Tre av fyra drabbas av förlossningsskador
Majoriteten av alla som föder barn drabbas av någon form av förlossningsskador – ändå vittnar tusentals om bristen på eftervård. Katarina och Therese blev båda allvarligare skadade, utan att få rätt vård. Sveriges nya regering vill satsa 1,7 miljarder på förlossningsvården, men hur?
Fyra timmar på operationsbordet. Läkarna försöker stoppa en blödning som upptäckts under förlossningen. De syr för att rädda Katarina Larssons liv. När hon vaknar morgonen efter så känner hon att det är något som inte stämmer, hon känner sig »trasig«. Barnmorskan försöker få henne att sitta upp men det går inte, hela kroppen skriker. I tre och ett halvt år framåt kommer Katarina att leva med en obekräftad förlossningsskada som påverkar hela hennes liv, utan att få rätt vård.
I Burträsk söder om Skellefteå bor cirka 1 500 invånare. En av dem är Katarina Larsson. Hon är rektor på en friskola som startades av en grupp föräldrar, bland annat hennes egna. I februari 2016 föder hon sin son. Förlossningen slutar dramatiskt med en akut operation, men Katarina överlever och kan åka hem till Burträsk med sin nyfödda bebis. Det kommande halvåret åker hon dock in och ut till akuten, hälsocentral och kvinnoklinik.
»Katarina kan inte stå eller sitta på ett normalt sätt, kan inte leka med sina barn och att ha sex gör alldeles för ont.«
– Jag kände ju att det var något som verkligen var fel. Även fast jag namngav flera kunniga barnmorskor på området blev jag inte remitterad vidare. I stället började man tro att jag hade psykiska problem och jag skickades till psykolog. Man hade inte ens undersökt mig ordentligt, berättar hon.
Katarina har under förlossningen fått en djupgående och inåtgående bristning i underlivet med upp till sex muskler som gått av. Under åren efter födseln har hon inte kunnat gå på toaletten utan att använda både vattenlavemang och laxeringsmedel, ingenting fungerar som det ska, men hjälpen uteblir.
Hon börjar till slut själv tro på att problemet finns i hennes eget huvud och faller ner i en depression. Katarina kan inte stå eller sitta på ett normalt sätt, kan inte leka med sina barn och att ha sex gör alldeles för ont. Hon blir erbjuden bedövningssalva, och en barnmorska frågar »har du provat att dricka lite vin?«.
»I dag drabbas tre av fyra av alla som genomgår en förlossning av någon form av förlossningsskada.«
Vändningen kommer när en vän säger »Fattar du att du har en förlossningsskada?«. Då kommer kämpaglöden tillbaka, och tack vara den får Katarina till slut en ordentlig undersökning med 3D-ultraljud. Tre och ett halvt år efter händelsen får hon sin förlossningsskada bekräftad.
– Jag började storgråta och kände »yes, jag är inte dum i huvudet«.
– Men då hade min kropp hamnat i ett sådant trauma att man inte kunde operera mig. Så då fick jag börja med en traumabehandling. Jag minns att läkarna pratade om att eventuellt diagnostisera mig med PTSD. Min kropp reagerade som att jag blivit våldtagen, säger Katarina.
I dag drabbas ungefär tre av fyra av alla som genomgår en förlossning av någon form av förlossningsskada – och ungefär 4 av 100 får mer komplicerade förlossningsskador – ändå finns tusentals vittnesmål om en nästintill obefintlig eftervård. Professionen har också gått ut och kritiserat bristerna i vården.
Första veckan efter en förlossning har BB ansvaret för eftervården, sedan övergår det till mödravården som följer den nyblivna föräldern upp till 16 veckor. Efter det är det upp till patienten själv att söka vård för eventuella besvär. Problem verkar uppstå på grund av att den generella vården ofta ser på problem orsakade av förlossningar som något normalt, något som hör till läkningsprocessen efter att ha fött barn.
Farsta Centrum en kall eftermiddag i december. Juldekorationer pryder skyltfönstren och nybakade lussebullar skyltas på 7-eleven. Fyra våningar upp på Munkforsplan ligger Meja Kvinnohälsa. I väntrummet sitter en mamma och ammar, en annan står böjd över vagnen och trär varsamt på små sockor på sin bebis fötter. Där nere pågår julshoppingen, här uppe något helt annat.
Direkt innanför dörren finns väntrummet, följt av en korridor som slutar i ett rymligt rum med träningsredskap – ungefär som på ett gym. I personalrummet med utsikt över det upplysta torget sitter Emma Regberg och Elin Eriksson. Båda är specialiserade fysioterputer med olika inriktningar, och det är detta som utmärker Meja-mottagningen, som öppnade hösten 2022.
– Visionen är att skapa en plats dit kvinnor söker för ett ganska avgränsat och specifikt problem men där vi har olika kompetens och olika ingångar till att hjälpa den här personen, säger Emma Regberg.
»Den här »allt ser fint ut«-attityden är en slags normalisering av vanliga besvär. Bara för att något är vanligt är det inte normalt.«
Meja Kvinnohälsa tar emot personer med graviditetsrelaterade besvär, förlossningsskador, långvarig bäckensmärta, bäckenbottendysfunktiner och vulvasmärta , bland annat. Det tar emot patienter från hela Sverige.
– Den här »allt ser fint ut«-attityden är en slags normalisering av vanliga besvär. Bara för att något är vanligt är det inte normalt. Många kvinnor behöver mer stöd i att hantera besvär som tyvärr är ganska vanliga, säger Emma Regberg.
På Meja Kvinnohälsa får de en längre vårdkontakt och behandlingsplan, inte bara ett möte och en diagnos. Klinikens professionella fokus ligger på kroppens anatomi och funktioner. De arbetar med smärtor och dysfunktioner i området runt bäckenet med fysioterapi och rehabilitering.
