Svart, queer klimaträttvisa

Det är den 29 augusti 2019, och mitt nyhetsflöde svämmar över av rapporter om ett livsfarligt oväder – kategori 4-orkanen Dorian som brakar in mot Floridas kust med vindar på långt över 60 sekundmeter. Om den kommer hit kan den utgöra ett hot för tio miljoner människor, bland annat i Miami, staden som jag nu kallar mitt hem. Jag söker frenetiskt efter information för att kunna bedöma hur sannolikt det är att en katastrof ska inträffa, och får då veta att det skulle bli fjärde året i rad som en orkan fick landkänning i delstaten – flest år i rad sedan 1940-talet.

Tre dagar tidigare slog ovädret sina klor om Puerto Rico och sände chockvågor av rädsla genom människors innersta.

Jag, som är 21 år gammal, blev genom min egen oro påmind om varför jag numera betraktar mig som rörelsebyggare och aktivist i den globala kampen för klimaträttvisa. För att kunna se hur min resa började måste vi backa till september 2016.

Jag satt i ett klassrum i staden Worcester i Massachusetts och såg hur orkanen Maria gick lös på öar i hela Västindien med en kraft som aldrig tidigare hade skådats. Otaliga samhällen i Puerto Rico utplånades när gator rasade in och bostäder blåste sönder. Starka bilder på människor som nätt och jämnt lyckats klara sig med livet i behåll dök upp, vilket väckte mina egna minnen till liv. Minnen av kampen för att överleva umbärandena i min hemstad Kingston på Jamaica.

Unga svarta queera människor från Jamaica, som jag, förvisas till kloaker och avloppskulvertar under städerna runt om i landet. Vi har små eller inga resurser och tvingas därför överleva i primitiva skjul av trä och plåt. Förlamande vågor av smärta och hjälplöshet sköljer genom min kropp när jag tänker på vad som skulle kunna hända dessa grupper av övergivna, queera människor om en orkan som Maria drabbade Jamaica.

Uppvärmningen av haven på grund av klimatförändringarna är en varningssignal om att det kommer att ske förr snarare än senare, och när det sker så kommer svarta queera kroppar som min att vara de första som går åt.

De flesta turister ser Jamaica som den perfekta flykten till paradiset. Resenärer flockas på ön varje år för att suga i sig vår pulserande kultur, som får sitt bränsle av den eviga solen. Så fort de landar ser de svarta kroppar som strålar av stolthet över sin hudfärg, färgglada betongbyggnader målade i klarblått och rosa och frodiga gröna träd som vajar över stora delar av landskapet. Men bakom denna pittoreska fasad är livet för svarta queera personer som jag väldigt komplicerat på grund av den grasserande homofobin.

»Det blir svarta queera unga människor som jag som kommer att få ta emot de värsta smällarna. Och det är inte rättvist.«

Jag minns att jag som liten insåg att jag på något sätt var annorlunda. Jag ville inte spela fotboll för att bevisa att jag kunde vara hård och tuff som de andra pojkarna. Min kropp kändes onaturlig, främmande, som om jag bar den åt någon annan, för jag blev påtvingad säckiga byxor och löst sittande tröjor enligt den enda norm som existerade för pojkar i min ålder.

Jag stack ut, och folk ogillade hur jag rörde min kropp, allt från hur jag viftade med händerna till hur jag vickade på höfterna. För fritt. Det var de brittiska koloniallagarna som hade bestämt hur min tillvaro skulle se ut, lagar och kulturella normer som upprätthåller en binär könsuppdelning av vad det innebär att vara pojke respektive flicka, och inte lämnar något utrymme för att utforska utrymmet däremellan.

Det som vid första anblicken verkade vara oskyldiga frågor eller krav varnade mig för vad som komma skulle om det inte blev mer »karl« av mig. »Varför eru så tjejig? Gå som om du har lite kraft och stake i dig!« ropade min systers kompis till mig en gång när jag kom insvassande genom hennes ytterdörr inför veckans knytkalas och jamsession. När jag började gymnasiet blev det tydligt att min queerhet inte skulle gå över. Jag kunde inte sluta vara den jag var trots att folk omkring mig kom med hånfulla kommentarer om mitt sätt att gå, prata och klä mig. Han är fikus. Fjolla. Pang. Hejdå. Orden kändes som lågor som svedde mig där jag stod vid skampålen.

Jag visste att jag när som helst skulle kunna dö av hoten och det fysiska våldet på skolgårdarna. Gång på gång tog killarna till knytnävar och fötter för att banka bögigheten ur mig, för att bevisa sin lojalitet med sina gäng och samhällets manliga ordning. Deras nedsättande ord tog ifrån mig mitt människovärde.

