Våldtäktskultur
Begreppet våldtäktskultur används alltmer flitigt i den svenska debatten. Men vad betyder det? Ottars redaktörer samlade tre insatta debattörer till ett samtal om machokultur, slutshaming och höstens dominerande sexualpolitiska fråga – samtycke.
Ottar: Våldtäktskultur är ett ganska nytt ord i Sverige. Hur tolkar ni begreppet?
Hanna Gustafsson (HG): Det kan ju tolkas på olika sätt, men det är en uppsättning komponenter som individuellt är problematiska, och som tillsammans skapar en kultur som gör att vi har den synen på sexualitet, samtycke, offer och förövare som vi har. Våldtäktskulturen har inga landgränser, och hör inte till någon särskild religion, den är en kultur i sig.
Vanessa Marko (VM): Våldtäktskultur är en atmosfär i vårt samhälle där vi tjejer lär oss att vara rädda och försiktiga med vår sexualitet, men också med vår offentliga plats på gatan. Våldtäktskulturen påverkar vilka som äger gatan, baren… I stället för att prata om förebyggande arbete så pratar vi om »mer ljus i parker« och att tjejer ska få ha pepparsprej och lära sig feministiskt självförsvar. Jag är inte motståndare till självförsvar på något sätt, men vi måste jobba förebyggande. Vi vill inte ha fler domar, vi vill ha färre våldtäkter.
– Personligen tänker jag också på en annan del av våldtäktskulturen, nämligen det som reproduceras i kulturen – i musiktexter, videor, filmer och serier.
»Jag tänker på Game of thrones där det är statushöjande för en man att riva av en tjej kläderna medan han äter gris från ett spett.«
Kan du ge något exempel?
– Jag tänker på Game of Thrones där tjejer tas mer eller mindre med våld och det är statushöjande för en man att riva av en tjej kläderna så att hon sitter helt naken i hans knä medan han äter gris från ett spett. Eller låtar som Blurred lines med rader
som »I’ll give you something big enough to tear your ass in two«. Jag är ju själv DJ och får hela tiden sortera bort och förhålla mig till låtar där man pratar om att gruppvåldta en tjej.
HG: Vi har en lagstiftning och ett samhälle som säger att man inte ska våldta, att vi hatar våldtäktsmän, men så enkelt är det inte. Det sker ständigt en normalisering av att man som tjej ska vara rädd och minska sitt handlingsutrymme för att skydda sig. Vi gör våra insatser precis där: »Hur kan tjejer minska antalet våldtäkter?« Men det är inte tjejers ansvar att minska våldtäkterna.
Luis Lineo (LL): Mmm.
VM: Så jävla word.
HG: Det är vuxenvärldens ansvar att minska våldtäkterna. Det är klart att man kan diskutera straffsatser, men det är inte det mest centrala.
LL: Jag tänker att våldtäktskultur är allt som händer innan en våldtäkt sker – språk och jargong som trivialiserar övergrepp. Om man tar sportvärlden som exempel, jag har spelat rugby i 20 år och det finns en machokultur, det ingår att sjunga sånger som
i princip handlar om våldtäkt.
Var det någon som reagerade?
LL: Jag kommer faktiskt inte ihåg en enda gång då någon stannade upp och bara »vad sjunger vi egentligen..?« Jag kan ta ett exempel där texten handlar om att man ska ha sex med en tjej på olika sätt, och när hon är död ska man gräva upp henne från graven »and fuck her rotten«. Det finns ju undersökningar som visar att de flesta inte tycker att det är kul att delta i sexistiska skämt, men man gör ändå ingenting.
HG: Men det är ju inte för att ni som pojkar var hemska, det handlar ju om att sexistiskt beteende uppmuntras.
LL: Precis, det normaliseras och trivialiseras. När någon begår en våldtäkt så pekar alla finger, men man vill inte ta ansvar för våldtäktskulturen.
VM: Jag tycker att nyckeln i våldtäktskulturen är föreställningen om att tjejer ska ta ansvar för våldtäkterna – när vi vet att 98 procent av förövarna är män. Samtidigt får tjejer uppskattning när de anspelar på sin sexualitet. Det är en sådan extrem dubbeltydighet, vilket gör att vi alla blir helt förvirrade. Så när människor väl våldtar så går de fria, för det är inte en våldtäkt utan ett »pojkstreck«. Sex killar som gör något gemensamt mot en utsatt, femtonårig tjej, men det räknas inte som ett brott, för att det är hon som måste ta ansvar i den situationen – som om det vore en del av hennes sexualitet. Det är så fruktansvärt ojämställt.
HG: Det frivilliga och det ofrivilliga blandas alltid ihop. Om någon råkar ut för ofrivilligt sex så tittar man på hur hon har betett sig när hon har haft frivilligt sex, som om det vore samma sak. Men de tillhör två olika universum.
—
Detta är ett utdrag ur en längre artikel. Läs hela samtalet i numret, köp det i Press Stop, välsorterad Pressbyrå eller beställ här!
Carolina Hemlin och Kristina Lindquist är Ottars chefredaktörer
