Transfrågorna blir ett av tjugotalets stora politiska områden

När man blickar tillbaka på det gångna året står det klart: Transfrågan tycks bli en av tjugotalets stora på den politiska dagordningen. Under (särskilt) den senare hälften av tiotalet har frågor om juridiskt kön, hormonbehandling för minderåriga och tillgång till inkluderande bad- och omklädningsrum fått allt större utrymme runt om i världen. Bidragande till, och förmodligen till följd av, denna utveckling har allt fler transpersoner tagit plats bland makthavare och i offentligheten.

När en av de senare i raden, den Oscarsnominerade skådespelaren Elliot Page, känd från filmer som Juno och X-men, i december kom ut som trans i ett Instagram-inlägg i december 2020, gav han samtidigt skarp kritik mot »de politiska ledare som arbetar för att kriminalisera transvård och neka oss rätten att existera, och alla med en massiv plattform som fortsätter att sprida fientlighet mot transcommunityt«. Diskriminering mot transpersoner får fruktansvärda konsekvenser, menar Page: Självmordstalen är höga, och redan innan 2020 kommit till sitt slut hade rekordmånga transpersoner mördats i USA.

En av de med »en massiv plattform« som Elliot Page kan antas syfta på i sin kritik är JK Rowling, författare till Harry Potter-böckerna. Rowling har stått i centrum för en transdebatt som brunnit allt starkare under det senaste årtiondet, och blev ett av 2020 års ansikten utåt för det som kallas cancel culture (ett i sig omtvistat begrepp, kännetecknande för tiotalet; det lär följa med även i detta decennium). JK Rowlings belackare menar att författaren spär på myter och missförstånd om transpersoner och anklagar henne för en essentialistisk syn på kön där transpersoner tillintetgörs.

»Hittills verkar ingen bojkott vara i sikte; Rowling är ’too big to cancel’.«

Rowling själv menar att »könsideologi« idag – på bekostnad av vetenskap och rationalitet – allt mer får styra institutioner som vård och skola och att den som vill problematisera tystas med hot och hat. Farliga eller inte – Rowlings åsikter lär fortsätta höras. Harry Potter-böckerna har sålts i en halv miljard exemplar världen över, och hittills verkar ingen bojkott vara i sikte; Rowling är »too big to cancel«.

JK Rowling sorteras av kritiker ihop med andra »TERFS« – transexkluderande radikalfeminister – en term som oftast (men inte alltid) påförs av andra. Det i Sverige kanske mest framträdande exemplet är Kajsa Ekis Ekman, som med en text i Aftonbladet 2018 skulle komma att bli paria i många feministiska sammanhang. I krönikan menar Ekis Ekman sig se en rörelse mot en allt mer relativiserad syn på kön, frikopplad från biologi, som i förlängningen kommer att leda till att kön osynliggörs. Om kön kan ändras hur och när som helst, undrar Ekis Ekman – riskerar vi inte då ett samhälle där män kan förgripa sig på kvinnor i fängelser, omklädningsrum och kvinnojourer genom att själva kalla sig för kvinnor?

»Lagstiftare och regeringar världen över tar krafttag i frågor som rör transpersoners rättigheter.«

De som kritiserar Rowling och Ekis Ekmans ståndpunkt menar att deras ifrågasättande retorik får negativa följder för verkliga transpersoner. Debatten sker ibland på kultursidor, oftast på Twitter. Undantaget vissa stora namn (som Rowling) sker diskussionen, förenklat, mellan feminister utan stora plattformar och politisk eller ekonomisk makt. Än så länge har den i stort undgått den breda massan. Det är inte alla som intresserar sig för feministisk politisk teori. Ett annat skäl är gissningsvis att förhållandevis många varken har kunskap om, eller bryr sig om, transfrågor.

Få människor känner ens en enda transperson (vad de vet). Hur stor andel av befolkningen som är trans är inte känt, men enligt uppskattning av Amnesty International 2017 är det cirka 0,3 % av befolkningen (eller 1,5 miljoner människor) i EU. Ändå känns delar av denna debatt allt oftare igen högre upp i den politiska ordningen, när lagstiftare och regeringar nu världen över tar krafttag i frågor som rör transpersoners rättigheter.