Jag ville försvara mig, men jag kunde inte. En queer person som står upp för sig själv gör sig synlig, och får betala med sitt liv. Jag ägnade varenda droppe kampvilja jag hade kvar i mig åt att se till att jag fick möjlighet gå på universitet i USA. Det kändes som om jag inte hade något annat val än att lämna ön för att återerövra min röst och befria min kropp.

»I kulvertarna skapas trygga fristäder, och de kallar sig stolt för »kloakdrottningarna«.«

Livet i utlandet skulle inte bli problemfritt – jag stötte på nya hinder som fick mig att tro att det inte fanns några länder, rum eller samhällen som var trygga för människor som jag. Det faktum att jag är svart och har en vag västindisk accent blev nu ytterligare en källa till våld och smärta, även om det var på ett mycket mer förstulet och indirekt sätt. Rasism och främlingsfientlighet påverkade mina vita kurskamraters och lärares uppträdande mot mig i akademiska sammanhang. »Nej, jag tycker inte att vi ska ta emot flyktingar, de för med sig alldeles för mycket problem, kräver resurser av vårt folk och ger bara upphov till mer våld«, yttrade en student, som precis som jag identifierar sig som trans, under en kurs i internationella relationer. Läraren stod längst fram i rummet och var tydligt chockad och besvärad, men varken avbröt eller svarade. Hon fortsatte med sin föreläsning som om ingenting hade hänt, och låtsades att de här orden inte upphävde mitt människovärde, attackerade min kropp.

Många har inte turen att få utforska möjligheterna i ett mindre våldsamt liv utanför Jamaica, och därför har jag kämpat för att hålla mig på fötter och göra min röst hörd. Eftersom jag vet att jag kommer att återvända hem en dag har jag ofta tänkt på livsvillkoren för dem som är kvar på ön. Många som kommer ut ur garderoben – även sådana som blir avslöjade mot sin vilja – kastas ut på gatan av sina familjer och försummas av samhället. Om de inte hittar alternativa skyddsnät hos sina queera kamrater slutar det med att de blir hemlösa, och ofta tar de sin tillflykt till nätet av avloppskulvertar och kloaker som korsar landets innersta. I kulvertarna skapas trygga fristäder där svarta queera jamaicaner kräver rätten att få leva och uttrycka sig utan att bli dömda, och de kallar sig stolt för »kloakdrottningarna«.

Även om invånarantalet i kulvertarna har sjunkit i takt med att hbtq+- organisationer som Transwave och J-Flag har blivit mer synliga och modiga i sitt arbete och börjat erbjuda stöd och socialt bistånd, är många fortfarande inte medvetna om att de finns, utan ser kloakerna som sin främsta väg till trygghet.

Ironiskt nog blir kloakerna oerhört lätt översvämmade, vilket gör att drottningarna är extremt sårbara och känsliga för klimatförändringarnas följder. Hur kommer det att gå för oss när barriärerna mellan land och hav brister? När kloakerna svämmar över och vi spolas bort av forsande vatten kommer den oförsonliga homofobin att dränka våra röster. Ingen kommer att rädda oss. Ingen kommer att höra våra skrik. Vi har alla odds emot oss. Vår motståndskraft mot systematiskt förtryck räcker inte för att skydda oss mot de stigande havens vrede eller oväder. Samtidigt underlåter makthavare över hela världen att omedelbart agera på nationell nivå, och struntar i att skyndsamt styra om sin ekonomi från fossila bränslen till förnybara energikällor. År efter år samlas världens ledare till FN:s klimatförhandlingar där de avgör mänsklighetens kollektiva öde – utan att låtsas om rösterna från grupper som vår.

»Rika länder måste ta sitt ansvar, så att de mest utsatta grupperna; svarta, icke-vita, urbefolkningar, ska ha en chans att överleva.«

När vi som lever i miljökollapsens frontlinje ställs inför ödesdigra följder är det ingen som lyssnar på våra behov, vi lämnas utanför lösningarna. Med inspiration från de queera människor före mig som har kämpat för att motstå samhällets dödsfälla har jag tillsammans med andra aktivister organiserat massmöten, marscher, demonstrationer och seminarier på mitt universitet. Som ett led i den växande ungdomsrörelsen för klimaträttvisa och för att höja våra röster, för alla strider som svarta queera personer i Jamaica och över hela världen ställs inför.

Länderna i det globala nord, de som också kallas »utvecklade länder«, till exempel USA och länderna i EU, är historiskt sett de värsta nedsmutsarna och de som bidrar mest till klimatkrisen. Men det är länderna i det globala syd, de som också kallas »utvecklingsländer«, till exempel Jamaica och andra önationer, som kommer att drabbas först och hårdast av klimatförändringarna.

