Sprutbytesprogram är en fråga om rättvisa

Igår publicerade Folkhälsomyndigheten en vägledning om hälsofrämjande och förebyggande arbete för personer som injicerar droger. Den har väckt uppseende. Bland rekommendationerna de ger finns nämligen sprutbyte, något som fortfarande är kontroversiellt i Sverige.

Sprutbytesprogram handlar om att förebygga hiv och hepatit B och C. Dessa sjukdomar smittar med blodet och drabbar personer som injicerar droger oftare än andra. Hepatit B och hiv kan överföras sexuellt, medan hepatit C överförs framför allt genom orena injektionsverkyg. Att förebygga spridningen av dessa sjukdomar är en viktig folkhälsouppgift.

Experterna är eniga: det behövs program som riktar in sig på målgruppens behov och erbjuder vård med låga trösklar. Sprutbytet är bara en del – men en viktig del – i ett program som innehåller testning, vaccination mot hepatit B, rådgivning och andra åtgärder. Ingen har hittills lyckats göra någon randomiserad prövning av sprutbytesprogram som verkligen kan säga om infektionsrisken minskar, men jämförelser mellan städer som har och inte har sprutbytesprogram talar för att de kan ha en hiv-preventiv effekt.

De svenska erfarenheterna av sprutbyte är goda. Sveriges äldsta sprutbyten, i Malmö och Lund, infördes på 1980-talet som en krisåtgärd när hiv kom till Sverige. Sedan 1986 har endast enstaka deltagare i det skånska sprutbytesprogrammet fått hiv. 2006 öppnade regeringen för införande av sprutbyten i hela landet. I dag, nio år senare, finns de bara på fyra ytterligare platser: Helsingborg, Kristianstad, Kalmar och Stockholm. I Stockholm når vården nu hundratals personer som injicerar droger, och de erbjuds vaccination och rådgivning. Detta är en framgångssaga.

»Vägen framåt är inte att ytterligare stigmatisera denna utsatta grupp.«

Men fortfarande saknas sprutbytesprogram i större delarna av Sverige. Det är olyckligt och orättvist. Rätten till likvärdig vård betyder att bostadsorten inte skall avgöra vem som får tillgång. Vård skall ges med hänsyn till alla människors lika värde. Det betyder att vi inte skall lämna vissa grupper utan behandling bara för att de har ett beteende som någon tycker är omoraliskt. Korpfotbollsspelare skall få korsbanden hopsydda. Människor som har sex skall erbjudas möjlighet till abort. Personer som injicerar droger skall erbjudas rena sprutor, rådgivning och vaccination.

Somliga argumenterar för att samhället inte skall tillhandahålla verktyg som personer som injicerar droger kan använda för att skada sig själva. Vissa anser till och med att det är bra om situationen för personer som injicerar droger innehåller så många avskräckande element som möjligt, för att de skall sluta.

Den inställningen tycks vila på att narkotikabruk är en moralisk förtappelse. Men vägen framåt är inte att ytterligare stigmatisera denna utsatta grupp.

Virus hejdas inte av moralism. Att undanhålla vård för personer som injicerar droger är inte en effektiv eller värdig preventionsmetod. Landstingspolitiker i Sverige behöver ta steget och införa sprutbytesprogram för sina väljare och medmänniskor. Förhoppningsvis kan Folkhälsomyndighetens nya vägledning bidra till att fler landsting tar det steget.

Gustav Nilsonne

Medicine doktor och medlem i RFSU