Ska barnen få känna på mammas snippa?

För inte så länge sedan förnekades barnens sexualitet totalt. Det var händerna på täcket och usch och fy och skam. Men i efterdyningarna av den sexuella frigörelsen på 60-talet, på 70- och början av 80-talet, ansågs även barn kunna ha en sexualitet som skulle få uttryckas. Man ordnade separata kuddrum på dagis där barnen kunde få vara ifred och upptäcka varandra, och det kom till och med ut en bok som lärde föräldrar och dagispersonal hur man lär barn att onanera.

Hot i stället för lust

I mitten av 80-talet upptäcktes aids och synen på sexualitet förändrades. Riskerna och hoten kom i fokus snarare än lusten. Bland andra kvinnorörelsen uppmärksammade sexuella övergrepp på barn. Man blev mer försiktig och började betrakta barn som offer.

I dag känner många föräldrar en stor osäkerhet. Få vill ju skambelägga nakenhet, sexualitet eller lust, samtidigt som man är rädd att ens barn ska fara illa. Hur ska vi egentligen förhålla oss till våra barns sexualitet?

Föds med sexuell förmåga

Forskare är i dag överens om att barn föds med en sexuell förmåga att känna lust. IngBeth Larsson, beteendevetare och filosofie doktor vid Linköpings universitet, beskriver i sin avhandling om barns sexualitet att barn börjar titta och känna på varandra när de kring 1,5 år.

Vid två-, treårsåldern är det vanligt att de upptäcker att alla ser olika ut mellan benen och börjar ställa frågor.

Fyraåringar brukar både leka doktor och undersöka varandras kroppar. De onanerar då och då, både i förskolan och hemma. Men det är vanligare hemma, antagligen för att det finns fler tillfällen att vara ifred och koppla av där än i förskolan.

Barn har en sexualitet, men en sexualitet som är annorlunda mot vuxnas sexualitet. För barn handlar det om att utforska kroppen och upptäcka vad som känns skönt.

– Barn känner ingen skam. För dem är kroppar, nakenhet, kön och lust något helt naturligt. De är nyfikna och vill titta, känna och fråga. Det är vi vuxna som lägger in värderingarna, och genom våra attityder och sätt att reagera är vi med och skapar deras sexualitet, säger IngBeth Larsson.

Katerina Janouch (sexrådgivare, fembarnsmamma och författare, bland annat till barnboken Så blev jag till) menar att vi vuxna för över våra egna fördomar, rädslor och komplex på barnet. Många vuxna har inte gjort upp med sin egen sexualitet.

– Vi måste försöka ha koll på våra egna känslor. Vuxna måste fråga sig vad som är barnet och vad som är de själva. Barn är sexuella men vi har inget med deras sexualitet att göra, säger Katerina Janouch.

Osäkra föräldrar

I boken Barnens kärleksliv som kom 1983 fick föräldrar råd för hur de kan hantera sina egna känslor inför barnens sexualitet. Författarna, Erik Centerwall, författare och sexualupplysare, och Gertrude Aigner, familje- och sexualterapeut, berättade vad man kan göra i situationer som onani till exempel, eller hur man kan tolka doktorslekar eller besvara barns frågor. Erik Centerwall menar att många föräldrar är osäkra när det gäller sina barns sexualitet.

– Särskilt mammor brukar ha väldigt svårt för sina döttrars sexualitet. Mammorna har ofta väldigt starka band till sina döttrar och sexualiteten är en del av frigörelsen som tar dem ifrån mammorna, säger Erik Centerwall.

Svar utan krusiduller

Över huvud taget verkar vi ha mycket svårare att acceptera flickors sexualitet. En liten pojke som sitter och drar i snoppen kan ses som charmig, medan många blir väldigt brydda om en liten flicka sitter och pillar sig i snippan.

– Flickors sexualitet ses alltid som något negativt, något man måste skydda dem från. Jag tror att om tjejers lust och kapacitet skulle bejakas tidigt skulle vi slippa en massa problem längre fram, säger Katerina Janouch.

Och det kan Gertrude Aigner bekräfta. Till hennes mottagning kommer många vuxna kvinnor med sexuella problem. Ofta handlar det om avsaknaden av lust.