I vårt grannland Finland tvångssteriliseras fortfarande alla som vill byta juridiskt kön, trots att Europadomstolen dömde emot det 2011. Det vill landets statsminister Sanna Marin nu ändra på; likaså den fleråriga psykologiska utredning som krävs för att få sitt juridiska könsbyte godkänt. I en intervju med BBC säger hon: »Var och en bär ansvaret att identifiera sig själva. Det är inte upp till mig«. I Sverige togs steriliseringskravet bort ur könstillhörighetslagen 2014.

Om förslaget får stöd i riksdagen blir Finland inte först med att tillåta så kallad självidentifiering av juridiskt kön. Under 2010-talet har såväl länder som Portugal, Belgien och Malta som våra grannländer Danmark och Norge gjort det möjligt att ändra sitt juridiska kön utan att genomgå kirurgi eller utredning.

»Under 2010-talet har såväl länder som Portugal, Belgien och Malta som våra grannländer Danmark och Norge gjort det möjligt att ändra sitt juridiska kön utan att genomgå kirurgi eller utredning.«

I andra länder går utvecklingen åt ett annat håll. I början av december 2020 beslutade Högsta domstolen i Storbritannien att hormonbehandling för transpersoner under sexton år endast får ges med godkännande av domstol.

Högsta domstolens beslut grundar sig på att så unga människor inte anses kunna förväntas förstå de risker och konsekvenser hormonbehandling kan föra med sig. Domen är ett hårt slag för dem som menar att behandlingen räddar liv på ungdomar, som utan den måste genomgå en pubertet som för med sig förändringar kännetecknande för ett kön de inte identifierar sig med. Beslutet lär dock välkomnas av de radikalfeministiska kritiker som menar att unga flickor pressas till att identifiera sig som trans för att de lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnan utsätts för orimliga krav och begränsade valmöjligheter.

Men det är inte bara radikalfeminister som är nöjda med beslutet. I tidningen The Scotsman uppmanar den konservativa Tory-politikern Murdo Fraser den skotska regeringen att gå på brittiska Högsta domstolens linje (i nuläget gäller det bara England och Wales).

Och det är paradoxalt nog i konservatismen som de feminister som motsätter sig det de ser som en »genusdoktrin« finner medhåll i politiken. I Ungern till exempel har premiärminister Viktor Orbán, som använt coronapandemin för att tillskansa sig ökade befogenheter, beslutat om att förbjuda juridiskt könsbyte. Och Trump-administrationens sista dagar i USA användes till att legalisera diskriminering av hbtq-personer i vinstdrivande företag på religiösa grunder, och stänga ute tonåriga transpersoner från att delta i lagsporter. Dessa handlingar bör ses som signalpolitik för att tilltala religiösa och konservativa grupper.

»När transpersoners rättigheter blir slagträn i politiska maktspel är det inte säkert att det kommer att gynna varken transpersoner eller feminister.«

Det pågår en mycket polariserad debatt feminister emellan om vem som får kalla sig för kvinna och vad det får för konsekvenser. Samtidigt tas världen över allt fler politiska beslut som antingen inskränker eller utökar transpersoners rättigheter. Men att se detta som ett resultat av att en feministisk falang segrat över en annan, vore en förenkling. Transpersoner förblir en marginaliserad grupp, och man bör ställa sig frågan varför den politiska elitens intresse för dem ökar. För när transpersoners rättigheter blir slagträn i politiska maktspel är det inte säkert att det kommer att gynna varken transpersoner eller feminister.

Text Erik Galli

Bild Getty images

Läs mer

▶ GÅR DET ATT MÖTAS (ur Ottar 4/2020 tema Sexkriget)

▶ TRANSPERSONER DISKUTERAS SOM EN TEORI (ur Ottar 4/2020 tema Sexkriget)