Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Intervju

»Till slut kommer någon ut«

Han pratar hellre om homofobi och machonormer än om skottstatistik. Johan Forsberg är hockeyspelaren som vill se ett feministiskt samtal i hockeysverige. Och nu tycks förändringens vind blåsa i de svettiga omklädningsrummen.

Om kvällarna, när Johan Forsberg var barn brukade hans pappa stanna familjens folkvagnsbuss utanför en hockeyrink i Piteå och släppa av sonen för att lira hockey. Pappan var inte hockeytränare utan krögare som tänkte att hockeyn var ett bra sätt att få kompisar.

Johan Forsberg ler roat åt minnet från de där kvällarna på isen i Piteå. I dag är han professionell hockeyspelare i Luleå med två SM-silver och ett SM-guld i bagaget. Men alla är inte intresserade av hans skottstatistik – många känner honom som hockeyspelaren som öppet problematiserar könsstereotyper och bilden av hockeymannen, en »män-i-grupp«-stereotyp äldre än Röda lacket (snus med anor från 1700-talet, reds.anm). Han twittrar om patriarkatet, om mäns våld mot kvinnor och hbtq-frågor.

»Det händer att han blir stannad på stan i Luleå – oftast av män – som kommer fram och säger att han borde sluta fiska röster åt Feministiskt Initiativ och lära sig åka skridskor i stället.«

– När jag växte upp och även när jag spelade juniorhockey så var det vanligt att folk pratade om bögjävlar och kallade folk för horor. Det var rasistiska skällsord och sånt också, men bara på de senaste åren har det hänt jättemycket.

Så varför blev inte Johan Forsberg den där klichékillen som snusar, går i mjukisbyxor och har ett överdrivet intresse för barbecuesås och Aerosmith?

– Jag vet faktiskt inte varför jag inte blev den där nidbilden, säger han eftertänksamt och tar en liten paus. Min syster var en konstnärssjäl, fortsätter han. Hon introducerade mig till ryska klassiker och jag började läsa fransk poesi när jag växte upp. Jag tyckte om det och jag tyckte om hockey också.

Han beskriver sig som lite av en enstöring under uppväxten. Johan var inte en av killarna som skrek och levde om. Kanske var han också lite konflikträdd. Ibland kan han känna sig besviken i efterhand för att han inte sa något när det blev en sådan där »skoja-med-bögar-och-invandrare-jargong«.

På frågan om vad han får för reaktioner på sin frispråkighet i sociala medier svarar han att det mesta är positivt, men att det ibland händer att han blir stannad på stan i Luleå – oftast av män – som kommer fram och säger att han borde sluta fiska röster åt Feministiskt Initiativ och lära sig åka skridskor i stället.

– Det har hänt en del knasiga saker också. En gång på krogen kom det fram en full man som var förbannad och aggressiv. Han tyckte att han sett mig hångla med en kille på dansgolvet. Jag hade inte hånglat med någon, men det sa jag inte till den där snubben.

I stället frågade Johan vad mannen hade med det att göra, vem han hånglat med eller inte?

– Han var så arg så han kokade, men det blev aldrig något mer tjafs än så, han blev utslängd av vakterna och så var det över.

»En del människor blir provocerade av att jag säger det uppenbara. Vi män gör det enkelt för resten av världen att tycka att vi är kassa.«

Eftersom Johan Forsberg har en publik som annars inte nås av till exempel hbtq-frågor tycker han att det vore dumt att inte använda den räckvidden. Förra året annonserade han en bojkott av OS i Sotji på grund av Putins homofobi. Han blev inte uttagen till landslaget då, men tog ändå chansen att markera mot det som han kallade »det fruktansvärda som händer i Ryssland« med hänvisning till antihomolagarna.

– Jag anser mig inte vara en del av hbtq-communityt, men man kan vara en del av en kamp även om man inte är en del av gruppen.

Han säger att han inte har något intresse av att uttrycka saker för att provocera, det är nog bara målgruppen som inte är vana vid att en »hockeykille« för det feministiska samtalet offentligt.

– En del människor blir provocerade av att jag säger det uppenbara. Vi män gör det enkelt för resten av världen att tycka att vi är kassa. Det är ju ett faktum, men att klaga på patriarkatet, varför får man inte göra det?

Det har hänt mycket i hockeysverige sedan Johan Forsberg startade sin karriär för dryga tio år sedan. Han berättar om samtal som han kan ha med hockeykollegor när de ligger i massagebänken efter en hård träning, då de blandar snack om politik och könsstereotyper med vanligt träningstugg.

– Jag tror folk skulle bli förvånade om de hörde vad vi snackar om. Det är många som har lämnat snacket om brudar och bärs. Och det är bra folk på Luleå hockey, jag har bara fått uppmuntran och stöd från ledningen. Jag är stolt över att det var självklart att Luleå hockey medverkade på Pride och att vi har samarbeten med olika kvinnoförbund.

»För någon månad sedan sen kom en juniorspelare fram till mig och frågade vad queer var, det var lite lustigt och oväntat, men bra.«

När det kommer till samtalet kring bilden av machohockeyspelaren och andra könsstereotyper tycker Johan att fler borde hjälpa till att föra det. Det märks att det finns en nyfikenhet och en större öppenhet.

– För någon månad sedan sen kom en juniorspelare fram till mig och frågade vad queer var, det var lite lustigt och oväntat, men bra. Hade det varit för fem-sex år sen så hade jag fått frågan om hur mycket jag tar i bänkpress…

Men trots en ökad öppenhet känner Johan Forsberg inte några öppet homosexuella hockeyspelare, varken kvinnor eller män. Han håller med om att det troligtvis skulle vara lättare för tjejer att komma ut än för män, trots den numera tydligen vittrande machostereotypen inom hockeyn.

– Anton Hysén kom ut som första öppet homosexuella fotbollsspelare och hela Sverige höll andan över en storm som uteblev. Om nu hockey inte råkar vara en sport där man genetiskt inte kan vara annat än hetero så borde det statistiskt sett finnas homosexuella hockeyspelare. Och ja, jag tror såklart att till slut så kommer någon att komma ut. Det vore en seger för alla.

Carl-Magnus Helgegren är frilansjournalist och bor i Luleå.

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

Fler artiklar

Ayaat Abdelaziz och Artika Singh är två aktivister som från helt olika perspektiv och platser i världen arbetar för förändring. Med fokus på intersektionalitet, antirasism och sexuell hälsa kämpar de mot fördomar, motstånd och systematiska orättvisor. Här berättar de om sina hjärtefrågor, största utmaningar och framtidens visioner.
Intervju Kroppen

Hej aktivister!

Artika Singh och Ayaat Abdelaziz kämpar båda för kvinnor och ickebinäras rättigheter på varsin sida av världen.

Krönika Kroppen

Hur hanterar vi att leva i krig?

Joumana Haddad skriver från Libanon om sin mamma som genomlevt fler tragedier än vad en människa borde klara av.

Essä Kroppen

Av med masken

Clara Törnvall berättar om den svåra konsten att »avlära« sig från att kamouflera sitt sedan barnsben inlärda beteende.