– Det de här kvinnorna ofta har gemensamt är att de aldrig har fått något ord för sitt könsorgan. Och det som inte benämns, det finns inte. Och då kan de heller inte känna lust, för det finns inget där att känna, säger hon.

– Det är tufft att få en sådan kvinna att släppa på trycket. De blir sjuka, deprimerade och har ingen kontakt med sin kropp. Vissa kroppsdelar är ju inte okej. Skammen har grepp över deras hälsa, säger Gertrude Aigner.

IngBeth Larssons undersökning visade att 40 procent av alla förskolor och föräldrar inte hade något ord för flickornas könsorgan.

Hon och de andra experterna är överens om att det är viktigt att sätta ord på saker och ting, och att orden ska finnas där redan från början. Katerina Janouch berättar att de hemma hos henne kallar klitoris för pärlan.

– Vuxna måste visa att det går att prata om kön och lust. Hur ska barnen annars kunna göra det? När de kommer med sina frågor ska vi svara så rakt och ärligt vi kan. Helst utan värderingar och det ska inte vara några längre utläggningar. Barn vill ha korta och konkreta svar. Inga krusiduller eller flum, säger hon.

Nyfiken på snoppen

Många föräldrar vill inte begränsa sina barns sexualitet, men är kanske rädda för att vara för gränslösa. Var går gränsen? Är det okej att bada med sitt barn? Sova naken med sitt barn? Låta det känna på ens könsorgan?

– Ja, säger tveklöst Katerina Janouch. Det finns egentligen bara en gräns och det är den vuxnes gräns. Om den vuxne känner sexuell lust eller tillfredsställelse av situationen är man farligt ute. Då bör man söka hjälp.

IngBeth Larsson tycker också att det är okej att vara naken och låta barnet känna. En femtedel av föräldrarna i hennes studie uppgav att barnen någon gång hade känt på pappas snopp av nyfikenhet.

– Men det är också viktigt att föräldrarna känner att det känns rätt. Jag tycker att det är helt okej om pappa och mamma säger ”det här är min snopp eller snippa, den vill jag ha i fred. Där är din, den får du pilla på”, tillägger hon.

Oro för vad andra ska tro

– Om man tycker att det är jobbigt med för mycket naket så kan man ju sätta på sig en pyjamas eller sätta de gränser man själv vill ha. Men man kan göra det utan fy och usch, säger Erik Centerwall.

Ofta kanske det inte är själva kännandet eller nakenheten som är det jobbiga för föräldern, utan oron för vad andra ska tro. Få vill att ens barn ska springa till dagis och berätta att de har känt på pappas snopp. Men enligt Erik Centerwall behöver föräldrar inte vara så oroliga för det.

Att ett harmoniskt och lyckligt barn berättar på dagis att han eller hon tagit på förälderns kön är i sig inte alls ett tecken på övergrepp. Särskilt inte om det handlar om en enskild händelse. Tecknen på övergrepp ingår ofta i ett mönster. Det kan vara att barnet tystnar, eller att barnets beteende plötsligt förändras, att de inte vill leka med barn de tidigare ville leka med, att de plötsligt avböjer beröring, visar rädsla för specifika saker och personer, om de är rädda på natten eller är påtaligt sexualiserade, det vill säga ständigt leker sexuella lekar, pratar om sexualitet, onanerar tvångsmässigt.

Beteende vid övergrepp

I IngBeth Larssons forskning framkom det att sällsynta sexuella beteenden hos barn till stor del sammanfaller med beteenden man kan iaktta hos barn som har råkat ut för övergrepp. Det är till exempel mycket ovanligt att små barn härmar vuxna genom att leka samlag utan kläder, med varandra eller med dockor. Att onanera ofta och länge ,så att det tar över andra aktiviteter, är ett annat ovanligt beteende, liksom att ständigt vilja ta på vuxnas könsorgan eller använda föremål i sexuella lekar.

Men ett enskilt beteende behöver inte vara onormalt bara för att det är ovanligt. Ofta handlar det om flera ovanliga beteenden ihop.

