Sexualbrottsutredningen innehåller en mängd lovande förslag – inte bara om samtycke. Nu är det upp till bevis, konstaterar chefredaktörerna som summerar ett händelserikt sexualpolitiskt år.
Ibland är det fullständig stiltje inom sexualpolitiken. Reformerna dras i långbänk. Det kan ta åratal, till och med årtionden av debatter, utredningar, juridiska processer och högljudda krav innan det till slut faktiskt händer något.
Men så ibland dimper det ena efter det andra efterlängtade sexualpolitiska beslutet eller löftet ner. En ketchupeffekt. I år är ett sådant år.
Det började i våras med beslutet om skadestånd till transpersoner som blivit tvångssteriliserade. Några månader senare utlovade folkhälsoministern Gabriel Wikström (S) den första stora sexualvaneundersökningen på över 20 år.
I november meddelade regeringen att Skolinspektionen ska granska sex- och samlevnadsundervisningen och föreslå insatser för att förbättra stödet till skolorna. Inte en dag för tidigt, vi vet att nivån är häpnadsväckande ojämn i landets skolor och att en bra sexualundervisning alltför ofta vilar på eldsjälade lärare och rektorer.
»Vi vet till exempel att det förekommer ovidkommande och kränkande frågor kring brottsoffrens tidigare sexuella erfarenheter.«
I oktober lades den nya sexualbrottsutredningen fram. Det i särklass mest uppmärksammade förslaget är en samtyckeslagstiftning, eller frivillighet som det kom att heta. Hela brottsbalkens kapitel sex ska skrotas och skrivas om, där gränsen för den sexuella integriteten nu dras vid frivilligt deltagande.
Men det finns fler förslag från sexualbrottskommittén som är värda att lyfta.
Bland annat vill utredarna förtydliga att sexuella handlingar som görs med samtycke och som syftar till att framkalla smärta, till exempel inom BDSMF, inte i sig innebär att det är ett sexuellt övergrepp, och förstärker därmed den praxis som finns idag.
»Utredningen klargör också att ›personer med könsöverskridande identitet‹ aldrig kan anses ha ›sexuellt vilselett‹ någon.«
Det slås också fast att det finns brister i hanteringen av sexualbrottsmål. Vi vet till exempel att det förekommer ovidkommande och kränkande frågor kring brottsoffrens tidigare sexuella erfarenheter. Sexualbrottsutredningen föreslår att domare genom utbildning ska »stärkas i sin roll« för att kunna ta ett mer »aktivt ansvar för förhandlingsklimatet« i rättssalen.
Utredningen klargör också att »personer med könsöverskridande identitet« aldrig kan anses ha »sexuellt vilselett« någon. Något som givetvis borde vara självklart redan i dag.
Med andra ord står det klart att det finns mycket att göra. Sexualbrottsutredningen är 600 sidor lång. Nu är det upp till bevis.
Carolina Hemlin & Anna Dahlqvist är Ottars chefredaktörer
Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!
Trevlig läsning!
