»Tiden fortsätter framåt, luften fyller våra lungor«

Det drar sig mot jul, den andra julen utan min livskamrat. Sorgen, som under det första året var som en naturkraft, ett väder som låg ovanpå det vanliga vädret, ett filter över hela verkligheten, är nu som en skugga som följer mig genom livet. Alltid närvarande men ibland nästan obemärkt i bakgrunden.

Sorg omges av en massa mer eller mindre sanna klichéer. En av dessa är att vi växer runt sorg. Med det menas att sorgen inte krymper, men vi blir större.

Vi bygger ställningar runt den, så småningom väggar och tak, och sen bor den där inom oss, lika stor och smärtsam, fast nu i ett separat utrymme.

När man sörjer läser man böckerna, Joan Didion, Elizabeth Kübler-Ross, och allt vad de heter. Man känner igen sig ibland, ibland låter något smetigt och kristet, ibland teoretiskt och pretentiöst eller högstämt och litterärt. Orden känns bekanta, men först när man ser de projicerade på sitt egna eller andras liv blir de verkliga.

Den kanske viktigaste arenan för detta har för mig varit Facebook. På den Mark Zuckerbergs hopplöst manipulerade, politiskt giftiga och mestadels irriterande sajt fann jag en livlina i en grupp för andra queers, mest män, som förlorat sina allra närmaste. Och i den gruppen fick sorgens klyschor form, färg och liv.

»Här sörjer man inte bara sin perfekta partner utan även sin kroniskt alkoholiserade livskamrat eller de högljudda grälen som ekade mellan väggarna.«

Det är närmast genant att erkänna att det ibland största stödet i vad som ofta kändes som en sjumilaskog av rent mörker har varit främlingar på nätet. Men det är varken ett underbetyg till vänner eller familj, eller en klagan mot psykiatrin – dessa har också varit helt nödvändiga.

Så även en annan samtalsgrupp helt utan queera förtecken. Men i Facebook-gruppen finns en erfarenhetsbaserad gemenskap, här får alla dimensioner av den förlorade kärleken andrum.

I gruppens gemenskap behöver vi inte förklara hur sorgen definierar oss, i gruppens värme vet vi att alla har befunnit sig i det ögonblick där verkligheten gick sönder. Vi slipper börja på noll, och kan prata om känslorna som inte lämpar sig för korsstygnsbroderier eller gyllene skrivstil över instagram-bilder på fuktiga rosor.

»Här berättas historierna om familjerna som vägrat förstå kärleken, och om sedan länge försvunna homofoba syskon som kommer och bråkar om arv och egendom«

Här sörjer man inte bara sin perfekta partner utan även sin kroniskt alkoholiserade livskamrat, det förhållande som gick under medan mannen man älskade tynade bort i en säng under flera års tid, eller de högljudda grälen som ekade mellan väggarna.

Här berättas historierna om familjerna som vägrat förstå kärleken, och om sedan länge försvunna homofoba syskon som kommer och bråkar om arv och egendom. Om lyckade och mindre lyckade försök att ragga på apparna som änka. Om försök till att fira jul utan sitt ankare i tillvaron. 

Och allt efter som tiden går inser man att man inte längre är nyaste medlemmen, varken i Facebook-gruppen eller »världens värsta klubb« – en annan änke-klyscha! Sorgen får kronologi och struktur och sättet man upplever den känns annorlunda än det gjorde för en, tre, eller sex månader sedan.

Plötsligt kommer man själv med råd och tips, de samma som man själv fått så många gånger förut: »Var generös mot dig själv, de första sex månaderna är vaskade vad du än gör«. »Allt du känner är rätt«. »Ingen kan säga om det blir bättre men en dag kommer det kännas annorlunda.«

Jag skriver det till främlingar som likt mig själv sökt sig till gruppen för att de undrar hur fan det här ska gå, hur det är möjligt att det kan göra så ont.

»Det blir jul igen, någon annans namn står på julklapparnas etiketter.«

Oftast skriver jag ingenting. Gruppen bara finns där som ett smärtsamt och nödvändigt bakgrundsbrus, notifikationer som plingar till, om liv som faller sönder och sakta återskapas.

För liv gör ju det, även om det känns som en omöjlighet i stunden. Oavsett om vi tror på livet efter kärleken, så fortgår det. Barn föds, vänner skiljer sig, nya restauranger öppnar, sommar blir höst blir vinter. Det blir jul igen, någon annans namn står på julklapparnas etiketter.

Det är inte säkert att det blir bra igen, men det är säkert att tiden obarmhärtigt fortsätter framåt, så länge våra hjärtat slår och luften fyller våra lungor.

Tomas Hemstad är Ottars krönikör.