Sexuella övergrepp i slutenvården: Socialministern svarar
När Emilia blir inlagd på grund av anorexi och ska vägas in börjar vårdaren plötsligt smeka hennes bröst. Vittnesmålen om sexuella övergrepp inom psykiatrin är många. Sverige får även internationell kritik för allvarliga brister inom tvångs-och slutenvården. Vad säger Sveriges socialminister Jakob Forssmed (KD) om övergreppen?
– En behandlare hämtar mig och vill ta min vikt. Han stänger dörren och ber mig klä av mig i underkläder. Jag ställer mig på vågen och blir ledsen över siffran. Behandlaren står bakom mig och lägger sina armar om mig. Jag fryser till is. Han säger att jag är vacker och att jag kommer få större bröst av en viktuppgång. Han börjar smeka min kropp. Magen, brösten och för sedan in sin hand under mina trosor. Jag trycker honom ifrån mig och han ser på mig med ett flin medan jag samlar ihop mina kläder och tar mig ut ur rummet.
Detta hände Emilia år 2019 när hon var inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning i Stockholm på grund av anorexi. En regel som fanns där var att manlig personal inte tar vikt, vilket den manliga behandlaren väl kände till.
När avdelningen fick vetskap om vad som hade hänt, svarade ansvarig chef att manlig personal inte tar vikt och att det som hade hänt var omöjligt.
Emilia var inlagd på avdelningen under hot om tvångsvård, ibland även kallad informell tvångsvård, vilket betyder att hon inte hade ett juridiskt beslut om tvångsvård över sig – men ett hot om att ett sådant beslut skulle bli verklighet om hon inte gjorde som personalen sa.
– Jag fick förklarat för mig att jag hade två val. Stanna kvar på avdelningen och genomgå behandling – annars skulle det bli tvångsvård och sondmatning. Jag vårdades enligt hälso- och sjukvårdslagen men stod inför hot om lagen om psykiatrisk tvångsvård om jag skulle försöka skriva ut mig själv.
»Jag kommer leva resten av mitt liv med minnena av vad jag blev utsatt för«
Emilia
Att bli inlagd under lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, innebär att människor blir inlåsta och tvingade till vård och behandling – även om de inte vill. Patienten har däremot alltid rätt att överklaga till domstol om sådant beslut fattas.
Informellt tvång belyser ytterligare den utsatthet som en del patienter inom psykiatrisk slutenvård befinner sig i, eftersom tvånget då sker dolt, utan möjlighet till formell prövning av om tvångsvården är laglig.
– På grund av den starka sekretessen vid slutna vårdavdelningar är det svårt att få insyn, och det händer att patienter inte blir trodda när de rapporterar om missförhållanden. Det kan vara mer eller mindre omöjligt för patienter att styrka något som de har blivit utsatta för med till exempel vittnesmål eller journalanteckningar som vårdpersonalen har skrivit, säger Moa Dahlin, jurist och docent som forskar om juridik, etik och mänskliga rättigheter, och fortsätter:
– Patienters utsatthet och sårbarhet på psykiatriska vårdinrättningar blir en paradox – det är ju endast inom psykiatrin som det är möjligt att tvångsvårda patienter, med hänvisning till att de anses ha ett särskilt stort behov av samhällets hjälp och skydd.
Föreningen Psynlighet arbetar för att förbättra svensk psykiatri. De tar emot vittnesmål från patienter och anhöriga och vill att berättelserna ska nå ut – och inte stanna bakom psykiatrins låsta dörrar.
Inom slutenvården, där patienterna befinner sig i beroendeställning till personalen, finns även många gånger en rädsla för att inte bli trodd, konsekvenser som kan bli om de berättar, och rädsla för att situationen kan förvärras ytterligare.
Psynlighet publicerade tidigare i år ett antal mål utifrån de behov av förändring som de anser måste till, bland annat vill de se en utredning av förekomsten av sexuella övergrepp som personal utsätter patienter för, och en specialistenhet inom Polismyndigheten som utreder sexualbrott där patienter misstänks ha blivit utsatta av vårdpersonal.
Föreningens projekt opsynliga.se, där över tusen vittnesmål från psykiatrin samlats in, visar – att problemet är stort.
»Jag känner fortfarande hårdheten när skötaren höll fast min handled och trycker knytnäven mot min kind. Plötsligt förvandlades skötarens tidigare sexuella övergrepp till ilska. Mina ord visade sig vara betydelselösa. Min rädsla och upplevelse var inget värt. Jag känner mig aldrig trygg på sjukhus och psykiatri. Jag kommer aldrig glömma, aldrig sluta känna hur det kändes…«
Vittnesmål på opsyliga.se
Emilia mår förhållandevis bra idag och har sedan utskrivningen för cirka två år sedan genomgått behandling för den PTSD som kom efter de traumatiska upplevelser hon var med om under fyra år inom psykiatrin.
»Lagstiftningen är tydlig – problemet är att den inte har följts«
Jacob Forssmed, socialminister
– Jag har fortfarande lite svårt för att vistas i vårdmiljöer och kommer leva resten av mitt liv med minnena av vad jag blev utsatt för, men de hindrar mig inte längre från att leva ett bra liv.
Hur tänker du kring vad som behöver göras för att sexuella övergrepp inom psykiatrin ska upphöra?
– Jag tror att personal inom psykiatrin behöver regelbunden handledning och att all personal behöver informeras om rutiner för avvikelserapportering när det gäller olämpliga beteenden. Jag tror också det är viktigt att anlita en extern utredare när brister uppdagas för att förhindra intressekonflikter och mörkande från verksamheternas sida.
Sverige får återkommande kritik från bland annat FN:s tortyrkommitté för de allvarliga brister som finns inom den psykiatriska tvångs- och slutenvården.
Enligt socialminister Jakob Forssmed står denna fråga högt på regeringens agenda. Han berättar att de nyligen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att stärka och utveckla den psykiatriska tvångsvården med särskilt uppdrag att stärka rättssäkerheten.
– Detta ska bland annat ske genom bättre information till patienter om deras rättigheter och stöd till verksamheter för att förebygga våld och övergrepp, säger Jakob Forssmed.
Som socialminister har han psykiatrin som ansvarsområde där en uppgift är att ge landets regioner, som har huvudmannaskapet för den psykiatriska vården, förutsättningar att erbjuda en trygg och säker vård. Han understryker att regionerna måste ta sitt ansvar, bland annat när det gäller att säkerställa att det finns tydliga riktlinjer och rutiner. Dessutom måste chefer i landets regioner ta sitt ansvar på allvar.
– Lagstiftningen är tydlig – problemet är att den inte har följts. Jag förutsätter att regionerna tar ansvar för sina verksamheter och vidtar de åtgärder som krävs. Jag kommer följa denna fråga noga och har en nära dialog med både Socialstyrelsen och IVO inom ramen för detta, säger Jakob Forssmed.
Marie Andersson är frilansjournalist och beteendevetare med examen i psykologi.
*Emilia heter egentligen något annat.
