Sexuella övergrepp i lokaltrafiken – vem ska skydda oss?
Tilda Rocklind om att få ett stånd tryckt mot sin rumpa i kollektivtrafiken. Var är forskningsstudierna som kartlägger problemet och de politiska åtgärderna?
Rusningstid i Stockholm och fullproppat på tåget. En man, säkert dubbelt så gammal som mig, står bakom mig. Nära. För nära. Någonting känns fel.
Alla står nära mig men de trycker inte på mig som han gör. Jag sväljer. Blundar. Vet inte om jag inbillar mig eller om det faktiskt är något hårt jag känner mot min rumpa. Till slut kollar jag bak. Jag ser mannen rakt i ansiktet. Han rycker till, flackar med blicken. Det är tydligt att han skäms.
Min mage vrider sig ut och in när jag tittar ner och ser att mannens snopp står rakt ut genom mjukisbyxorna. Full erektion. Jag svär och skriker åt honom. Mannen ber snabbt om ursäkt, tränger sig igenom folkmassan och springer ut ur tåget som precis har stannat. Sedan är han borta.
Jag önskar att jag kunde säga att detta var ett undantagsfall, att detta inte hänt mig förut, och att jag normalt sett känner mig trygg i lokaltrafiken. Tyvärr är det här långt ifrån första gången för mig. Det här var tredje gången någon förgrep sig på mig i lokaltrafiken och tyvärr var det bara ett av alla övergrepp som sker i lokaltrafiken varje dag.
»Vilka åtgärder har tagits, sedan vi fick veta att nästan hälften av studenterna på två stora universitet i Stockholm blivit sexuellt trakasserade i lokaltrafiken?«
Och jag önskar att jag här kunde komma med någon färsk, stor och allmän studie om sexuella trakasserier i lokaltrafiken men någon sådan verkar inte finnas (intresse för). Avsaknaden av en sådan säger något om problematiken.
Den senaste studien jag hittar är en enkätstudie från KTH, genomförd 2019. Den visar att nästan hälften av studenterna på KTH och Södertörns högskola uppger att de har utsatts för sexuella övergrepp i Stockholms lokaltrafik. Kvinnor är dubbelt så utsatta som män, och de upplever en större otrygghet.
Vilka åtgärder har tagits, sedan vi fick veta att nästan hälften av studenterna på två stora universitet i Stockholm blivit sexuellt trakasserade i lokaltrafiken?
Jag vet vilka åtgärder jag har tagit sedan den där gången för fyra år sedan. Den gången på nattbussen när en medelålders man tog mig mellan benen. Han som trodde att jag sov och därför »passade på«.
»Jag är bara 25 år gammal och det har redan hänt mig tre gånger.«
Jag tar aldrig bussen sent och sätter mig aldrig nära någon av det manliga könet om jag inte måste. Men det hjälper inte. Fastän jag inte åker sent på kvällen, sätter mig nära en man, eller inte åker om jag inte måste, får jag en hård snopp upptryckt mot min rumpa mitt på ljusa dagen i en folkmassa.
Efter att vänsterpartiet i januari 2021 kommit med frågeställningar gällande trafikförvaltningens i Region Stockholm arbete mot sexuella trakasserier i lokaltrafiken, kan vi läsa i ett tjänsteutlåtande från trafikförvaltningen i Region Stockholm att det saknas fokus gällande just sexuella trakasserier i lokaltrafiken.
Ett arbete för övergripande trygghet i lokaltrafiken finns, men ett specifikt arbete mot sexuella trakasserier existerar fortfarande inte.
Trots att det är så vanligt, är det alltså ändå ett bortglömt fenomen. Något som händer hela tiden men som vi ändå inte tycks prata tillräckligt, eller inte alls, om.
»De smyger runt, smälter in och smiter ut. De gör om det igen. Och igen. Vem ska ta fast dem? Vem ska skydda oss?«
Jag är bara tjugofem år gammal och det har redan hänt mig tre gånger. Det kommer alltså med största sannolikhet att hända mig igen, hur jag än beter mig och vilken tid på dygnet jag än åker.
Mannen som förgrep sig på mig förra torsdagen kom enkelt undan. Precis som de allra flesta som sexuellt trakasserar kvinnor i lokaltrafiken.
De smyger runt, smälter in och smiter ut. De gör om det igen. Och igen. Vem ska ta fast dem? Vem ska skydda oss?
Tilda Rocklind är frilansjournalist.
