Slaget om livmodern

Kvinnokroppen är ideologiskt sprängstoff. Surrogatmödraskap utgör den senaste arenan för slaget om kvinnan, och är en vattendelare både i partipolitisk och feministisk idédebatt. Men diskussionen är inte ny. I statens inseminationsutredning från 1985 behandlades flera typer av för tiden ny reproduktionsmedicin, inklusive surrogatmödraskap:

”Surrogatmödraskap är enligt vår mening en högst tvivelaktig företeelse främst med hänsyn till dess karaktär av köpslående av barn. För att skapa garantier för det blivande barnet krävs – som framgår av det tidigare sagda – flera mot nuvarande rättsord- ning stridande lagändringar.”

Med ”nuvarande rättsordning” syftar utredarna på att kvinnan enligt svensk rätt förfogar över sin kropp. Det innebär att en surrogatmoder också kan bestämma om hon ska göra abort, något som man menar att de tilltänkta föräldrarna inte bör kunna förhindra genom ett juridiskt avtal. Enligt utredningen innebär ett juridiskt avtal att surrogatmodern frånsäger sig sin kroppsliga autonomi. Men ord som ”exploatering”, ”utnyttjande” och ”struktur” saknas helt. Fokus ligger i stället på kvinnan som individ, med oinskränkbara politiska och juridiska rättigheter – som sätts ur spel vid ett surrogatmödraskap.

2001 föreslog Socialdepartementet ett antal ändringar i lagen om befruktning utanför kroppen för att hjälpa barnlösa. Men i surrogatfrågan var man fortsatt restriktiv. Det ansågs inte etiskt försvarbart eller förenligt med människovärdesprincipen. Surrogatmodern beskrevs som utsatt, någon som riskerar att ”användas”. Människovärdesprincipen hade ersatt de individuella rättigheterna i argumentationen. Styrkepositionerna hade förskjutits, och surrogatmodern blivit skyddsvärd.

Ställningstagandet återfinns i den pågående debatten om surrogatmödraskap, företrädesvis bland feminister och vänsterdebattörer. Dels anses praktiken i sig exploatera kvinnor. Oavsett om pengar är inblandade, och oavsett hur relationerna ser ut, betraktas graviditeten som ett utnyttjande. Dels anses ojämlika socioekonomiska förhållanden kunna bidra till exploatering, och klassanalysen hamnar i fokus. Bland de kritiska rösterna mot surrogatmödraskapet återkommer också ofta paralleller till prostitution; att kvinnors kroppar används som medel för andra än dem själva.

Men rätten till den egna kroppen används också som argument för rätten att välja att bli surrogatmor. Surrogatmödraskapet betonas i dag dels som en möjlighet för barnlösa att få barn och som en fråga om kvinnors rätt att själva besluta över sin kropp. Den moralfilosofiska debatten är i allmänhet tätt sammanvävd med den politiska och juridiska, och det är sällan tydligare än när det gäller reproduktionsmedicin. I boken Det förbjudna mödraskapet från 2003 skriver filosofen Kutte Jönsson just att surrogatmödraskapet är en utvidgning av kvinnors bestämmanderätt, något som samhället historiskt sett begränsat.

De senaste åren har flera riksdagspartier motionerat i frågan om en ny utredning eller legalisering. 2010 var det fem stycken. Feministiskt initiativ avstod tidigare i år från att ta ställning i frågan, efter ihärdiga diskussioner. I motionerna utgår argumentationen framför allt från att kvinnan är fri och kapabel att fatta beslut om surrogatmödraskap. I en vänsterpartistisk motion från 2005 lät det så här:

”Ett argument som framförs är att fattiga kvinnor skulle bli utnyttjade, då de företrädesvis skulle bli de kvinnor som väljer att genomgå ett surrogatmoderskap. (…) Argumentet bygger också på åsikten att fattiga kvinnor inte kan tänka eller förstå själva. Det är dessutom svårt att påvisa kausala samband mellan surrogatmoderskap och försämrade villkor för kvinnor.”

Tre år senare formulerade ett antal miljöpartister krav på en ny utredning, genom att ställa följande frågor: ”Varför är det oetiskt att låta en kvinna som så önskar dela med sig av glädjen att få barn? Varför skulle ett barn som uppenbarligen är så efterlängtat att föräldrarna gjort sig stora besvär för att få det ha det sämre än ett barn som inte var planerat?”

”Sedan slutet av 00-talet bygger inläggen för surrogatmödraskap på en liberalfeministisk syn på kvinnans individuella rättigheter.”

