I lördags genomfördes Pride Uganda på hemlig plats, en stolt prideparad i ett av världens mest homofobiska länder. Cirka 200 deltagare kom, men efter att skvallerpressen outat flera med bild och namn har de nu fått stora problem med sina familjer. Ottars Annika Hamrud var på plats.
Lördag 8 augusti. Jag plockas upp i ottan för att komma i tid, bussen ska gå klockan 9.00. Men vi får vänta någon timme innan bussen som ska ta oss till årets Uganda Pride ger sig iväg mot halvön Entebbe några mil utanför huvudstaden Kampala. Målet är en strand vid Victoriasjön. Alla pride-arrangemang som varit under veckan i Kampala har hållits på hemliga platser. När Ugandas hbtq-aktivister firade Pride för första gången 2012 avbröts paraden av polis som grep 18 personer. Det skrämde många från att delta de följande åren, men i år det är fler som vågat sig ut.
Det är trångt i minibussen, stämningen är hög även om det även är många som är försiktiga. Det känns som att vara på väg till kollo, några är kaxiga, de har varit på sommarläger tidigare, andra är blyga.
Flera transkvinnor och drag queens från gårdagens Mr and Ms Pride-tävling finns med. Idag har hårförlängningen stoppats in i en stor mössa, den tajta klänningen bytts ut mot t-shirt och shorts. Sminket har tvättats av och röstläget sänkts. Det finns inget som antyder att de ska någon särskild stans.
»Stämningen stiger, det går bra att twerka även i en buss om man ställer sig upp och sticker ut rumpan.«
Med finns Johanna König, som rest hit från Stockholm med en väska full med regnbågsflaggor, kondomer och glidmedel. Under Stockholm Pride samlade aktivister i »I lube Uganda« in det material som behövs för ett pride park-häng – och en parad.
Stämningen stiger, det går bra att twerka även i en buss om man ställer sig upp och sticker ut rumpan. Fantastiska frisyrer släpps ut från mössorna och Johanna är snart inte längre den mest färgglada med sitt blågröna hår.
Till slut är vi framme. Vid Victoriasjöns strand finns en bar och några stånd med informationsmaterial. Sanden och de lummiga träden omkring påminner om Stockholm pride under åren i Tantolunden. Skillnaden är förstås storleken. Uganda Pride är till en början en ganska liten trupp. Men efter hand sluter fler an. På eftermiddagen börjar öl att delas ut.
Vid tretiden börjar vi undra när paraden ska hållas. Jag får veta att veckans Grand marshal – ledaren för Ugandas paraplyorganisation på hbtq-området SMUG: Frank Mugisha – är på ingång. Flera av Ugandas internationellt kända hbtq-aktivister är redan här.
»En del deltagare bär masker för att inte bli igenkända på foto.«
När paraden till sist börjar röra på sig är vi uppskattningsvis 200 tappra som tar grusvägen in i det lummiga parkområdet bakom årets paroll ”We are family”. En lastbil pumpar ut musik och nästan alla har fått en regnbågsflagga. Johanna König berättar att det mest populära med paraden var det regnbågsfärgade sminket som många målat sina ansikten med.
Några bär på små plakat där det står att de är »born this way« och att de vill ha mänskliga rättigheter. En lång regnbågsflagga finns med, som i vilken prideparad som helst.
Men den här paraden är unik på en kontinent där homosexualitet i stort sett är olagligt och där homosexuella och transpersoner är enormt utsatta. Även i Uganda där det mot alla odds finns en stark hbtq-rörelse. En rörelse som för ganska exakt ett år sedan kunde fira en stor framgång när den drakoniska antigaylagen ogiltigförklarades av en konstitutionell domstol. Lagen som upphävdes då innebar inte bara att homosexualitet kunde bestraffas med upp till 14 års fängelse utan också att det var olagligt att inte rapportera om misstänkt homosexuell »aktivitet«, och till exempel att hyra ut en bostad till en homosexuell person.
Uganda Pride i år utstrålar stolthet över den politiska framgången och lycka över att trycket mot hbtq-personer något minskat i Uganda. Men paraden är ändå inte en uppvisning för hemstaden. En del deltagare bär masker för att inte bli igenkända på foto. Det är ingen större risk att möta någon du känner, i parken finns ingen publik som står längs paraden och vinkar och hejar på.
Bara godkända journalister finns här. Risken att den homofoba ugandiska tabloidpressen ska dyka upp är inte så stor, enligt arrangörerna skriver de bara negativa och ofta påhittade historier, och de är inte intresserade att rapportera något som skulle kunna uppfattas positivt.
»Dagen efter paraden ser vi resultatet i tabloiden Red Peppers söndagsupplaga Hello. Första sidan är full med bilder från förra årets parad.«
Men dagen efter paraden ser vi resultatet i tabloiden Red Peppers söndagsupplaga Hello. Första sidan är full med bilder från förra årets parad – kombinerat med en bild på den amerikanske presidenten Barack Obama som besökte grannlandet Kenya för någon vecka sedan och då tog upp mänskliga rättigheter för hbtq-personer. Texten är förvånansvärt neutral, visserligen full med felaktigheter, men inte öppet hatisk.
Några personer blev ändå outade av publiceringen, trots att de kanske inte ens var på plats i år.
Efter en stund dyker den numera världskända aktivisten Kasha Nabagesera upp, som lekledare. Lag som representerar bokstäverna i det samhälle som här kallas lgbti, plus ett Q-lag, ska försöka spräcka ballonger. Reglerna är något oklara men Pridegeneralen Richard Lusimbo utropar lag Intersex till vinnare. Bussarna kör sedan hela gänget till en klubb i Kampala city där festandet fortsätter till småtimmarna. Vi är tillbaka från kollo.
Annika Hamrud
Frilansjournalist
Läs mer
Historielös homofobi – av Sylvia Tamale ur Ottar
Nattsvart dag för hbtq-personers rättigheter i Uganda – pressmeddelande från RFSU
