»Ska inte vår personal skyddas?«

Jag hade nog föreställt mig apokalypsen mer likt en zombiefilm. Hade någon föreställt sig den moderna tidens värsta samhällskris så här? Ett aggressivt virus som drabbar hela världen, och allra värst Europa och USA. Jag hade knappast trott att det skulle kännas så… alldagligt. En pandemi med tusentals dödsfall per dygn skulle nog inte på förhand skildrats med en bild av att de flesta av oss mest sitter och delar skämt och memes på Facebook.

Inte heller där vi mitt i en pandemi vrider och vänder på om vi ska avboka påskmiddagen med syskonen eller inte.

»Jag har aldrig varit med om att det klubbats igenom så många tillfälliga lagändringar så fort som det görs nu.«

Krisen märks ändå såklart, i förändringar som kanske inte verkar så dramatiska i den givna sekunden, men som riskerar leda till större konsekvenser i efterhand, för demokrati och välfärd. Jag har nämligen aldrig varit med om att det klubbats igenom så många tillfälliga lagändringar så fort som det görs nu. Ändringen i skollagen till exempel, som togs den 19 mars och möjliggör att skolor kan stängas ner omedelbart på laglig väg.

– Aldrig har jag varit med om något sånt här, säger jag till min farmor över FaceTime.
– Nä, det kan du inte gjort, svarar hon, för det har ju inte jag heller och jag är nästan 90 år.

»Hon är en livs levande historiebok. Om hon inte upplevt något liknande, då förstår jag att läget nu är extremt.«

Min farmor Eivor är pensionerad sjuksköterska, som växte upp i Sverige under andra världskrigets ransoneringstider. Hon tog dessutom själv hand om både make, två småbarn och sig själv när de alla insjuknade i pandemin som gick under namnet »Asiaten« 1957. Hon är en livs levande historiebok. Om hon inte upplevt något liknande, då förstår jag att läget nu är extremt.

Snabba och effektiva lagändringar, vilken skarp kontrast mot den sedvanligt långsamt malande byråkratin. Tolktjänstutredningen har pågått i tio års tid utan så mycket som en skymt av någon lagändring. LSS-utredningen (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har just påbörjat en andra omgång, utan att riktigt komma någonstans på sina tre år hittills, samtidigt som 80 procent får avslag på sin första ansökan om assistans.

»Tolktjänstutredningen har pågått i tio års tid utan så mycket som en skymt av någon lagändring.«

Regeringen måste såklart agera fort i en extraordinär kris som denna pandemi, men då blir värnandet av demokrati och konventioner om mänskliga rättigheter också viktigare än någonsin att hålla.

I mitten av mars fullkomligen rasade det i mitt Facebook-flöde gällande Italiens och USA:s prioritering av vem som ska få sjukvård. Det faktum att personer med underliggande sjukdomar eller hög ålder nekades intensivvård utlöste massiv kritik. »I Sverige är det annorlunda. Här ska alltid den som med störst behov få vård först. Det står i sjukvårdslagen och kallas sjukvårdgarantin« skrev en vän som svar på Facebook och jag såg liknande kommentarer i andra diskussionstrådar, mindre pålästa men med vittnesmål om svenskarnas tilltro till systemet.

Men 15 dagar senare publicerade Socialstyrelsen helt nystiftade riktlinjer för prioriteringar inom intensivvården, och nu verkar de redan accepterats av majoriteten. Språket har förändrats. Vårdgarantin var visst inte en så fundamental rättighet som så många trodde.

Människor med underliggande sjukdomar är ofta samma personer som också är beroende av andra eventuella smittobärare, i form av personal i sina egna hem så som personlig assistans, hemtjänst eller som boende på institution. Om vi ska nekas vård, ska vi väl då åtminstone i våra hem erbjudas samma skyddsutrustning och möjlighet att testa oss, som inom vården? Ska inte vår personal skyddas på samma sätt som vårdens personal?

»Men varför är jobben inom LSS aldrig lika viktiga som de inom näringslivet?«

Fackförbundet Kommunal har öppet meddelat att de kommer stänga alla arbetsplatser som saknar skyddsutrustning om någon på arbetsplatsen bär på smittan.

Näringslivet får enorma krispaket, för det är ju viktigt att rädda jobben. Men varför är jobben inom LSS aldrig lika viktiga som de inom näringslivet? Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) gjorde den 23 mars en hemställan till regeringen om en snabb lagändring som ger dem rätt att riva upp redan tagna LSS-beslut. Många riskerar att få sin assistans indragen, eller förlora rätten att bo kvar i sina hem och flyttas till boende, trots att resurser och personal finns.

Det är sådant som många funktionshindrade redan utsatts för i sitt liv, och genom SKR:s förslag finns nu risk att många fler väldigt lätt också skulle behöva få indragen assistans utan någon byråkratisk process. SKR:s hemställan är otydlig och lämnar stort utrymme för tolkningar. De har angivit att ändringarna ska vara tillfälliga, men inte heller hur långe de får fortgå, vilket i praktiken innebär att det inte finns något hinder för att lägändringen blir permanent.

»Det borde vara olagligt och det hade det också varit om funktionsrättskonventionen varit lag i Sverige.«

Att Sveriges kommuner och regioner väljer att gå den här vägen istället för att begära ekonomiska krispaket från regeringen för att klara situationen, är rentav otäckt. Det borde vara olagligt och det hade det också varit om funktionsrättskonventionen varit lag i Sverige.

Vi är mitt i en pågående real life-lektion i hur lätt lagar kan ändras. Hur hade det sett ut om ett fascistiskt parti haft makten i Sverige nu? I Ungern har premiärminister Victor Orbán snabbt och smidigt lyckats använda krisen till att demolera demokratin och lagstiftningen. Ett skräckexempel på någon som gett sig själv obegränsat med makt på obegränsad tid för att kunna hantera coronakrisen. Få av hans dekret har dock alls haft något med smittskydd att göra. Hans allra första beslut var att kriminalisera könskorrigering.

»Vi måste kunna lita på att krisen inte överutnyttjas och att mänskliga rättigheter inte kastas under bussen.«

Det är förstås viktigt att svenska makthavare kan arbeta effektivt och ändra lagar i extraordinära krissituationer som i den pandemi vi lever med just nu. Samtidigt måste kunna vi lita på att krisen inte överutnyttjas och att mänskliga rättigheter inte kastas under bussen, förrän det är absolut oundvikligt. Temporära lösningar tenderar ofta att bli permanenta. Lika mycket som våra makthavare ska skydda vår hälsa och ekonomi, måste de skydda vår demokrati och välfärd.

Frida Ingha
Journalist, föreläsare och debattör.

Läs fler texter av Frida Ingha i Ottar:

Mitt hem är sex personers arbetsplats (2018)

Att andas är inget grundläggande behov (2017)

Är jag bara en skitstövel? (2018)

Sex med assistans – så funkar det! (2018)

Fotnot: Organisationer som jobbar med rättighetsfrågor för personer med utvecklingsstörning och normbrytande funktionalitet t ex STIL och FUB har skarpt kritiserat SKR:s förslag om snabb lagändring.