Transpersoner ”städas bort” från Istanbuls gator
Polisen får högre lön och fler semesterdagar om de ger böter åt transexuella. I Turkiet är hatbrotten vardagsmat.
Turkiets huvudstad Istanbul är Europas Kulturhuvudstad år 2010. Precis som i många andra miljonmetropoler hör transexuella personer till gatubilden. De flesta av dem för en utsatt tillvaro som sexarbetare. Trakasserier och övergrepp hör till deras vardag – även från polisens håll. Ottar träffade transaktivisten Ebru Kırancı och pratade om våld och motståndsstrategier.
››Med varje böteslapp som enskilda tjänstemän skrev ut åt transsexuella sexarbetare, samlade de poäng. Dessa kunde sedan lösas in mot semesterdagar eller högre lön.‹‹
”Vårstädning” kallas det när Istanbuls poliskår sätter in en stöt för att jaga transor, gatubarn och romer på flykt. Inför kulturhuvudstadsåret 2010 gick de mer systematiskt tillväga. Förra sommaren sipprade det ut i media att polischefen Hüseyin Çapkın infört ett internt bonussystem. Med varje böteslapp som enskilda tjänstemän skrev ut åt transsexuella sexarbetare, samlade de poäng. Dessa kunde sedan lösas in mot semesterdagar eller högre lön. Ebru Kırancı, företrädare för hbt-organisationen Istanbul LGBTT, säger att det inte var en slump att trakasserierna tilltog just då. ”Vi upplevde något liknande i mitten av 1990-talet när FN:s befolkningskonferens ägde rum i Istanbul. Då försökte man också att skapa en ’renare’ stad genom att lägga nya trottoarer – och jaga bort transor och gatubarn.”
Och hur upplever ni ”rensningen” den här gången?
– Bonussystemet för poliserna tar sig absurda uttryck. Poliserna gick in i frisörsalonger och mataffärer där transsexuella personer befann sig och släpade ut dem på gatan, för att kunna skriva ut böter för ”osedligt beteende” på allmän plats. Dessutom fick personer som inte har bil böter för att ha stört trafiken. En vän till mig lyckades dra på sig trettio böter under loppet av en dag, så ivriga var de, säger Ebru Kırancı.
Hur reagerade din organisation Istanbul LGBTT?
– Vi insåg att vi måste bjuda på organiserat motstånd. Med hjälp av en engagerad advokat lyckades vi bland annat få till ett framträdande på nyhetskanalen NTV. Där talade vi öppet om förföljelsen och förklarade att vi tänkte lämna in en stämningsansökan mot polischefen. Sedan mobiliserade vi 150 transpersoner som demonstrerade i stadsdelen Taksim i centrala Istanbul insvepta i svarta likdukar. Efter det släppte trycket med böterna något, åtminstone under dagtid.
Sedan början av året har flera personer lämnat in stämningansökningar mot polischefen Hüseyin Çapkın. Men något juridiskt förfarande har inte påbörjats, eftersom Çapkın bestrider att han någonsin skulle ha initierat ett bonussystem för tjänstemän som bötesfäller transor. Historien är på flera sätt symptomatisk för situationen i dagens Turkiet. Hbt-rörelsen blivit både synligare och mer högljudd under det senaste decenniet. Transsexuella och sexarbetare spelar en viktig roll i den utvecklingen och deras politiska krav är inte modesta; Istanbul LGBTT strävar efter att positiv särbehandling sak införas på arbetsmarknaden och att sexuell identitet ska skyddas i grundlagen. Men de stöter på hårt motstånd – och kompakt juridisk ovilja.
Under de senaste två åren har 29 hbt-personer mördats i Turkiet. Hur tolkar du det stegrade våldet?
– Det finns en djupt rotad lynchkultur mot sexuella minoriteter som både media och högt uppsatta politiker hjälper till att upprätthålla. Turkiska medier hatpredikar mot hbt-personer. Och när en transperson mördas framställer de brottet som ett rättmätigt straff, säger Kırancı.
Vad händer i rättssalarna?
– Mördarna och deras advokater yrkar på förmildrande omständigheter, till exempel genom att framställa offret som sexuellt framfusig. I regel får de också mildare straff. Om man tar livet av en bög eller transa så har man ingen verklig anledning att vara rädd – det är den signal som samhället sänder.
– Men jag är inte pessimistisk. För bara tio år sedan vågade ingen gå ut på gatan och säga ”hej, jag är homosexuell, jag är trans!”. Det har blivit bättre. Och om kanske tio eller högst tjugo år så kommer lagstiftningen att omfatta även oss, säger Ebru Kırancı hoppfullt.
Text: Unn Gustafsson, Berlin
Bild: Demet Demir, Istanbul LGBTT
