungar.

Jonas Hinnfors lyfter fram kulturpolitiken:

– Sverigedemokraterna är mer intresserade av kulturpolitik än många andra partier och där kan de försöka styra politiken i en mer socialkonservativ riktning.

»Menskonst« är ett begrepp som återkommit när SD-politiker förespråkat »klassisk konst« framför »utmanande samtidskonst« i det offentliga rummet. Ursprunget är kritik mot serietecknaren Liv Strömqvists mensfläckiga konstverk »The night garden« i Stockholms tunnelbana 2018.

Samma dag som Ottar träffar Linda Lindberg dyker kritiken mot menskonst återigen upp i en intervju med en av Sverigedemokraternas lokalpolitiker. Det får bli sista frågan: Vad tänker du om så kallad menskonst? Linda Lindberg bollar tillbaka:

– Vad är syftet med det? Gör det mig som kvinna mer bekväm? Mår jag bättre av det? Tonfallet låter ana att svaret är nej.

---

ENKÄT: RFSU och SOMAYA STÖDJOUR

Vad betyder ett ökat sverigedemokratiskt inflytande för er?

Zenobia Rizvi, verksamhetschef för Somaya stödjour, en ideell förening som stöttar kvinnor och hbtqi-personer med utländsk bakgrund som är utsatta för våld i nära relation och/eller lever i en hederskontext:

»Det finns ett stort fokus på brott och straff vilket skulle kunna vara positivt om det inkluderar en ökad kunskap inom polisen samt rättsväsendet, att fler fall av våld i nära relation och hedersrelaterat våld utreds och att fler döms. Men Sverigedemokraterna har också lyft våld i nära relation som ett importerat problem. Dels är det inte sant, dels blir det problematiskt när det skapar en stereotyp bild av såväl offer som förövare, vilket kan vara direkt skadligt för personer utsatta för våld. Det skapar också ett »vi och dom« som inte är positivt.

Vi möter också många kvinnor som har kommit till Sverige som anhöriginvandrare. När SD jobbar för att det ska bli svårare att få uppehållstillstånd så blir en av konsekvenserna att det blir ännu svårare för många att lämna en våldsam relation eller att de måste stanna kvar i många år för att inte riskera att tvingas lämna Sverige.

En oroande aspekt är att M och SD lade ner Delmos, Delegationen mot segregation, i sin budget. De hade ett pågående uppdrag om att analysera och beskriva segregationens konsekvenser gällande hedersrelaterat våld och förtryck.«

Hans Linde, ordförande för RFSU, en ideell organisation för sexualupplysning och sexualpolitik:

»Med ett ökat politiskt inflytande för Sverigedemokraterna ser jag en risk för minskat stöd till civilsamhället, bland annat för arbetet med hbtq-personers rättigheter. Jag tror att genusvetenskap är en fråga de kommer att skjuta in sig på, i likhet med vad vi ser bland deras allierade internationellt. Varje försök att problematisera och synliggöra genus och prata om maskuliniteter är ett rött skynke för SD.

Ett tredje område, där vi ser ett hot, är tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) för migranter och papperslösa. Men också när det kommer till biståndet, där både SD och M driver en generell sänkning, finns det en risk att organisationer som arbetar med SRHR drabbas.

Samtidigt har vi en lång tradition av stöd från Moderaterna i flera SRHR-frågor. Men frågan är hur hårt de prioriterar de frågorna i interna förhandlingar? Där har vi i civilsamhället en viktig roll. I många kommuner är Sverigedemokraterna de enda som lyfter de här frågorna. I riksdagen möter SD motstånd, men lokalpolitiker är inte alltid lika vana vid sexualpolitik. De andra partierna måste öka sin aktivitet och ha en större beredskap för att ta debatten lokalt.«

Anna Dahlqvist är frilansjournalist