Sara Abdollahi om gråten som mänsklig motståndshandling, mot prestationskraven och svaghetsföraktet i samhället.
Varför kan aldrig vi – som bara på grund av vår existens, vi som så fort vi syns, när vi dyker upp, utsätts för rasism och sexism – få sörja? Det är kämpigt nog att vi ständigt behöver påminna världen om att inte vara bigott, att vi efter varje terrorattentat måste göra den uppmärksam på att inte vara islamofob för att terrorism per definition kopplas till »araben« – att vi ska vara de starka feministerna som ständigt spänner armmusklerna. Det är slitsamt nog att ständigt vara på tårna för att den här världen är så skev.
Så varför kan jag aldrig gråta? Jag gråter inte när jag blir osams med en vän. Jag gråter inte när mina drömmar går i kras. Jag gråter inte av sorgliga slut på filmer. När nära och kära blir allvarligt sjuka säger jag till dem hur mycket jag bryr mig om dem, att jag älskar dem – men jag fäller inga tårar.
Innan den svenskfödde amerikanske fackföreningsmannen och protestsångaren Joe Hill arkebuserades lär hans sista ord ha varit: »Sörj inte, organisera er!«. En uppmaning som lever vidare över hundra år efter hans död. Uppmaningen manar till aktiv handling, den handlar om att inte låta sig lamslås, utan att gå ihop med andra och fortsätta kampen. På så vis är det en fin uppmaning.
Men att ta sig tiden att sörja, att gråta, är en mänsklig handling. Vi som jobbar för ett samhälle bättre än det i vilket vi nu lever, behöver precis som vem som helst få känna sorg och kunna fälla tårar. Vi är inte övermänniskor – vi är bara människor av kött och blod.
»Att gråta offentligt, att våga visa sina svagheter, kan vara en motståndshandling i en tid där den perfekta människan är idealet.«
Under alltför lång tid har kvinnor fått höra att gråta offentligt, speciellt på jobbet, gör att vi kan förlora vår trovärdighet och respektabilitet. Men att gråta offentligt, att våga visa sina svagheter, kan vara en motståndshandling i en tid där den perfekta människan är idealet – inte sällan med psykisk ohälsa som följd av alla prestationskrav. Vi straffas om vi visar oss svaga inför prestationerna – och vi straffas genom offrad hälsa om vi faktiskt försöker leva upp till prestationskraven. Damned if you do, and damned if you dont.
Enligt professor William Frey som har forskat på gråtande, är tårarnas utsöndring och sekrektion en betydande faktor för vårt välmående. Vi, människor, mår bra efter att vi har gråtit – eftersom vi rensar ut kemikalier som kroppen har byggt upp under emotionell stress. Det är alltså därför vi känner oss lättade efter att vi har fått gråta ut.
Män får ännu mindre gråta så att det syns. »Boys Don’t Cry« är förutom en väldigt bra The Cure-låt, också en titel som säger något om samhället: Riktiga män gråter inte. Den säger också att du mäts efter din (o)känslighet, att maskulinitet får styra våra känslor och villkora vem som får sörja.
Flera vänninor har berättat för mig hur de på jobb där de har blivit bemötta med både sexism och rasism, till slut inte förmått hålla allt inne. Tårarna har bara runnit, utan att de har kunnat kontrollera eller hindra dem. Arbetskompisarna har inte vetat alls hur de ska hantera situationen – hantera en kvinna vars tårar rinner som en flod utan ände. De har blivit rädda – stumma, handlingsförlamade, tysta – tystade av en kvinnas tårar.
»Varför gråter hon? Är hon arg, ledsen? Tänk om hon är hysterisk och farlig?«
I en intervju i Ottar #2 2016 säger feministikonen Gloria Steinem om en kvinna som blir arg på sina kolleger: »Jag gråter för att jag är arg. Du kanske tror att jag är ledsen. Jag är inte ledsen. Detta är sättet jag blir arg på«. Och jag tänker på den gråtande kvinnan som en kropp som uttrycker något som är bortom samhällets kontroll: Varför gråter hon? Är hon arg, ledsen? Tänk om hon är hysterisk och farlig?
Jag tänker på Karin Johannissons bok Den sårade Divan som skildrar Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs, tre kvinnor som utmanade uppfattningen om hur kvinnor ska vara – som inte brydde sig om att behaga mannen. På samma sätt kan en gråterska kanske gå emot bilden av den prestationsstarka perfekta kvinnan. På samma sätt som gråtande män tillskrivs kvinnliga (dåliga, svaga) egenskaper – kan gråterskan claima sin plats här i världen. Bortom manlighetens svaghetsföraktande koder: Spänn inte musklerna – slappna av och gråt.
Sara Abdollahi är skribent och redaktör för tidningen Författaren och för Kultwatch.
Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!
Trevlig läsning