»Sexualiteten är könens glädje i varandra«

När Elsie Johansson ska signera sin senaste roman Sagas bok åt oss avslutar hon med sin tro på kärleken. Som för att säga att det långa äktenskapet hon gick in i som ung, som på många sätt var svårt, inte tog den tron ifrån henne. Eller kanske för att poängtera att det långa samtalet om sexualitet som vi just har haft till syvende och sist handlade om kärlek.

Och hemma hos henne, i den rymliga lägenheten i en lugn Uppsalaförort är kärleken påtaglig. Sambon Thore sitter visserligen i ett annat rum under intervjun men mot slutet ropar Elsie »Thore, vill du göra en kanna kaffe du?«, och då tittar han ut och sätter på kaffet som senare serveras ur en blå tv-kanna vid köksbordet.

– Med Thore upplever jag vad kärlek ska vara. Att känna sig omhuldad. Vi kan knappast passera varandra i lägenheten utan att röra vid varandra.

»Jag var nyskild och kände den här friheten, både att våga vara som jag är, och att ta fram den del som handlar om längtan efter närhet, efter kropp och kärlek.«

Elsie Johansson debuterade som 48-åring med diktsamlingen Min brorsa hade en vevgrammofon 1979, och den första romanen kom fem år senare. Idag är hon 84 år och har hunnit med ett tjugotal böcker och flera pjäser. Hon har förärats nästan lika många prestigefyllda priser och är en flitigt anlitad föreläsare.

Hon är en folklig och vida älskad författare, kanske mest känd för den så kallade Nancytriologin med böckerna Glasfåglarna, Mosippan och Nancy som kom på slutet av 1990-talet.

Elsie blev också mycket uppmärksammad för romanen Sin ensamma kropp som hon skrev 2008 när hon var 76 år och nyligen hade lämnat sitt 55 år långa äktenskap. I boken skildrar hon en äldre kvinnas nyväckta lust, längtan och kåthet.

I motiveringen till RFSU-priset som Elsie Johansson mottog i juni år står det bland annat att RFSU med priset vill: »lyfta fram ett författarskap och en röst som inspirerat kvinnor av alla åldrar att stå upp för sin rätt att på samma självklara villkor njuta av sin sexualitet«.

– Att skriva Sin ensamma kropp var att ta ett stort kliv för mig. Jag var nyskild och kände den här friheten, både att våga vara som jag är, och att ta fram den del som handlar om längtan efter närhet, efter kropp och kärlek.

Det står också i motiveringen att: »Vid 84 års ålder har hon aldrig har varit så lycklig till kropp och själ som nu, i sitt nytillkomna, sena kärleksförhållande«. Elsie håller inte riktigt med ska det visa sig, om det där med kroppen.

– Det stämde för tre-fyra år sedan men inte längre, säger hon.

Nu har kroppen börjat trilskas. När vi har tagit hissen upp till lägenheten och hon möter oss i hallen beklagar hon att hon går med käpp och inte kan röra sig så fritt längre. Men hon konstaterar att det egentligen inte är så mycket att klaga på vid hennes ålder, »normala förslitningar«.

Men visst hände det något positivt med kroppen och sexualiteten på äldre dar. Det var efter det dryga halvseklet långa äktenskapet med ex-maken som »aldrig skulle blivit« om hon hade fått välja om senare i livet.

De gifte sig när Elsie var bara 18 år, fick barn när hon hade fyllt 19. Maken hade enligt Elsie tyvärr ett labilt psyke som ställde till problem i deras relation.

– Jag har aldrig haft någon stark kroppskänsla, i alla fall inte sen jag blev tonåring. Jag var söt och så, men min man bekräftade mig aldrig. Han sa aldrig att jag var fin, jag fick aldrig någon komplimang.

Det gjorde att hon helt »tappade sin kroppsglädje« som hon säger.

– Jag tyckte att jag var ingenting.

Vänner har beskrivit hur maken kunde »skämta bort« Elsie, avbryta henne och börja prata om något annat, för att avleda fokus från henne – en klassisk härskarteknik för att förminska.

