Visst finns den, denna outtalade oro för barnens säkerhet, för sexuella övergrepp, för pedofiler, som lyfter barnen över dagisstaketen. Konstiga tankar vi snabbt slår bort och helst inte pratar om.
En annan oro, inte helt väsenskild, när vi står i mataffärens kö. Vad händer med våra barn när blicken far över nakna bröst och plutande munnar på omslagen? När videofilmen på hyllan ovanför glassdisken utlovar analexplosion. Vad händer med barns uppfattning om sexualitet när de matas med bilder av vuxensexualitet?
Ska man tjata på affärsbiträdena? Igen. Ska man klaga på klädkedjornas segregerade utbud? Ska man bry sig om att dagis eller skolan inte jobbar med könsroller?
Barns sexualitet är inget vi talar öppet om. Men en del förskolelärare vi intervjuat inför detta tema har visat en avslappnad attityd till barns sexualitet. De möter så många barn varje dag och räds inte för att avbryta en onanistund när det är lunchdags. De tolkar inte onani eller andra uttryck för barns sexualitet som att de utsatts för övergrepp.
Några var tröttare. De hade inte reflekterat över om sexualiteten finns i lekarna. På något dagis var barnen aldrig nakna. På andra säger personalen att barnen inte har några frågor om sex. En inställning som kanske vuxit fram efter åratal av möten med konservativa föräldrar. De vet att försök att bryta normen är dödfödda. De vet vad som funkar. Att flickor leker med flickor. ”Tänk om vi fick se föräldrar klä sina killar i rosa, då skulle det hända något”, som en förskolelärare sa.
Eller så struntar förskolor i sex och könsroller, och anser att det är ”normalt” med skillnader mellan flickor och pojkar. Aldrig har vi mött någon personal som spontant berättat hur de hanterar eller tänker kring våra barns sexualitet eller de stereotypa könsrollerna. Aldrig har vi hört våra kompisar berätta något sådant från sina barns verksamheter. Och tystnaden är lika kompakt från föräldrarna. Ingen frågar om barn får lov att vara nakna på dagis. Visst händer det att en ny förälder ambitiöst väckt frågan om könsroller vid första föräldramötet. Några år senare har de, liksom de flesta av oss, kapitulerat. Det ordnar sig väl på något sätt. ”Mamma, kan tjejer spela gitarr”, frågade en av döttrarna när hon såg på tv. Det är deprimerande.
När skedde kapitulationen? Masskulturens ensidighet lade sig över oss som en blöt trasa – anpassningen och bekvämlighet tog över idealen.
För vi finns faktiskt – vi som ville bryta det traditionella fostrandet, som försökte väcka frågorna på dagis och skolor, som ville förändra. Varför syns vi knappt? Som det är nu är det enbart upp till den enskilda entusiastiske läraren, till dig och till oss, att förklara varför det nästan alltid är kvinnor på nakenbilderna. Förklara att sexualitet är en konstruktion – att killar visst kan gifta sig med killar. Och att tjejers lust är lika stark och viktig som killarnas.
Det är omöjligt att man som enskild förälder ska kunna bryta negativa könsroller. När ska skola och dagis ta sitt ansvar – på allvar – och inte bara under några enstaka temalektioner?
Ganska länge gör barn sina egna tolkningar utan att vara färgade av stereotyper. Den femårige sonen passerar tunnelbanans annonspelare där en ung smal kvinna i världens minsta bikini står lutad mot ett stort berg. ”Kolla vad stark hon är, hon kan hålla upp ett helt berg!”, säger han. Hur länge till tänker han så?
Ylva Bergman och Silvia Sjödahl
