Skinnet som politisk yta

På skylten utanför står det »Tattoo« på ena sidan, »Konst« på den andra. I dörröppningen hänger ett regnbågsfärgat draperi, rasslande plastpärlor följer min kropp på vägen in.

– För mig är det främsta kännetecknet för en queer tatueringsstudio att den som är hbtqi ska känna sig hemma, att miljön är queert kodad, säger Sara Swanson.

Tillsammans med Soledad Aznar driver hon sedan 2017 tatueringsstudion StaDemonia i Stockholm. Här pågår alltid en utställning av en queer konstnär, just nu är det Jon Ely Xiumung Aagard Gaos bilder och texter som pryder väggarna i receptionen. Inne i studion står färgburkar uppradade och en kund lutar sig tillbaka medan ett fjärilsmotiv växer fram på armen.

»Att tatuera sig är uråldrigt. Bevisen finns på kroppar som kan dateras många tusen år tillbaka. Orsakerna skiftar.«

– I Sverige har tatueringskulturen präglats av mc-gäng och rockabillys och det har inte alltid varit så välkomnande, varken för hbtqi-personer eller cis-kvinnor, säger Sara Swanson.

Det är ett diplomatiskt sätt att uttrycka sig kring en miljö som fortfarande domineras av cis-män och som inte sällan skyltar med örnar och sydstatsflaggor. Det syns inte minst på stora tatueringsmässorna i Europa där mc-grupper har stort inflytande och stämningen är macho i dess traditionella betydelse. Som lesbiska kvinnor är Sara Swanson och Soledad Aznar outsiders. De har slutat åka på mässorna, berättar Sara Swanson.

– Tyvärr. För jag gillar verkligen att höra ljudet av hundratals tatuerare, att så många samlas för att tatuera tillsammans.

Att tatuera sig är uråldrigt. Bevisen finns på kroppar som kan dateras många tusen år tillbaka. Orsakerna skiftar. Det kan handla om att markera tillhörighet, om att stigmatisera, om skönhet, magi, religion, identitet. I modern tid har det gått från att vara en företeelse bland sjöfolk, militärer, cirkusfolk och kriminella för att sedan plockas upp av punkare, death metal-fans, mc-gäng, raggare och andra subkulturer – som den queera – till att bli ett alltmer accepterat och utbrett uttryck.

Själva akten, att tatuera sig, kan fungera som ett sätt att ta makt över en kropp vars begär och existens förtryckts och förnekats. Inom hbtqi-communityt har regnbågar, trianglar och andra symboler blivit ett sätt att visa tillhörighet, liksom ett tecken – ett sätt att hitta varandra.

– Nu ser vi mycket fetisch-teman, men också historiska queerpersoner och transfärger. Och enhörningar, alltid enhörningar, säger Soledad Aznar.

När hon började som tatuerare, i Madrid i början av 1990-talet, var kvinnor som tatuerade en sällsynthet. Branschen var ett slutet sällskap av män som slog vakt om yrkeshemligheterna. Det var svårt att få tag på material och i början tog Soledad Aznar emot kunderna hemma. Tekniken lärde hon sig på egen hand.

Så småningom startade Soledad Aznar och Sara Swanson en tatueringsstudio i Barcelona, välkänd inom queera och feministiska kretsar, men en nagel i ögat på många av de etablerade tatuerarna. Sedan dess har mycket förändrats. Inte minst i städer som Berlin och New York.

– Det händer också mycket i Sydamerika, säger Soledad Aznar som själv är från Argentina.

Som exempel ger hon en sammankomst i just Argentina, där transkvinnor inom tatueringsbranschen samlades.

»Föreställningar om att mörkare hud inte lämpar sig så bra för tatueringar är djupt rotade. Både rasistiskt och – med tanke på att tatueringens historia knappast är vit – helt absurt.« _{Sara Swanson, tatuerare.}

På en global nivå har ett löst sammanhållet nätverk av queera tatuerare vuxit fram, med fokus på synlighet och solidaritet.

– Men den största förändringen är att det har kommit in fler cis-kvinnor och bland dem finns många feminister, säger Sara Swanson.

Samtidigt är det fortfarande en binär värld.

– Det finns tydliga normer kring vilken typ av tatueringar som passar män respektive kvinnor, säger Soledad Aznar.

Starkare ändå är normer kring hudfärg. Föreställningar om att mörkare hud inte lämpar sig så bra för tatueringar är djupt rotade. Både rasistiskt och – med tanke på att tatueringens historia knappast är vit – helt absurt, konstaterar Sara Swanson

– Vi har fått höra många sådana berättelser, om hur människor blir bemötta av fördomar, att de får veta att deras kroppar är för mörka.

Också det är ett självklart perspektiv, en given kamp för dem som queera tatuerare. De strävar efter att vara inkluderande och skapa trygghet i en situation som till sin natur är intim. Många är nervösa, både inför smärtan och för att visa sin kropp, en kropp som kan vara ärrad, både fysiskt och psykiskt.

– Det kräver lyhördhet och respekt, en förmåga att känna in och samtidigt förhålla sig neutral till kroppen, säger Sara Swanson.