– Men barn som utsatts kan visa sånt beteende, som ett sätt att bearbeta de kränkande handlingar de varit med om. Men det innebär inte att alla som uppvisar de här beteendena har utsatts, säger IngBeth Larsson. Det kan ligga andra saker bakom som givetvis också måste undersökas och lösas.

Men tyvärr är kunskapen på förskolorna inte alltid den bästa. Gertrude Aigner varnar för att det hänger mycket på dagispersonalens tolkning av barnets uttryck och beteende.

– Personal i förskolan saknar i dag ofta kunskap och insikt om barns sexuella utveckling och familjers dynamik. Det borde vara självklart att de får utbildning i det, säger Gertrude Aigner.

Även om övergrepp förekommer så är det viktigt att komma ihåg att de inte hänger ihop med barnens sexualitet.

Barnens eget rum

– Det finns en missuppfattning att barn ska skyddas från sexualiteten, men de ska skyddas från den vuxna sexualiteten och övergrepp. Den egna barnsexualiteten ska de ha ifred, säger Katerina Janouch.

Ett barn som verkar må bra är sällan något att oroa sig för. Barn som växer upp i kärleksfulla hem där man kan vara fysiskt och pussas och kramas mår ofta alldeles utmärkt, menar Erik Centerwall.

– Beröringen är viktig, det är också en förberedelse för sen, en förberedelse på att våga ta emot njutning. En bra grej är att ritualisera beröringen, genom att massera ryggen. Man kan till exempel rita figurer med fingrarna på ryggen och låta barnet gissa. Då lär man barnet att njuta av beröring, säger han.

– Samtidigt är det viktigt med balansen, att barnen får säga ifrån när de inte vill. För det handlar ju om integriteten och att de också behöver sin egen space. Det där bryter vi vuxna ganska ofta mot. Vi ber dem att pussa farfar trots att de inte vill. Men det är ju viktigt att de övar sig att säga nej, och att de får lära sig att känna vad de själva vill. Och att de ser att deras vilja betyder något, säger IngBeth Larsson.

– Vi måste lära dem integritet, säger Katerina Janouch. Man kan berätta att ingen har rätt att ta på dem mot deras vilja. Sedan är tilliten mellan föräldrarna och barnen viktig. De som begår övergrepp hotar ofta barnet. Finns tilliten vågar barnet berätta.

Vuxnas ingrepp gör skada

När barnen är för sig själva kanske det är lite lättare att bejaka deras sexualitet. Men oron kan dyka upp när barn leker i grupp: ”Min lilla flicka blir väl inte utsatt för något hon inte vill?” Men Katerina Janouch tycker att man helst inte ska lägga sig i då heller.

– 99 procent av alla sexuella lekar som barn leker tillsammans är ofarliga. De vuxnas ingrepp riskerar att göra mycket större skada, säger hon.

IngBeth Larsson håller med:

– Barn leker sexuella lekar med varandra, av nyfikenhet. Men så länge det är barn som även i vanliga fall är kamrater, och som leker andra lekar tillsammans också, och är i ungefär samma utvecklingsnivå och inte gör varandra illa, så är det inget farligt och traumatiserande. Men det är klart att man alltid måste ge akt på att alla barnen mår bra av lekarna och inte drar sig undan, men det gäller ju även andra lekar också, säger hon.

Men om vi då måste lägga oss i? Vad gör vi när vi känner att barnens sexuella utforskande och lekar inkräktar på våra liv? Jo, man kan sätta gränser utan att skuldbelägga eller kränka barnet.

– Man bör förhålla sig till sexualiteten som till vad som helst annat. När man sätter gränserna gör man det utan värderingar, som vilka gränser som helst, säger Erik Centerwall.

Onanera på rummet

Han föreslår att de vuxna sätter sig ner och funderar på vad som ska gälla i just deras familj. Det kan handla om att man till exempel ska vara påklädd när man äter, att man inte pillar på snoppen eller snippan vid matbordet, eller när det kommer gäster.

– Barn onanerar, så är det ju bara, säger Katerina Janouch. När de är större man kan säga att de kan göra det i sitt rum. Gärna bekräfta och säga att det är skönt, men att det är något man kan göra när man är ensam.

Rebecka Edgren Aldén

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2005)