Striden om feminismens historia

– Vissa kallade det peak woke eller året då »till och med en tygkasse ansågs kunna förändra världen«.

När journalisten Mathias Wåg skulle göra en genomgång av feminismens »fjärde våg« i tidningen Flamman så reagerade han på den ironiska ton som följde i spåren av 2010-talets feminism. Enligt Mathias Wåg var 2014 långt från en tid av naivt drömmande. Snarare ett blomsterår för feminismen.

– För första gången tog en ung rasifierad generation plats på riktigt och feminismen var intersektionell, säger han.

I miljonprogram och ytterförorter växte en mobilisering fram med grupper som Megafonen, Pantrarna, Nätverket Linje 17, Varken hora eller kuvad och StreetGäris. Den antirasistiska och feministiska vågen skedde inte bara från ovan.

– Där fanns en stark strömning underifrån. Aktioner för flyktingsolidaritet, protester mot rasprofilering och rörelser som StreetGäris växte ihop med bostadsprotester, säger Mathias Wåg.

Partiet Feministiskt Initiativs uppsving under samma tid visade på ett generationsskifte. Den fjärde feministiska vågen i Sverige var postkolonial och antirasistisk.

Konstnären och aktivisten Samuel Girma – som under samma tid organiserade Black Queer Sweden och Queers against fascism – håller med.

»I dag framstår hijabuppropet som omöjlig i vårt repressiva klimat«

– Vi levde de liv vi skrev om. Vi hade koll på historien, och omsatte den i mobilisering och aktivism. 

För Samuel Girma finns ett särskilt minne av en aktion som snabbt samlade många olika röster.

– Hijabuppropet. Det var en bred allians med Nabila Abdul Fattah, Bilan Osman och Foujan Rouzbeh i solidaritet med muslimska kvinnor. I dag framstår en sådan aktion som omöjlig i vårt repressiva klimat. Den skulle avfärdas, kallas för extremism, fortsätter han och konstaterar att de tio år som gått sedan dess tycks har rört sig snabbare än någonsin.

Det finns något som många teoretiker och forskare avskyr: talet om feministiska vågor. Googla »feminismens historia« så dyker vågorna upp – hundra år som inleds med kampen för rösträtt till dagens influencer-feminism och mobilisering på sociala medier. Som om feminismens brokiga och mångfacetterade historia kunde sorteras in i tydligt avgränsade faser med en början, mitten och slut. Eller som idéhistorikern och genusprofessorn Ulla Manns uttrycker det: Hur vi berättar historien är knappast neutralt.

– Ta rösträttskampen. Den är ett ypperligt exempel på hur feministisk historia blivit förenklad, nästintill in i dumhet, säger Ulla Manns.

»Själv är jag svag för Elin Wägner som skrev sina feministiska manifest mitt under brinnande världskrig.«

Rösträttsrörelsen vid förra sekelskiftet är en kamp som i Sverige närmast kommit att överskugga allt som pågått vad gäller kvinnokamp och feminism. En symbol som lagt sig över betydligt mer omstörtande idéer, menar Manns.

– När kvinnor runt 1870 började tala i egen sak var de totalt underställda män. De lyfte svåra, omöjliga frågor som tog oss in i pudelns kärna – heterosexualiteten och männens överordning. Inte minst det segdragna arbetet med gifta kvinnors myndighet. Den reformen gick igenom samma år som rösträtten.

Kvinnorörelsen på den tiden arbetade brett, de var radikala i sexualpolitiska frågor, hindrade män från att köpa sex, slogs för höjda löner för industriarbeterskor, rörde sig i alla möjliga politiska rum och levde i konstellationer med varandra bortanför heterosexualitetens hägn, säger Manns.

– Det är berättelser, liv och skeenden som har mycket att göra med vår samtid men som sällan förmedlas i populära framställningar. Själv är jag svag för Elin Wägner som skrev sina feministiska manifest mitt under brinnande världskrig. Hon var upprörd över alla de som efter att rösträtten klubbats igenom bara drog vidare, utan att jobba mot fortsatta begränsningar i systemet och männens dominans. 

Också Ulrika Dahl, professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet, är skeptisk till en indelning av den feministiska historien i vågor.

