Sjöng Elvis om bögsex?

Rock’n’roll. Världens mest uppenbara metafor för samlag. När denna musikgenre med utgångspunkten i sex intog tonårsrummen på 1950-talet slog äldre generationer resolut bakut. Cafévärdar i USA vägrade låta sina jukeboxar besudlas av snuskiga låtar, som Hank Ballards Work With Me Annie, och tv-kamerorna filmade bara Elvis Presley från höfterna och uppåt.

Som vi vet hjälpte inte dessa tappra försök att stävja det moraliska förfallet, men medan sedesamma väktare lade allt krut på att spåra upp omsjungna intimiteter mellan män och kvinnor kunde queera teman svischa över huvudet på dem.

I låten Jailhouse Rock finns ett ekivokt parti som i modern tid diskuteras livligt av forskare, även om somliga framhärdar i att raderna enbart handlar om ett oskyldigt party i fängelset:

Number 47 said to Number 3
You’re the cutest jailbird I ever did see
I sure would be delighted with your company
Come on and do the Jailhouse Rock with me

Tolkningsmöjligheter uppstår när man tittar närmare på filmscenen där Elvis först framförde melodin. Rockstjärnan inleder detta musikalliknande nummer med en vild poledance, därefter juckar han ohämmat loss ihop med sina, allt annat än buskablyga, manliga medfångar.

»Kanske var undertonerna så otänkbara för censorerna att de inte kunde föreställa sig vad som eventuellt hände i kulissen mellan alla dessa frimodiga män som dansade så tätt ihop och sjöng om att få sällskap i cellen.«

Ett par grabbar bjuder med mjuka handsmekningar upp varandra till en välkoreograferad dans. Innan de åter ansluter till gänget intar de en position som bär på, ska vi säga, sublim homosymbolik. Rock and roll.

Kanske var undertonerna så otänkbara för censorerna att de inte kunde föreställa sig vad som eventuellt hände i kulissen mellan alla dessa frimodiga män som dansade så tätt ihop och sjöng om att få sällskap i cellen. Kanske skildrades enbart ett oskyldigt party i fängelset.

Tydligare var Little Richards första version av Tutti Frutti, som var så oanständig att skivbolaget inte vågade släppa singeln i ursprungligt skick:

Tutti Frutti, good booty
If it’s tight, it’s all right
And if it’s greasy, it makes it easy

För att vara på den säkra sidan plockades textförfattaren Dorothy LaBostrie in för att tvätta låten ren från fula ord. Och tvättad blev den.

De oblyga formuleringarna förvandlades till totalt nonsens som »Tutti Frutti, aw rooty« och följdes upp av ett stycke om flickvännen Sue – »She’s the gal that I love best«.

Låten släpptes 1955 och har numera en central plats i rockhistorien, men LaBostrie hävdade fram till sin död att historien om Little Richards tidiga homoversion var hans skrytsamma efterhandskonstruktion och att hon skrivit hela texten själv. Hur som helst var Elvis Presley en av alla som spelade in en cover av Tutti Frutti.

Kors och tvärs över jorden censureras fortfarande texter som anspelar på sex och queer kärlek, även om vi på andra håll kommit en bra bit på väg.

Nuförtiden skulle kanske inte brittiska popgruppen Frankie Goes to Hollywood tvingas ljuga i intervjuer för att få sin hit Relax spelad i radio och tv, men under 80-talet förklarade bandet troskyldigt att de sjöng »When you want to sock it to it« och inte som många uppfattade det: »When you want to suck to it«.

Nyligen avslöjade de att formuleringen i själva verket var ännu grövre: »When you want to suck it, chew it«.

I det frispråkiga musikklimat som råder hos oss på denna sida millennieskiftet är det bra att påminna sig om hur sträng omgivningen kan vara och har varit. En som inte själv fick välja tidpunkt för offentliggörandet av sin sexuella läggning är Janis Ian.

1975 släppte hon balladen At Seventeen, om tonåringen som aldrig får några Alla hjärtans dag-kort. I samband med att låten Grammybelönades året därpå outade en tidning att hon var lesbisk, varpå hon enligt lag förbjöds från att spela på restauranger med utskänkningstillstånd.

Som tröst mottog Janis Ian detta år 461 kort på Alla hjärtans Dag. I dag spelar hon var fan hon vill.

Anna Charlotta Gunnarson är musikjournalist som skrivit boken Kvinnorna som formade pophistorien (Atlas, 2019).