Totalt ägd av mina hormoner

Från att totalt ha förnekat dem till att vara totalt ägd av dem. Så har min relation till mina hormoner sett ut. Första gången jag överhuvudtaget funderade på hormoner och deras betydelse var nog när jag blev anarkafeminist som femtonåring. I den radikala vänstermiljö som jag rörde mig i då var »det är bara sociala konstruktioner« förklaringen till det mesta. Som jag minns det var det absolut ingen som ville prata om hormonella skillnader mellan män och kvinnor. Själv led jag varken av mensvärk eller pms på den tiden, och kände mig övertygad om att allt hormonsnack som särartsfeminister höll på med var konservativ bullshit.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag var både ointresserad och förnekande i förhållandet till mina egna hormoner. Tio år senare kom jag i kontakt med den spanska filosofen och författaren Paul B Preciado och hans fantastiska och provocerande bok Testo Yonqui (2008). Det var en på många sätt omvälvande läsning. Hans (som då var hennes, eftersom Paul idag är transman men skrev boken under sitt tidigare namn Beatriz Preciado) egna ord på bokens baksida sammanfattar väl vad det handlar om:

»Den här boken är inte en autofiktion. Det handlar om ett protokoll över en frivillig förgiftning med syntetiskt testosteron som kommer att påverka BP:s kropp och känslor.«

 »Mitt femtonåriga, anarkafeministiska jag skulle nog skratta hånfullt åt hur upptagen jag är av mina hormoner idag«

Testo Yonqui handlar alltså om hur Beatriz Preciado började använda testosteron på egen hand utan översikt av en läkare. I de kapitel som handlar om BP:s användning av testosteron i geléform beskriver han noggrant de olika effekterna av hans nya »drog«; sömnlösheten, svetten, energin, den mentala överkapaciteten, libidon, muskelspänningarna.

Det var för mig en svindlande tanke att det gick att få tillgång till något som tidigare bara hade varit förbehållet män. Att det som kallades det »manliga könshormonet« i själva verket kunde frikopplas från mäns kroppar och användas av vem som helst, som vilken drog som helst. Jag följde med spänning Beatriz Preciado:s detaljerade, ibland upphetsande och djupt personliga skildringar av sitt testosteronexperiment, och inspirerades av hur han totalt ignorerade det statliga systemet och dess krav på utredningar kring könsidentitet och medicinska regler.

Jag gick dock aldrig så långt att jag själv testade testosteron, det behövdes inte. Det var frigörande i sig att läsa om det.

Ytterligare tio år senare blev jag smärtsamt medveten om mina egna hormoner, mina könshormoner för att vara mer exakt. Det var då jag på riktigt började fatta varför jag alltid var så ledsen och skör en gång i månaden, och varför jag vid en viss tidpunkt varje månad helt plötsligt kunde tänka mig att ha sex med någon kille som jag varken innan eller efter den stunden ens skulle vilja röra vid.

Det var som om jag inte innan dess hade förstått i vilken utsträckning mitt dagliga liv faktiskt präglades av min menscykel, som i sin tur styrs av det »kvinnliga« könshormonet östrogen. Jag var tvungen att ta hjälp av internet för att på djupet förstå vad det är som egentligen händer månad efter månad i mitt djupa, kvinnliga inre.

Menscykeln börjar alltså med att både östrogen och progesteron ligger lågt. Efter mensens sista dag börjar östrogenet att stiga. Den mest potenta formen av östrogen heter östradiol och det ökar under ca en vecka och når sin topp precis innan ägglossningen. Då skickar hjärnan en signal till äggstockarna om att det är dags att släppa äggen.

Efter ägglossningen faller östrogennivån och ligger under menscykelns två sista veckor på en halvhög nivå, som domineras av progesteron. Progesteronet samt det som finns kvar av östrogenet produceras av gulkroppen. I en frisk menscykel lever gulkroppen i ca två veckor. När gulkroppen uppfattar att en inte är gravid, faller de här hormonerna och ligger som lägst under mensens första dagar. Och så börjar allt om igen.

Mitt femtonåriga, anarkafeministiska jag skulle nog skratta hånfullt åt hur upptagen jag är av mina hormoner idag som vuxen kvinna, men jag har dessvärre ingenting att sätta emot.
För jag är fullkomligt ägd av mina hormoner och den avancerade, potenta koreografi som de utför i min kropp varje månad.

Clara Lee Lundberg är frilansjournalist