»Vi försöker arbeta med olika typer av kroppar, figurer som inte är trådsmala, och det är fler och fler som ber om det. Men också till exempel manskodade kroppar i form av pinuppor. Jag älskar att göra pinuppor« _{Sara Swanson, tatuerare}

Vi avbryts av en kund som tittar in och undrar om hon kan ta bort skyddsfilmen på armen. Tatueringen är några dagar gammal och hon får klartecken. Varje motiv är unikt, skapat av Soledad Aznar, Sara Swanson, den tredje kollegan Alex Cfourpo eller någon av deras lärlingar.

– Ofta har kunden en idé och sedan gör vi en skiss, diskuterar och ändrar tills det blir ett motiv hen känner sig nöjd med, berättar Soledad Aznar.

Det händer också att kunden väljer från redan färdiga bilder, de som StaDemonias tatuerare lägger ut på nätet och de som finns i katalogerna på receptionsdisken. Jag bläddrar bland djur, växter, dödskallar, ett taggigt hjärta med texten Grrl power, ett porträtt av Frank från filmen Rocky Horror Picture Show, en tekopp i regnbågsfärger.

– Vi försöker arbeta med olika typer av kroppar, figurer som inte är trådsmala, och det är fler och fler som ber om det. Men också till exempel manskodade kroppar i form av pinuppor. Jag älskar att göra pinuppor! säger Sara Swanson.

3 x TATUERINGSBERÄTTELSER

Bakom varje tatuering finns en historia. Ottar lät tre personer välja en de vill berätta om.

Rebecka Ellnemar, 32 år, lärarstudent:

»När jag började leta efter bilder på Kurt Cobain insåg jag att det finns många där han bär klänning eller kjol. Samtidigt förmedlas en offentlig version av en svår man klädd i flanellskjorta. Det känns som om den feminint kodade sidan av honom medvetet raderats ut. Själv valde han ofta att framträda på scen i blusar och kjolar.

Jag har tyckt om Kurt Cobain sedan jag var i tioårsåldern. Hans sätt att skapa, både musik och teckningar, var så rått och bra. Det fick mig att känna att jag också kunde skapa, att det inte måste vara klassiskt vackert. Som tonårstjej var den slappa grungestilen ett sätt att slippa bli objektifierad. Man fick bara vara.

»Kurt Cobain var politisk, det är en sida som ofta glöms bort«

Min första tatuering gjorde jag så snart jag fyllt 18 år. Nu har jag minst 30 tatueringar och det här är min senaste. För mig var det viktigt att göra den hos en tatuerare som förstår vad den betyder. Det är en hyllning och den kan inte göras av någon som är queerfientlig.

Mycket kring Kurt Cobain handlar om hur dåligt han mådde. Men här ser han verkligen lycklig ut. Det är så fint. Jag blir glad av att se den och glad att andra kan se den. Det leder också till samtal kring genus- och transfrågor. Kurt Cobain var politisk, det är en sida som ofta glöms bort.«

Asynja Gray, 48 år, kreativ producent inom scenkonst:

»Jag hade länge velat göra en ny tatuering och sökte efter något kraftfullt, något som skulle ge mig en skjuts i rätt riktning efter några jobbiga år. Vi var i Edinburgh på sportlov när jag såg de här vingarna på en vägg. Det var en enorm grafittimålning, kanske två gånger två meter, och det kändes helt rätt.

Den sitter på armen, runt armbågen och syns bäst när jag höjer min näve och gör min `black fist´. Varje gång jag blir förbannad knyter jag handen och håller upp min arm, som ett sätt att kanalisera min ilska och lyfta mig ur det här tillståndet, det politiska läget i världen.

»Samtidigt som det var smärtsamt var det också helande«

För mig var det viktigt att göra det hos en queer tatuerare. Att stötta communityt. Det tog över tre timmar och var lite som att föda barn. Jag grät och profylaxandades tillsammans med min tatuerare. Men samtidigt som det var smärtsamt var det också helande.

Mina tatueringar är lite som ärr, tänker jag. Jag gjorde min första tatuering 1993 och har ett tjugotal nu. Den första var en klassisk `komma ut tatuering´, en symbol för mitt stjärntecken. Tatueringarna är en del av mig, av den jag har varit och den jag är.«

Gerald Lombano/Dgeral, 43 år, dj/producent.

»Tukanen representerar mina rötter. Det är en referens till Amazonas och till Venezuela som jag kommer ifrån. Jag har sett den i fritt tillstånd och den var så imponerande. Det är min favoritfågel.

Jag gjorde den under Prideveckan 2015 på Skäggiga damen, en tatueringsstudio som inte längre finns kvar. Soledad och Sara (som idag driver StaDemonia/reds.anm) bodde fortfarande i Barcelona och var där som gästtatuerare. Jag känner Soledad och kan slappna av med henne. Man är sårbar i en tatueringssituation, har mycket tankar och känslor.

»Det är en referens till Amazonas«

För mig känns det skönt med ett queert sammanhang, det är en del av min kultur, min ideologi och det är välkomnande. Jag tror att det är viktigt för många inom det feministiska och queera communityt – vem som gör tatueringen. Nu har jag kanske elva eller tolv tatueringar. Min första tatuering gjorde jag på mig själv, när jag fortfarande gick i skolan, men den har jag täckt över nu. Jag har en på ryggen som jag planerar att täcka över också. Det kändes inte rätt med den tatueraren.

Jag tycker om att se tukanen på armen och det är många som kommenterar den. Placeringen gillar jag också, i en vinkel syns bara näbben, i en annan fjädrarna.«

Anna Dahlqvist är frilansjournalist och författare