Trygga rum för transbarn

Kanotpaddling, bad, pyssel och disco. En gård på landet där främmande människor blir vänner för livet. Den som någon gång har varit på kollo känner igen upplägget.

Transammans och RFSL Ungdoms kollo, för barn som är trans eller funderar kring sin könsidentitet, är på många sätt som alla andra kollon. Samtidigt är det en unik frizon, en plats där omvärldens ifrågasättanden och fördömanden lämnas utanför.

– Hos oss kan de bada i de badkläder de själva vill ha, de blir alltid kallade vid rätt namn och pronomen. Det kan framstå som enkelt men det betyder så mycket. Det är inget de är vana vid till vardags, säger Jacko Nilsson, kolloansvarig och en av ledarna.

Hen jobbar, som de andra inom kolloverksamheten, ideellt för att få ihop två kollon per år. Sedan 2017 har det blivit tio kollon på olika platser i landet. Barnen är under 12 år och efterfrågan är stor.

År 2021 sökte 64 personer till 18 platser.

– De barn vi möter är ofta väldigt ensamma. Många utsätts för mobbning eller andra former av utfrysning, både i skolan och på fritiden.

»Genom oss ledare får de också, kanske för första gången, se att det kan vara roligt att vara transperson, det behöver inte vara jordens undergång.«

Jacko NIlsson

Jacko Nilsson beskriver ett sammanhang där kärnan är bekräftelse och gemenskap, en möjlighet att vara sig själv, att få prova sig fram utan att behöva försvara och förklara en könsidentitet som inte stämmer med samhällets förväntningar.

– Genom oss ledare får de också, kanske för första gången, se att det kan vara roligt att vara transperson, det behöver inte vara jordens undergång. Det finns faktiskt vuxna transpersoner som jobbar, har familj och kärleksrelationer. Man måste inte ändra på sig.

Utbudet av forskning kring hur unga transpersoner i Sverige upplever sin vardag är sparsamt, men sedan två år tillbaka pågår ett forskningsprojekt vid Linnéuniversitetet i syfte att ta reda på mer om vardagserfarenheter hos barn och unga som identifierar sig med ett annat kön än de tilldelats vid födseln.

– Vi har alla ett behov av att känna samhörighet och spegla oss i andra människor. För den som tillhör en minoritet är det extra viktigt med förebilder, konstaterar Kristiina Tyni, psykolog och doktorand bakom forskningsprojektet.

Hon befinner sig mitt i arbetet med att analysera intervjuer med barn, unga och deras vårdnadshavare. Åldersspannet är fyra till sjutton år.

– Bilden jag har fått är att de små barnen, när de får stöd i familjen, mår bra. I takt med att världen vidgas, till skola, fritidsaktiviteter och andra sociala sammanhang ökar risken för diskriminering och mobbning.

Mellanstadiet framstår som en brytpunkt. Samtidigt minskar också utrymmet för att prova sig fram, att tveka och fundera kring sin könsidentitet.

— Trygga rum är viktiga för processen att bli trygg och stolt över sin könsidentitet, oavsett eventuell utredning för könsbekräftande vård.

Familjens roll fortsätter att vara viktig. Ofta behöver föräldrarna bana väg för sina barn, genom att till exempel prata med skolan om pronomen, tilltalsnamn, tillgång till omklädningsrum och toaletter.

– Det är inte självklart att kunskapen finns och då blir det helt enkelt nödvändigt att förklara eller un- dervisa. Barn ska inte själva behöva ta det ansvaret, säger Kristiina Tyni.

På Transammans och RFSL Ungdoms kollon fångas också familjerna upp. Barnen har alltid med sig en föräldrar eller någon annan närstående. Ofta lever de vuxna med samma ifrågasättande och en- amhet som barnen, samtidigt som de ska navigera på okänd mark med barn som – i många fall – har det svårt.

– De vet kanske inte vad de ska göra för att stötta och det är vanligt att de får höra att de prackar på barnen en ideologi, att de styr dem i »fel riktning«, berättar Jacko Nilsson.

De vuxna deltagarna erbjuds, vid sidan om kolloaktiviteter med barnen, utbildning kring transfrågor och en möjlighet att lära känna andra i samma situation, bolla tankar och utbyta lärdomar.

»Vi märker till exempel att skolan inte lika självklart står upp för barnens rätt att vara sig själva.«

Jacko Nilsson

Behovet av stöd har, enligt Jacko Nilsson, vuxit. Hen beskriver 2019 som en period då samhällsdebatten kring transfrågor hårdnade snabbt och markant.

– Tidigare fanns det en större öppenhet. I dag är det mer som om barn inte har en egen identitet, att det är något de får utifrån. Vi märker till exempel att skolan inte lika självklart står upp för barnens rätt att vara sig själva.