Det altruistiska surrogatmödraskapet beskrivs ofta som en garant för att ingen ska bli utnyttjad på grund av sin position i samhället. Återigen är individen i centrum, men hennes rättigheter anses inte hotade. Kvinnan beskrivs som en aktör, som aktivt väljer att dela med sig. Längtan efter ett biologiskt barn och en kärnfamilj samexisterar med resonemang om normkritik och normbrott. Kutte Jönsson ser kommersialiseringen som en möjlighet till emancipation. Kvinnan kan, enligt Jönsson, genom surrogatmödraskapet motarbeta både könsroller och strukturell exploatering. Han erkänner strukturen, men tillskriver ändå kvinnan självbestämmandeförmåga.

Från 1980-talets negativa inställning har den politiska debatten gått flera steg. I början av 2000-talet grundades ogillandet snarare i en radikalfeministisk argumentation om kvinnans rätt att inte användas som ett medel och hennes frihet från exploatering.

Tyngdpunkten låg på individen i strukturen. Sedan slutet av 00-talet bygger inläggen för surrogatmödraskap på en liberalfeministisk syn på kvinnans individuella rättigheter, inklusive rätten till sin egen kropp. Kritikerna menar i sin tur att surrogatmödraskap är en fråga om makt, klass och kön. Rätten till den egna kroppen innebär att slippa föda barn åt andra.

Så var befinner sig opinionen i dag? Annika Hamrud, journalist och författare till boken Queerkids (Normal förlag, 2005) jämför motståndet mot surrogatmödraskap med de kraftfulla debatter som uppstått vid varje utveckling i frågor som rör reproduktion, som provrörsbefruktning, äggdonation och adoption för homosexuella:

– Motståndet mot surrogatmödraskap präglas av en kollektivistisk, skuldbeläggande och moralistisk människosyn. Kampen anses viktigare än barnen som kommit till på det sättet. Men då de som egentligen bestämmer ändrade attityd efter de förra stora striderna som de förlorade är jag inte så orolig.

Journalisten Kajsa Ekis Ekman är en framträdande kritiker mot surrogatmödraskap. Hon har skrivit den surrogatkritiska boken Varat och varan (Leopard förlag, 2010), som är ett av skälen till att frågan hamnat på dagordningen igen.

– Surrogatmödraskapet är symptomatiskt för en tid då allt blir till varor, allt ska säljas och köpas. Kan man inte få egna barn, då ska någon annan skaffa fram dem åt en, säger Ekis Ekman.

Vad händer härnäst? Flera riksdagspartier vill se en ny utredning, samtidigt är frågan ofta en vattendelare även inom partierna. För Annika Hamrud är det viktigt att kunna säkerställa barnets rätt till sina föräldrar.

– Främst gäller problemen heminsemination och familjer med flera föräldrar som alltför ofta hamnar i domstolar som inte kan hjälpa dem. Surrogatmödraskap bör hanteras juridiskt i samma anda som man bör skydda alla dessa barns rättigheter. Jag vill att privata kliniker ska ha rätt att utföra fertilitetsbehandlingar på fler än par som har sex med varandra, som surrogatmödraskap, äggdonation och insemination.

Kajsa Ekis Ekman ser hellre en annan utveckling, där det första steget är att arbeta emot en svensk legalisering, det andra att komma åt barnhandeln utomlands.

– Vi måste sända tydliga signaler till svenskar att det inte är okej att de utnyttjar fattiga kvinnors kroppar.

Hon föreslår en variant av sexköpslagen, en utökning som skulle omfatta även reproduktiva tjänster, och menar att det inte är rimligt att det är förbjudet att hyra någons kön men lagligt att hyra hennes livmoder. Ekis Ekman avfärdar också de surrogatmödraskap där pengar inte är inblandade, så kallat altruistiskt surrogatmödraskap, och ifrågasätter att man alls kan tala om ett sådant.

– Beställarna vill ha barnet helt för sig själva, kan inte ens tänka sig en närvarande mamma. Kvinnlig altruism, manlig egoism, har vi hört det förut? Det finns inget gott och vackert med kvinnlig självuppoffring.

Debatten om kvinnan, och hennes kropp, fortsätter. De senaste åren har den blossat upp mer intensivt än någonsin. Det centrala begreppet, »rätten till den egna kroppen«, har funnits med sedan frågan började diskuteras i Sverige på 1980-talet, men betydelsen är föränderlig och stundtals paradoxal. Motståndet mot surrogatmödraskap har länge varit närmast kompakt, och det politiska underlaget är knapphändigt. Ändå kan man skönja en förändring, i politisk retorik och i attityder. Vad resultatet blir återstår att se.

Text: Agnes Arpi, frilansskribent

Foto: RFSU

Den här texten publicerades i Ottar #3 2011. Beställ numret här!