Sexualitetens bojor

Nuruddin Farah fick en känsla för ordet med sina första andetag.
– Jag hade en speciell relation till min mor. Jag brukade titta på när hon skapade poesi, ibland fick jag gå och läsa upp hennes dikter för personerna de var riktade till. Då kunde jag hitta på lite bus, ändra ett ord eller så, berättar han över telefon från Kapstaden i Sydafrika, där han bor idag.
Modern var en av Somalias många poeter som arbetade via muntlig tradition, hon födde tio barn och blev följaktligen ingen erkänd poet.
Nuruddin följde sin mors litterära fotspår. Kanske var det namnet som drev honom, funderar han? Nuruddin hette en prins i Tusen och en natt. Han brukade klippa ut namnet och klistra på sina skolböcker – skulle det bli sant även för honom?
Idag, fyrtio år efter debuten, har den nobelpristippade författaren en rad viktiga verk bakom sig. De handlar om krig, maktmissbruk, diktaturer och människor i skärningspunkter mellan traditioner och modernitet, om sökandet efter en identitet. Hans böcker har översatts till ett stort antal språk, han har försökt medla i konflikterna i Somalia, men också hotats till livet och tvingats i exil.
– För första gången skriver jag nu själv på vers i min nya pjäs, Antigone i Somalia. Talkörerna är på vers och jag använder somaliska sånger, säger han.

Ett återkommande tema i böckerna är kvinnors sexualitet, frihetslängtan, och bojorna som tynger dem. Farah har hyllats för sina porträtt, och hans brittiska förläggare trodde först att han var en kvinna.
Det är hisnande att tänka sig att han skrev debutboken Adams revben redan 1970. I boken rymmer en föräldralös outbildad flicka från ett tvångsäktenskap med en gammal man. Hennes resa mot ett nytt liv blir komplicerat, och beskrivningen av natten då hennes hopsydda underliv ska spräckas upp av en ung man är hjärtskärande, liksom hennes insikter om kvinnans lott. Betänk att han skrev detta långt före FN:s konferenser om kvinnors rättigheter (Peking 1995) där frågor som könsstympning kom upp. Det var en fråga som inte stod högt i kurs på 70-talet.
Nuruddin Farahs röst skär igenom det koloniala arvet och fördomarna vi må ha om ett land som Somalia. Att läsa honom är att ta del av en värld som varit dold.

Att sälja en bil med en tjej som lockbete, är lika mot­bjudande som att sälja en flicka för en hemgift.

Hur kommer det sig att du började skriva om kvinnoöden?
– Kanske är konsten en vägledande kraft. Jag minns inte att jag kände till de här sakerna uttryckligen, men jag måste ha sett, måste ha hört. När jag skrev boken bodde jag i Indien, kanske såg jag saker där. Boken togs emot ganska negativt, särskilt av män som tyckte jag gav dem dåligt rykte.
1972 skrev Farah A naked needle som hans brittiska förläggare inte vågade publicera när han var kvar i landet. När boken kom 1976 gjorde den skandal och den dåvarande somaliska regeringen hotade med 30 år i fängelse. Sedan dess har hoten återkommit.
– Kanske var jag naiv, jag trodde jag kunde skriva vad som helst fast jag bodde i Mogadishu. Men hot är en del av en afrikansk författares liv. Väl i exil blev det en konstnärlig utmaning för mig att skriva om mitt land, och att skriva bra, trots min frånvaro. Hade jag bott kvar hade jag inte skrivit mina trilogier om kriget. Vi brukar säga: en puckelrygg lär sig sova bekvämt, säger Nuruddin Farah.
Böckerna om kvinnors öden kom ut samtidigt som feministrörelsen var på frammarsch världen över.
– De flesta afrikanska författare som kom då, skrev om hur det var att växa upp som pojke, men det intresserade mig inte. Jag har aldrig velat skriva om mitt eget liv, säger han.

