Kakan Hermansson ser trettio år av reklam passera förbi och undrar varför det är så jävla farligt att låta homo- bi- och transpersoner exemplifiera en vanlig familj.
På skrivbordet på min dator ligger mappar och bilder huller om buller. Det är en go blandning av mig och min syster i Miami, några snygga klänningar, en skärmdump från när Julie Bindel twittrade till mig och mappar med fakturor och annat ångestladdat. Och så ligger det en skärmdump på en reklambild. Bilden föreställer två tjejer, uppdelat på två bilder. Båda ligger på varsin säng och ler med varsin telefon i handen. Den ena tjejen är lite avklädd, både ser lite pilska ut och om du har på dig dina homoglasögon, då ser dom till och med förälskade ut.
Tittar du riktigt noga, och tro mig det har jag gjort, ser du dessutom att dom ringer till varandra! Telefonreklamen toppas också av överskriften »kom närmare dina närmaste«. Det finns inga tvivel om saken; detta är en lesbisk reklam! Jag är alltså så lycklig över att ha hittat den här rariteten att den ligger förevigad på mitt digitala skrivbord. Chockat börjar jag tänka efter hur många hbtq-reklamer jag egentligen sett under min livstid. Jag börjar med att räkna bort de där transpersoner förlöjligas, eller lesbiska görs till en heterosexuell mans dröm.
»Är det som att placera en tjock kvinna på omslaget av ett modemagasin – alldeles för nytänkande?!«
Annonser i hbtq-magasin eller hemsidor gills förstås inte, vi pratar bred mainstream-media här. Under sista veckan av juli eller först veckan i augusti så pinkwashas det friskt, lämpligt nog blir de flesta företag omovänliga under Stockholm Pride. I alla fall vill dom få oss att verka tro det, vad nu en regnbågsflagga i ett skyltfönster hjälper oss. Nej, jag tänker på traditionell reklam, som är tillgänglig för allmänheten och som bildar normer. Då minns jag en, jag tror det var reklam för en choklad under julen där en mosters flickvän nämns i förbifarten. Men det är allt.
Sammanfattningsvis kommer jag alltså ihåg två homorelaterade reklamer från hela min livstid på dryga 30 år. Nu är det 2014 och det känns som att världen står still.
Vad kostar en homo-, bi- eller transperson i reklamen? Är det så livsfarligt och riskabelt att inkludera oss i normen för vad ett liv eller en semester är, som en bilköpare eller som en familj som använder tvättmedel? Är det som att placera en tjock kvinna på omslaget av ett modemagasin – alldeles för nytänkande?!
Massor med barn har två mammor som föräldrar och många pensionärer har en son och en svärson som är ihop. Tvåkönsmodellen och den heterosexuella kärnfamiljen, gärna den vita, trycks upp i våra ansikten om och om igen. Normen är enormt snäv för vad som utgör en »riktig« eller »normal« kärleksrelation och familj. Det tål att upprepas.
»Tvåkönsmodellen och den heterosexuella kärnfamiljen, gärna den vita, trycks upp i våra ansikten om och om igen.«
De flesta företag skulle nog snabbt protestera mot alla sorters påhopp om homofobi (förutom det där spaghettimärket som efter kritik sa »homosexuella kan äta annan pasta«…) men är det inte helt sjukt att det ser ut så här, att vi aldrig får exemplifiera verkligheten och livet, att vi förblir ett undantagstillstånd? Varje gång någon upprepar meningar som »vi har kommit långt i Sverige« eller »Sverige är ett jämställt land« tänker jag på alla dom som inte räknas.
Våra barn får aldrig känna igen sig, människor utan vänner i hbtq-familjen lever i lögnen om att vi inte finns där ute, som vilka andra som helst. Vi blir alltid dom andra.
………………………………………..
Karin »Kakan« Hermansson är konstnär, programledare i radio och tv, och skribent.
Hon bloggar på Nöjesguiden, heter @kakancookiejar på Twitter.
Läs mer
Tidigare krönika av Kakan: Homofobin krymper mitt liv.
Krass Kärleksjakt ur Ottar #2 2013 ,ed tema ”Ragg”
Notis: Stoppa diskriminering av hbtq-personer för ekonomins skull?
