Intervju
Sverige straffar hårdast för hiv – i världen
Matthew Weait, professor i juridik vid Birkbeck College på University of London, behöver åka hem till Storbritannien och tvätta strumpor. I fyra och en halv vecka har han rest i Danmark, Norge, Sverige och Finland för att hitta ett svar på frågan varför de nordiska länderna har världens hårdaste hiv-lagstiftning.
Vad handlar din forskning om?
– Hur aktivister, forskare, jurister och läkare ser på informationsplikten i hiv-lagstiftningen i de nordiska länderna. De här länderna använder kriminalisering som metod för att kontrollera hiv-spridning i större utsträckning än någon annanstans i världen. Varför är det så? är frågan. Vilka svar har du hittat så här långt?– Baserat på mitt minne från 45 intervjuer så kan jag säga att kriminaliseringen i de här länderna reflekterar en stark tilltro till lagen. Staten vet bäst. De som inte följer allmänt rådande värderingar om hur man ska bete sig får ta ansvar för det, och staten har rätt att straffa dem som gjort fel. Istället för att ta ansvar för sin egen säkerhet – att skydda sig själv mot hiv oavsett vad en sexpartner sagt om sin hivstatus – verkar människor vilja att lagen gör det åt dem. Det gör det alltså ok att straffa en person som inte varit öppen, eftersom människor förväntar sig att kunna lita på andra i alla lägen.»Vi vet att människor dör av alkoholrelaterade skador. Politiker löser inte det genom att straffa dem som säljer alkohol.«Sverige är traditionellt sett progressivt i frågor om sexualitet och jämställdhet, varför är vi inte det när det gäller hiv?– Det är intressant med att de nordiska länderna har en ung modern historia. En socialdemokratisk politik byggde det moderna Sverige och en överenskommelsen om att ”vi gör det här tillsammans”, där olikhet är farligt. – Forskning visar att de nordiska länderna har det största mellanmänskliga förtroendet i världen. Att bryta det är därför värre här än någon annanstans. Italien har flest hiv-positiva i Europa, men ingen har åtalats för att ha utsatt någon för smitta. Det mellanmänskliga förtroendet där är lågt. I samhällen där människor förväntar sig att kunna lita på varandra tror jag det är det lättare att känna sig som ett offer. Då är lagen ett sätt att markera det övertrampet. Men förtroendet gäller endast personer som inte är ”annorlunda”. Att någon från Etiopien, Thailand eller en person som använder droger skulle omfattas av samma förtroende är inte troligt. RFSU, RFSL och hiv-Sverige vill att lagstiftningen kring hiv ska ses över. Hur kan din forskning bidra till det arbetet?– Jag hoppas kunna tydliggöra betydelsen av att ”välja sin publik”. 99,9 procent lever inte med hiv i Sverige och politiker är inte särskilt intresserade av de få som gör det. Därför behövs starka evidensbaserade argument från källor med hög trovärdighet. Det är skillnad på slagorden i Prideparaden för hbt-personers rättigheter – vilket också är ett jätteviktigt forum – och argument som ska få politiker att se nyttan i att agera. – Med regeringen är det annorlunda. Vi vet till exempel att människor dör av alkoholrelaterade skador. Politiker löser inte det genom att straffa dem som säljer alkohol, det vore irrationellt. Istället ser samhället till att människor är medvetna om riskerna med att välja att dricka en hel flaska vodka eller ett glas vin, så att de kan skydda sig själva och göra informerade val. Jag kan inte se att det är särskilt stor skillnad när det gäller sex. Text och bild Helena Björk
Läs mer
Skrift från RFSU: Hiv, brott och straff
Konferens: Hiv, brott och straff – är det dags att se över lagen?