Det blir svarta queera unga människor som jag som kommer att få ta emot de värsta smällarna. Och det är inte rättvist. När FN och världens ledande forskare förklarar för oss att vi bara har tolv år på oss att förhindra oåterkalleliga skador på klimatet måste rika länder ta sitt ansvar och agera för att världen ska växla över till hundra procent förnybar energi, så att de mest utsatta grupperna, svarta, icke-vita, urbefolkningar, ska ha en chans att överleva.

När jag hade engagerat mig i rörelser på lokal och nationell nivå i över ett år kände jag att det var dags satsa min kropp, min historia och mina erfarenheter av systematisk förföljelse och öppet kräva att överlevnaden för människor som jag måste vara ett ämne för det globala samtalet. Med stöd av kamrater och mentorer gick jag med i SustainUS, en klimatorganisation för unga i USA som har som målsättning att göra det möjligt för unga svarta, icke-vita och urinvånare att ruska om de globala beslutsfattande maktcentra som avgör hur vi agerar för klimatet – allt från FN till Världsbanken.

I december 2018 åkte jag till FN:s klimatförhandlingar (COP24) i Katowice i Polen tillsammans med en grupp om ytterligare tolv ungdomsdelegater från SustainUS, och vi deltog i det som betecknades som det viktigaste samtalet vid alla COP-möten ända sedan Parisavtalet för klimatet undertecknades 2015. Det var mycket som stod på spel när världens makthavare samlades.

»Det är vi som måste stå i första ledet för lösningar på klimatkrisen, inte tjänstemän som befinner sig alldeles för långt bort från verkligheten och dess villkor.«

När jag gick omkring i korridorerna i det enorma konferenscentret blev det så uppenbart att regeringsdelegaterna inte hade något som helst intresse av att ta in våra röster och vårt kunnande i processen. Med berått mod skulle de istället utestänga oss från rummen där de träffades och arbetade fram de konkreta beslut som kommer att få allvarliga konsekvenser för just våra liv.

För att göra det hela ännu värre var några av förhandlingarnas huvudsponsorer fossilbränslebolag, och de hade strategiskt utplacerade PR-montrar överallt i korridorerna, där de gjorde reklam för »rent kol« och naturgas – en uppenbar intressekonflikt. Den enorma passivitet som fanns inbyggd i avtalstexten efter två hela veckor av förhandlingar gjorde oss arga, så för att kräva att få göra våra röster hörda blev vi tvungna att använda oss av direktaktioner.

Tillsammans med andra gräsrotsaktivister från hela världen organiserade SustainUS en stor demonstration där över fyrahundra delegater från civilsamhället deltog och framförde ett tydligt budskap till FN om att vi tog avstånd från processen, och var djupt besvikna. Jag blev ombedd att vara en av huvudtalarna vid denna mobilisering, så jag betvingade min rädsla och nervositet för att tala offentligt för att sprida ljus över min sanning och mina och mina kamraters behov. Jag förstod att det kunde bli ett tillfälle att läka några sår från mitt förflutna.

Jag kom hem med några viktiga insikter i bagaget. Bland folk jag känner är det inte många som har lika stor återhämtnings- och anpassningsförmåga som svarta queera människor. Vi vet hur det är att bli utkastade från våra hem, att få ut så mycket som möjligt av väldigt lite, att varje dag kämpa för att överleva. Det är vi som måste stå i första ledet för lösningar på klimatkrisen, inte tjänstemän som befinner sig alldeles för långt bort från verkligheten och dess villkor.

Klimatsamtalen är inte bara en arena för dialog, de är en plats och en möjlighet för oss att kämpa för att befria marginaliserade människor runt om i världen. Men förhandlingarna kommer inte att ge oss de åtgärder och lösningar vi behöver – vi måste även ha djupa rötter i våra lokalsamhällen och outtröttligt arbeta för att se till att de som är hårdast drabbade av våld och oförrätter involveras i samtalet, och att det är de som avgör inriktningen och strategierna för våra insatser.

Vi är ute på en resa för att återerövra vår rätt att bestämma över våra kroppar, resurser och öden. Vi måste gå samman tvärs över strider, bakgrunder, kulturer och identiteter, så att vi kan drömma om och skapa en värld som fungerar för oss allesammans, inte bara ett litet fåtal.

Adwoa Addae är en 21-årig klimataktivist från Jamaica som bor i Florida, USA.

Läs mer om och av Adwoa Addae här.

Översättning Helena Hansson

Få Ottars nyhetsbrev, rakt ner i mejlboxen varannan vecka!