– De leder lätt fel då det ger intrycket av att feminism är en utvecklingsberättelse där vi »lägger till« nya perspektiv. Västerländsk feminism är ju också ihoptrasslad med kolonialism och social ingenjörskonst och bygger ofta på drömmen om en gemensam utgångspunkt, och erfarenhet av vad det är att vara kvinna – som i vit heterosexuell kvinna. Allt annat blir särfrågor. 

»Under 1970- och 80-talen blir sexualitet en central fråga. Adrienne Rich talar om »obligatorisk heterosexualitet« och hur det får kvinnor att prioritera män«

Men visst finns det skeenden i historien som är betydelsefulla att lyfta, menar Dahl. Situationer som inneburit att feminismen fått ny fart och ställts inför nya frågeställningar.

– Under 1970- och 80-talen blir sexualitet en central fråga. Adrienne Rich talar om »obligatorisk heterosexualitet« och hur det får kvinnor att prioritera män. Hon ser också lesbiskhet som en förlängning av kvinnoidentifikation, inte som ett begär. Och Marilyn French menar att heterosexualitet gör att vita kvinnor bidrar till vit överhöghet genom att välja vita män framför solidaritet med exempelvis svarta och lesbiska.

– För vissa feminister är sexualitet, alltså hetero, alltid förtryckande. Audre Lorde å andra sidan menar att det erotiska är en källa till makt och njutning.

Det är med andra ord en betydligt större skillnad mellan feminister vad gäller hur vi ser på makt, snarare än vilken generation vi tillhör, menar Ulrika Dahl.

– Det är därför feminister aldrig kan vara helt överens. Vi har olika upplevelser och erfarenheter och olika sätt att förstå världen.

Att beskriva den feministiska historien är med andra ord inte möjligt utan att också betrakta hur den följer sin samtid. 1990-talet var årtiondet som producerade bästsäljare som Män är från Mars, kvinnor från Venus och där den svenska feminismens reaktion mot konservativa ideal lyftes via böcker som Nina Björks Under det rosa täcket. 

– En tid då tron på naturliga medfödda skillnader mellan två kön var i särskilt starkt omlopp. Som om det fanns fasta personlighetstyper från födseln. Samtidigt som naturliga medfödda skillnader mellan könen hyllades var det lika viktigt att kvinnor skapade sin »kvinnlighet« genom kläder och smink, säger Nina Björk i dag.

»Det handlade om riva sönder färdigskrivna livsmanus för flickor respektive pojkar«

För Björk var 90-talets konservatism vad gäller synen på kön en reaktion på ett kvinnopolitiskt 70-tal.

– Feminismen hade kämpat för och uppnått rätten till abort (1974) och rätten till allmän förskola (1973). Man hade hävdat kvinnors rätt att strunta i sitt utseende, och modet var unisex. Det var en tid som är värd att hålla i minnet, säger hon.

Det Nina Björk ville skriva fram i sin numera kultklassade bok var feminismens nästa utmaning – eller det hon kallar nästa omöjlighet – att förverkliga:

– Det handlade om riva sönder färdigskrivna livsmanus för flickor respektive pojkar. Att ringa in hur en människa ska kunna födas till denna jord utan att få sin identitet formad av hur hon ser ut mellan benen. Från juridisk jämställdhet, lika löner, utsatthet för våld till förväntningar på beteenden, intressen och yrken, säger Nina Björk.

1990-talet innebar genombrottet för en politik där rättigheter och anti-diskrimineringslagar fick utrymme. Plötsligt stod hbtqi-frågor i fokus på nya sätt. Kampen om var frågorna egentligen hörde hemma – som en del av liberala rättigheter eller inbyggda i en vänsterpolitik med större krav på omfördelning av makt – blev en politisk stridsfråga.

För Dagens Nyheters ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz, som formades som feminist under samma tid, är denna konflikt känd.

– Att queer kom att byggas ihop med liberalismen har man ju hört till leda. Å andra sidan är jag ju liberal så det har jag inga problem med, säger hon.

– Queerperspektivet och dess omfamnande av det föränderliga är mer frihetligt än åskådningar som vill nagla fast människor vid exempelvis det kön man tilldelades vid födseln.