Vad är det som gör att du kan beskriva kvinnor så bra?
– Det är något i själva ögonblicket när man skapar. När en författare är i kontakt med sin själ, Du vet, man brukar säga att i varje kvinna finns en man, i varje man en kvinna. Under dessa stunder, när jag skapar, är jag kanske i kontakt med kvinnan inom mig. Det är möjligt, jag vet inte. Jag bara gissar.
Sexualitet och tabun som bryts återkommer i böckerna, beskrivningar av homosexualitet, incest, bestialitet, scener som har chockat läsare.
– För mig är ingenting tabu. Skillnaden mellan en författare och en vanlig person är att författaren uppfattar världen genom tabun och ser de utmaningar som finns inom traditionerna. Min bok Secrets hatas av många i Somalia, man sa att det inte finns homosexuella, men jag vet att de finns. Ordet finns i språket. Ett ord kan inte finnas om inte erfarenheterna är där.

Är sexualitet något naturligt inom oss alla, eller ett uttryck för den kultur vi lever i?
– Sex är ekonomi. Kvinnor är varor som kan säljas. Om hon inte är oskuld går hon inte att sälja via hemgift, men är hon könsstympad finns en garanti. Det tar lång tid, och mycket smärta, för mannen och kvinnan, att deflorera en könsstympad kvinna.
– Jag ifrågasätter att det finns något universellt. Det handlar mer om personliga upplevelser, sex är ofta en privat upplevelse.

Tycker du att västvärlden har kommersialiserat sexualiteten?
– Alla överdrifter är lika motbjudande, att sälja en bil med en tjej som lockbete, är lika motbjudande som att sälja en flicka för en hemgift.­ Man kan nog säga att demokrati, hur människor ser på sig själva i ett samhälle, har stor betydelse för frånvaron eller förekomsten av sexualiteten, öppen eller dold. I samhällen där det finns något slags diktatur är man mindre öppen med allt. Man äger inte sin kropp, man äger inte sina idéer, säger Farah.

Är du kritisk mot bistånd?
– Relationen mellan Europa och Afrika är inte hälsosam. Om Sverige sa, vi ger Uganda stöd om presidenten stödjer homosexualitet. Det är inte hälsosamt. Man måste finna andra sätt att få Museveni att sluta trakassera homosexuella.
En av prioriteringarna för det svenska biståndet är att verka för sexuell och reproduktiv hälsa, och för RFSU som driver dessa frågor internationellt, hur ser du på det?
– Jag har problem med regeringar i allmänhet, svenska eller somaliska. De är ett onödigt ont. Det är bra att ta emot humanitär hjälp. Men efter det stödjer jag inte bistånd. Men man kan inte kalla sig stats­överhuvud om man inte kan ta hand om sitt folk. Jag skulle heller inte stödja en organisation som specialiserar sig på sexualitet. Det är ok att utbilda andra om vilka olika val som finns, att ge argument till varför könsstympning är dåligt. Vill någon ha avhållsamhet så stödjer jag dem. Men om det kommer med ett hot om indragna pengar är det inte bra.

Går det framåt vad gäller rätten till sin kropp i världen?
– Samhället är försiktigt när det gäller sexualitet, inte av tradition, men genom den konservatism som blivit en del av exempelvis aggressiv islam. Det vore bättre att tala om tabun. Och vad spelar det för roll om två män ligger med varandra? Det är inte viktigt, inte för en regering. Folk som fokuserar på detta undviker det ansvar som de borde ta. Ugandas Museveni har en massa andra problem som han borde fokusera på. Visst går det framåt, vad gäller könsstympning så har det skett en förändring. Att ändra beteenden är väldigt svårt men det borde gå fortare. Varför skjuta upp saker till nästa år? För att offren är kvinnor – vore det män skulle dessa traditioner ha stoppats tidigare.

Vad önskar du att människor får med sig av dina böcker?
– Se vilka val du har och handla efter det.

Ylva Bergman
är chefredaktör för Ottar

Bild: SOPHIE BASSOULS / SYGMA / CORBIS

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 3 2010)