*Special snowflake*

Valerie: I torsdags var jag ute här i Amsterdam. Var på en sån där hipp klubb som spelar hiphop men mixar den med elektro och publiken består av hiphopare och typ hipsters. Det var i vilket fall 1000 ggr nice:are än i Stockholm, mer blandat, but still… En kille där försökte stöta på mig, och han uppfyllde liksom alla varningstecken för vit kille med jungle fever; men jag blev ändå lite sugen?! Liksom inte helt avtänd. Även fast jag utan att kontakta spåtant kan sia exakt konversation och händelseförlopp, vet exakt vilken nisch jag kommer hamna i, vet exakt vilken roll jag kommer tilldelas (ALLT JAG HATAR OCH SVURIT MIG FRI IFRÅN) så är det ändå lite — lockande? Liksom, man blir sån *special snowflake* och man vet exakt hur man ska bete sig? Det är liksom så inövat och därför så skönt? Fattar ni vad jag menar?

Judith: Ja, jag fattar! Det är 1. en rutin man är van vid, och 2. ganska skönt att bli »utvald«. Inte bara patriarkal bekräftelse, utan också vit patriarkal bekräftelse.

Valerie: Exakt! Men jag är så fascinerad av den där speciella känslan det ger, en helt egen typ av bekräftelse, ett eget typ av rus… Som känns som att det går så djupt in i en, som bottnar på en sådan djup och obehaglig plats i ens innersta? Tänker på den där låten; »You make me feel like a natural woman«.

Judith: Men jag tänker: så mycket av att »vara kvinna« i patriarkatet är ju att bli bekräftad av en man. Att då bli bekräftad som kvinna av en vit man höjer ju ens status, samtidigt som man *vet* att grunden i det bekräftandet är rasistiska föreställningar om hur »en svart tjej ska va«.

Mireya: Åh, jag tänker att det är så svårt med begär och de mönster som ingår i det. Att vara tjej från början är ju att ha blivit fostrad till att vilja ha bekräftelse från snubbar och bli glad och smickrad av den. Kanske till och med lite tacksam. (Oavsett hur fanskapet närmar sig en). Och sedan att vara en person som inte tillhör vitheten men som man har levt efter och lärt sig att sukta efter, eftersträva den. Det slår ju mot andra ställen än ens hjärna.

»En kille försökte stöta på mig, och han uppfyllde liksom alla varningstecken för vit kille med jungle fever; men jag blev ändå lite sugen?! Liksom inte helt avtänd.« _Valerie

Judith: Exakt, Mireya!

Mireya: Man kan stå där och ba det här är sjukt, men när det händer är det som att det öppnar alla hjärtformade lås till alla dagböcker man någonsin haft å ba…

Valerie: JAAAAAA!! Som den där töntiga killen som sen ska hämnas på att den ej fick va med cheerleadern i skolan. Nu ba *kolla i’m only dating models* *ler revansch*

Judith: Men – klyschvarning – ens begärsmönster är ju såpass formade av/genom samhället. I CAN NEVER BE FREE.

Camila: Men jo, typ om man lever i celibat.

Judith: Jaa, fast det vill jag ju inte. Men tänker också på hur t ex. jag försökte eftersträva nån »vit tjej-status« som tonåring.

Mireya: Berätta! (pga gjorde samma!)

Judith: Precis som tjejer ibland ska vara »en av killarna« ville jag bara vara »en av de vita tjejerna«. Suktade efter personer i popfrillor som gick på indiefester och bara lyssnade på musik av svarta som va gjord på 60-talet. Såna som RÖS och ba: »Hiphop var bra EN GÅNG i tiden, men nu handlar allt om knark o pengar! JAG lyssnar bara på musik om änglaliknande flickor o dåligt sex!« »JAG tycker om naturliga tjejer med jättestora skor!«. Och jag gick omkring o kände mig helt osynlig i de rummen, insåg att jag inte hade en chans eftersom jag 1. var den enda svarta tjejen där, 2. var den som blev daskad på rumpan av alla väna indiekillar när de hade tagit en cider för mycket. Stack ut.

Mireya: Åh fy fan. Men även hela jävla miljön man rörde sig i?! Den grejen man utsatte sig för?! All popkultur alla poplåtar som handlade om kärlek handlade ju om tjejer som man verkligen inte var!? Jag var så despo att jag liksom försökte hitta en identitet i Felicity (amerikansk tv-serie på 90/00-talet, reds anm.) pga hon hade frissigt hår som jag!!

Judith: »Hennes fräkniga kinder blossar i sommarregnet!! EVA-MARIE min älskade! KOM IGEN LENA!«

Mireya: Sedan att Felicity var läkarbarn, vän, vit, pratade lågt, hade en helt annan kropp än vad jag hade, var en jävla tönt, spelade inte in. Hon var ju en älva liksom för sent 90-tal och det var ju inte jag direkt…

»Hör ofta vita tjejer som bara: ”Men är det inte lite skönt att vara osynlig som svart tjej/inte synas i det offentliga rummet?”« _Judith

Judith: Man blir ju helt twisted av sånt? Hör ofta vita tjejer som bara: »Men är det inte lite skönt att vara osynlig som svart tjej/inte synas i det offentliga rummet? Ni måste ju inte förhålla er till våra skönhetsideal!!!« Man bara: eh, jo, we do. Men vi tänker på färg, hårtextur, röv…

Valerie: JAAA. Folk är så sjuka med det där!! De verkar ej tro att man är en människa, som att man bor och lever i en helt avskärmad bubbla när det snarare är helt tvärtom: vi fattar precis vad det betyder, för vi lever konsekvenserna av det hela tiden. Att man istället blir en sjuk/spännande fetisch ist för bara »normal«.

Judith: JUPP. »Jag gillar svarta tjejer« eller »Du är inte som andra svarta tjejer«. Och alltså, när jag finally BROKE FREE och började tänka annorlunda kring begär/vithetssug/patriarkal bekräftelse fastnade jag i ett förhållande som krävde en HELT SJUK anpassning till det vitaste rummet av alla: FOLKMUSIKEN.

Camila: JAAA SKOJAR DU.

Valerie: Fattar inte ens att det rummet kan existera hahahahaha.

Camila: Så många gånger som jag fått frågan ÄR DET INTE KONSTIGT ATT DU SPELAR JUST DEN HÄR MUSIKEN. Jag ba nä varför då?? »Jo för det skär sig ju lite med hur du ser ut«.

Mireya:

——————————————–

Camila Astorga Díaz, Mireya Echeverría Quezada,Valerie Kyeyune Backström och Judith Kiros. I augusti kommer de ut med boken Rummet som innehåller nyskrivna texter (Ordfront förlag).

Detta är ett utdrag ur chatten. Läs hela texten i Ottar #2 2015, beställ det här!

Teckna prenumeration på Ottar här.

Läs mer

Rummet, sajten Rummets.se.

Boken Rummet kommer i augusti 2015 på Galago Förlag, läs mer om den här.