Striden skulle kunna beskrivas som kampen mellan å ena sidan klass som det fortsatt grundläggande perspektivet, visavi ett synsätt där vissa feminister anser att bara en enda bred kategori av vita kvinnors problematik ska vara fokus, menar Hadley-Kamptz.

»Jag har inga problem med att människor jag inte delar allt med kallar sig feminister. Men det här måste fortsätta vara en stor kyrka.«

– Vill man vara elak handlar den här kampen om en rädsla att förlora makten över frågorna. En ovilja att acceptera att man själv inte alltid är det främsta offret. 

– Jag har inga problem med att människor jag inte delar allt med kallar sig feminister. Men det här måste fortsätta vara en stor kyrka. Tänk bara på vilka jag idag klumpas ihop med som liberal, säger Hadley Kamptz.

Att en del feminister i dag vänder sig mot delar av de som ingår i samma rörelse är pinsamt, menar hon och syftar på den strid som finns vad gäller synen på kön och könsidentitet.

– Jag började engagera mig i transfrågor under sent 90-tal och förstod att det rörde viktiga perspektiv och rättigheter. Vi vann den kampen då. Men nu är vi tillbaka igen, vid frågor om huruvida transkvinnor ska ges en plats och få finnas i kvinnligt kodade rum. Det är en ledsam utveckling när kända feminister går ut och sparkar neråt för att man inte klarar av att verkligheten är mångfacetterad. 

För Hadley-Kamptz är det fundamentalt att feminismen är intersektionell.

– Förståelsen för att förtryck mot olika kvinnor – med olika klassbakgrund, etnicitet, sexualitet eller cis/trans – sker på olika plan med olika allvarliga konsekvenser är grundläggande. En ensamstående mamma på tim-vik har en annan typ av problem än en övre medelklasskvinna som sitter i en bolagsstyrelse. Däremot finns saker som förenar väldigt många kvinnor, som behovet av en säker aborträtt och bra skydd mot sexuella övergrepp och våld i nära relationer. 

Ett inomkritiskt samtal har alltid pågått inom feminismen. Under 1990-talet fick det kraft inte minst via queerteoretikern Judith Butlers banbrytande bok Genustrubbel där frågan om kön som något som görs, inte är, och identiteternas upplösning utgjorde en viktig del av ett radikalt sexualpolitiskt samtal – och skapade samtidigt stor debatt. I dag, 30 år senare, måste Butler försvara sitt verk när vi betraktar en ny våg av hetero- och feministhatarvrål, konstaterar Mathias Wåg.

– I vår tids högerreaktion, i den konservativa rörelse som nu drar fram, är antifeminismen central och en grundpelare.

Det finns dock ingen direkt femte feministisk våg på gång, spanar han.

– Skällsorden i dag är »liberal«. Individualismen ska drivas ut och vi ser en konservativ falang som vill rensa ut varenda feministisk institution, och beskriver allt som »genusideologi«.

Det ser mörkt ut. Men det rör sig aldrig bara åt ett håll, det är något som historien visar.

– Judith Butler har rätt i att alla de reproduktiva rättigheter som i dag plockas isär måste bemötas från ett gemensamt kollektiv. Det är dags att gå samman, säger Mathias Wåg.

För Samuel Girma är historien i högsta grad något som lever i samtiden, som ingjuter mod och ger inspiration.

– Inget förtryckssystem är nytt. Framtidens feminism handlar om att hålla fast vid de metoder som redan finns. Fascismens enda språk är våld, och på det sättet vet vi redan vilket motstånd vi har att möta i dag.

Också Ulrika Dahl är övertygad om att det vi kan lära från historien är det som hjälper oss i arbetet med att förstå vår samtid.

– Reproduktion, genus och sexualitet är kittet i hela extremhögerns världsbild. Att vita kvinnor fortsätter att föda nationens barn och göra de »kvinnliga sysslorna«. Författaren Virginie Despentes har sagt att det radikalaste med feminism är att lämna hemmet, eller ja, idag kanske skärmen, och samlas.

Anna-Maria Sörberg är journalist och författare.