Tar fasta på aktivismen

Vad är storheten i Angels in America?

– Pjäsen rör sig på så många olika plan. Vi har det det lilla, relationella planet med teman som svek, kärlek och försoning. På ett större mänskligt plan finns frågor om liv och död, sjukdom och överlevnad. Sedan finns det också ett metafysiskt plan – och såklart ett politiskt, med de reaktionära krafterna under Reagan-åren, vilket gör pjäsen extra aktuell just nu.

Hiv/aids är på många sätt en helt annan sjukdom idag. Hur hanterar du det?

– Pjäsen utspelar sig väldigt tydligt på 80-talet i USA, även om den har en tidlös kvalitet. Men det känns viktigt att lyfta fram sjukdomen, med tanke på att det var så otroligt många som dog och att det tog så oerhört lång tid innan de fick någon hjälp. Vi har också pratat en del om kollektiva minnen, om att vara ung bög idag och ändå bära på de här erfarenheterna.

Angels in America har med åren blivit en väldigt spelad pjäs, som också filmatiserats av HBO. Vad vill du tillföra med din uppsättning?

– Jag jobbar med rummet som en del av berättelsen. Elverket är en fantastisk lokal, som delvis påminner om hur klubbscenen såg ut i New York på 80-talet. Vi har tagit fasta på aktivismen runt aidskrisen, där folk i princip gick från att stå och hångla på dansgolvet till att kedja fast sig vid läkemedelsföretagens högkvarter och kräva bättre forskning. Pjäsen utspelar sig 85-86, så den ligger straxföre den kampen.

»Människor slutade att gå ut. Folk blev sjuka, men de blev också rädda – för att träffas, umgås och ha sex.«

Hur förhåller du dig till de övernaturliga inslagen, som änglarna?

– Vi är ju vana vid en berättelse där ängeln är en positiv gestalt, men den här ängeln är aggressiv, nationalistisk och konservativ. Det går att översätta till politiken under Reagan-åren, och även i de paralleller som går tillbaka till 50-talet. Men ja, det kommer att förekomma änglar, och en av dem kommer att flyga…

Vilken roll spelar sexualiteten i pjäsen?

– Vi utgår från klubben som en tillåtande, utopisk plats. För det som hände när sjukdomen började spridas var att människor slutade att gå ut. Folk blev sjuka, men de blev också rädda – för att träffas, umgås och ha sex. Det är väldigt närvarande. Man kan kritisera pjäsen för att den är de vita bögarnas berättelse, men kommenterar också sig själv och jag tycker att det finns utrymme för att tolka vissa av scenerna att de skulle kunna handla om kärlek eller sex mellan kvinnor.

Den här hösten har präglats av vittnesmål om sexuella övergrepp – inte minst på teatern. Hur reagerade du på uppropet från hundratals skådespelerskor?

– Det är jättebra att det kommer upp. Men många av de här berättelserna är ju kända sedan tidigare, och det har därför varit intressant med reaktioner om att folk inte »hade en aning«… Men det är många pågående samtal på teatern just nu, det är svårt att bara jobba, vilket är positivt.

Kristina Lindquist

Teckna en prenumeration och få en fin premie – bok eller tygkasse!

Trevlig läsning!