– Vår förhoppning är att Meja kan bidra till en mer sammanhängande vård och att vården blir tillgänglig för fler. Vi fyller ett glapp, säger Elin Eriksson.
Söktrycket till Mejamottagningen är högt och de inkommande remisserna ligger på hög.
En som hade tur att få en tid är Therese Sträng.
I augusti 2017 föder Therese sitt första barn på södersjukhuset i Stockholm. Förlossningen går bra men barnmorskan konstaterar att Therese fått en så kallad grad 1-bristning. Hon sys ihop och får så småningom komma hem med sin nyfödde.
Varje gång hon och partnern försöker ha penetrerande sex brister huden vid vaginalöppningen ner mot mellangården, det blir sprickor och börjar blöda. Hos gynekologen berättar Therese om problemen men får höra att »allt ser fint ut«.
»Smärtan vid sex finns kvar, men fler symtom som tyngdkänsla, instabilitet, svårt att bajsa och svårt att tömma blåsan tillkommer.«
Tre år senare, i oktober 2020, föder Therese sitt andra barn. En förlossning hon beskriver som mer utmanande men med ett normalt förlopp. Det finns bara en barnmorska tillgänglig så en läkare kommer in för att backa upp. Helt plötsligt, och utan Thereses samtycke, gör läkaren en så kallad levatorpress – en forcerad metod som går ut på att barnmorskan, eller i det här fallet läkaren, går in med sina fingrar i vaginalbotten med press neråt och utåt.
– Det var det mest smärtsamma under hela förlossningen, och det kändes typ som att något gick sönder. Jag skrek rakt ut och frågade vad hon gjorde men fick inget svar, berättar Therese.
Ut kommer till slut ett barn. Therese sys ihop för den nya grad 2-bristningen och får återigen åka hem. Och nu börjar ett nytt liv för Therese – på många sätt. Hon hade lovat sig själv att om inte besvären från hennes första förlossning blev bättre skulle hon söka vård. Nu blir de istället sämre. Smärtan vid sex finns kvar, men fler symtom som tyngdkänsla, instabilitet, svårt att bajsa och svårt att tömma blåsan tillkommer.
– Jag fattade att »så här kan jag inte ha det« ganska snabbt. Jag fick en värre bristning än vad barnmorskan kunde upptäcka efter förlossningen. På min första förlossning sa de till exempel att det var en grad 1-bristning, men det står ändå grad 2 på pappret? Det är nog mycket som glömts bort eller inte uppmärksammats, säger Therese.
När Therese kommer in på efterkontroll tycker barnmorskan att det ser lite väl stort ut ner mot mellangården och att det nog borde sytts lite högre upp. Men hon tycker musklerna funkar bra. Senare ska det visa sig att Therese har sex muskler som är av.
– När alla hela tiden sa att allt såg bra ut så kände jag bara: nej, allt är inte bra. Jag förstod att jag behövde leta mig vidare. Och fyra månader efter min andra förlossning tog jag kontakt med Meja.
– Nu har jag blivit opererad. Allt är inte helt bra, men det är bättre.
Hur kan det komma sig att vården för förlossningsskador är så knapphändig och bristfällig, när skador är så vanligt förekommande? Både Katarina och Therese vittnar om en avsaknad av kompetens och resurser i vården. Båda fick under sina förlossningar uppemot sex skadade muskler, ändå fick de höra att allt »såg bra ut«. Många som drabbas av förlossningsskador lämnas i förtvivlan och sorg. Men kan det vara på väg att förändras?
»Både Katarina och Therese fick under sina förlossningar uppemot sex skadade muskler, ändå fick de höra att allt »såg bra ut«.«
Förlossningsvården har varit ett hett debattämne för politiker de senaste åren – frågor som brist på platser på BB och nedstängda avdelningar med långa körsträckor som konsekvens för de som bor i norr har legat högt på agendan. Debatten fick extra fart hösten 2021 när 50 barnmorskor i Stockholm sade upp sig i protest mot dåliga arbetsvillkor.
Det dåvarande blågröna styret i Stockholm avsatte en drygt en halv miljard kronor till förlossningsreformer för de kommande tre åren, och ett åtgärdsprogram togs fram för att förbättra arbetsmiljön. Regionledningen beslutade även att tidigarelägga öppnandet av en ny förlossningsklinik.
»1,7 miljarder kronor ska avsättas för satsningen under 2023 och ytterligare 1,5 miljarder kronor 2024 och 2025.«
På nationell nivå har det också aviserats förändringar. Den nya regeringen har gått ut med att de förstärker satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa. De föreslår att 1,7 miljarder kronor ska avsättas för satsningen under 2023 och ytterligare 1,5 miljarder kronor 2024 och 2025. Men hur pengarna ska fördelas och hur vården ska förbättras kan regeringen inte svara på.
Ottar har sökt en intervju med sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD), men endast fått svar från ministerns presstalesperson att de inväntar fler beslut innan de kan svara på Ottars frågor kring förlossningsvården.
Tillbaka till Katarina Larsson i Burträsk. Så blir det dags. Hösten 2021 har Katarinas kropp äntligen återhämtat sig och hon får genomgå sin efterlängtade operation på kvinnokliniken i Skellefteå, och en till är inplanerad.
– Även fast det har varit en tuff fajt att ta mig dit jag är idag så har det fått mig att förstå att jag ska lita på mig själv och min kropp. Det har varit väldigt väldigt tufft att stå emot en profession som läkare som tryckt ner mig i så många år, säger Katarina.
Text Olivia Bengtsson, frilsansjournalist
Foto Nadja Hallström och Paulina Holmgren