Upprinnelsen var programmen om unga transpersoner som sändes i SVT:s Uppdrag granskning 2019, där den könsbekräftande vården beskrevs som experimentell och lättvindig. Programmen väckte stor uppmärksamhet och i svallvågorna drabbades kolloverksamheten av hat och hot.

– Det var ett tufft år, säger Jacko Nilsson och fortsätter: Det som skrevs på nätet, om oss ledare, verksamheten, barnen och föräldrarna var obehagligt.

Nu har det värsta lagt sig och arrangörerna går inte längre ut lika öppet med kolloverksamheten, dels för att de redan har fler sökande än de kan ta emot, men också för att minska påhoppen. Men säkerhetsrutiner har alltid varit viktiga och kollona sker på »hemlig ort«.

– Det är såklart sorgligt att det ska behöva vara så för att barn ska kunna bada och paddla kanot i en trygg miljö. Men det har hänt att personer från högerextrema miljöer dykt upp i andra sammanhang
då vi samlat barn och föräldrar.

Jacko Nilsson konstaterar att det behövs fler kollon, men att Transammans och RFSL Ungdoms ekonomiska resurser är begränsade.

– Det behövs också fler mötesplatser där man bor, pysselkvällar, fikaträffar och annat mer vardagligt.

Att veta att det finns ett sammanhang gör skillnad, att få kompisar som förstår. På djupet.

– Vi upplever att barnen lämnar kollot med mer självförtroende och att de blir stärkta i sin identitet, säger Jacko Nilsson.

– Vissa kommer på att de är trans, andra kommer på att de inte är trans men att de ändå bryter mot samhällets förväntningar kring kön. Många känner att de äntligen fått landa och det hjälper dem även efter kollot. De kanske är ensamma på sin skola, men de är inte ensamma i världen.

Anna Dahlqvist är frilansjournalist

3 x kollodeltagare

Otilia, 8 år: Det var roligt att träffa nya vänner! Och en fick lära sig mycket också. Det var roliga saker vi fick göra. Jag blev jätteledsen när vi var tvungna att åka hem.

Marina, mamma till Ottilia: Det betydde otroligt mycket! Det går knappt att beskriva i ord. Jag fick möta andra föräldrar med barn som också är trans. Vi kunde prata om saker som ingen annan förstår. Oavsett vad en kämpar med eller behöver, är det superviktigt att veta att det finns andra i samma situation. Det blir också en frizon där en inte känner sig konstig eller annorlunda. Dessutom behöver vi mobilisera och kämpa tillsammans för att förbättra vården för transpersoner, som hela tiden skärs ned.

»Efter en timme kom hen springande till mig och sa: >Mamma, jag har hittat mina människor<. «

Sasja, 11 år: Jag fick träffa andra som är som jag och känna att jag inte är ensam och annorlunda. Det finns många som kommer att finnas där och stötta mig. Det känns som om man är en del av en gemenskap.

Jessica, mamma till Sasja: Det var första gången jag träffade andra barn som var som mitt barn. Efter en timme kom hen springande till mig och sa: »Mamma, jag har hittat mina människor«. Jag lärde mig så mycket om vad mitt barn går igenom. Trans var inte »ett problem« – som det ofta är när jag pratar med vänner och familj som inte delar den här erfarenheten. Det är så viktigt för både barn och föräldrar, att ha trygga rum, där vuxna förebilder till exempel använder de pronomen och namn som barnen själva önskar.

»Det viktiga är hur man känner sig, ingen annan kan bestämma det åt dig.«

Märta, 8 år, (genom mamma Kristina): Innan kollot hade Märta aldrig träffat barn som är som hon. Vi hade pratat om att det finns många barn som liknar henne, men det var inte på riktigt för henne, inte fullt ut. Hon var så stolt efter kollot när hon sa: »Mamma, jag är trans«. Denna stolthet har hon fortfarande i dag. Hon berättar hur skönt det var att vara med barn som är som hon, men också med vuxna som accepterade henne. De var väldigt noggranna med att man får vara precis som man vill. Det spelar ingen roll vad man föddes som, det viktiga är hur man känner sig, ingen annan kan bestämma det åt dig. Det är något Märta ofta säger att hon lärde sig på kollot och det är nog den finaste erfarenheten hon kunde få med sig därifrån.

Kristina, mamma till Märta: Att få tillgång till ett tryggt rum där inga frågor är dumma eller fel gav mig som förälder en andningspaus i orienteringen inför en helt okänd situation. Det är svårt att hitta information och stöd i samhället, att få hjälp med vart man ska vända sig. Dessa kollon tror jag är oumbärliga för barnen, att de får ett tryggt rum där de kan vara sig själva, men även för oss föräldrar, där vi kan få stöd och råd från dem som har liknande och mer erfarenhet.