– Jag tror att jag var för stark för honom, han klarade inte av min styrka, eftersom han själv var så svag. Mitt skrivande var alltid hotfullt för honom.

»Jag borde ju egentligen säga att ’alla karlar ska skjutas’, men det tycker jag inte alls.«

I andra intervjuer har Elsie Johansson berättat om ex-makens många otrohetsaffärer, hon pratar om dem som »tillitsbrott«.

– Jag är inte typen som säger att all så kallad otrohet ska förbannas eller skambeläggas, men jag har själv upplevt så mycket smärta och lögner och elände. Jag borde ju egentligen säga att »alla karlar ska skjutas«, men det tycker jag inte alls.

Hur fick du tillbaka kroppsglädjen efter alla år av dålig självkänsla?

– Ja, det visade sig när vi hade skilt oss att jag inte behövde sätta upp en sådan där automat med könummerlappar, det var många män som var intresserade och hörde av sig. Det var väldigt nyttigt för mig och gav mig självkänslan tillbaka. Att vara någon som man ringde och mejlade och ville komma till, det var ju roligt. Jag fick bekräftelse på att »jag finns ju, jag duger, man vill ha mig«. Och efter att ha känt mig så förnedrad som jag gjort innan var det fantastiskt.

Kärleken i hennes liv, Thore, visade sig finnas närmare än hon trott. De bodde grannar. Sedan fem år tillbaka bor de ihop i den stora ljusa lägenheten i Uppsalaförorten. Väninnorna undrar ibland om hon inte kan »klona den där karln« säger Elsie och skrattar.

Thore är gammal bonde som »efter att ryggen tog slut« jobbade som mättekniker inom industrin. Han har ett hus på landet dit han ofta åker och odlar grönsaker. Paret flyttar dit om våren och tillbaka till stan om hösten. Han bakar bröd och lagar fisk, syr i knappar och tar fram symaskinen.

– Han kan ta mig fan allting, säger Elsie och drämmer näven i bordet.

»Det handlar kanske inte så väldigt mycket om regelrätta samlag längre, det blir ju knepigare med åren. Men vi njuter så otroligt av varandra.«

– Vi är båda 84 år, och vi har en sån fantastiskt underbar samvaro, sån närhet, sån glädje.

– Det handlar kanske inte så väldigt mycket om regelrätta samlag längre, det blir ju knepigare med åren. Men vi njuter så otroligt av varandra: »Ligg exakt så där, exakt så«.

Det är svårt att låta bli att prata om honom, kärleken. Ögonen lyser upp varje gång Thore kommer på tal.

– Sexualiteten förknippas med ungdom och unga kroppar men vi fortsätter ju vara sexuella varelser oavsett om vi är ute efter att skaffa barn eller efter att njuta, så den kan ju fortsätta hur länge som helst.

Med irritation som gränsar till ilska konstaterar hon att en följd av ungdomsidealet blir att en åldrad kropp med alla sina »förfulningar« i förhållande till idealbilden, ses som motbjudande.

– Många tycker att det är äckligt, titta bara på hur kroppar som de skildras i media idag ska se ut för att duga. Att man kan ha ett sexliv med hängbröst, putmage, åderbråck och hela köret, hah! Det är ju väldigt tråkigt att den uppfattningen finns. Vi behöver berätta, skriva och göra filmer om äldre sexualitet.

»Jag lever ju med de här människorna, är inne i deras sätt att tänka och vara. Det finns inte i min värld att ´det ska in lite sex här också` utan det är en naturlig utveckling.«

Men det är inte bara äldres sexualitet som Elsie Johansson har skildrat i sitt författarskap. I Nancyböckerna beskrivs en ung kvinnas kåthet och lust med en självklarhet som heller inte är så vanlig i litteraturen. Själv har hon inte tänkt på det så, att sexualitet skulle vara ett »tema« i författarskapet.

– Jag lever ju med de här människorna, är inne i deras sätt att tänka och vara. Det finns inte i min värld att »det ska in lite sex här också« utan det är en naturlig utveckling.

Kvinnan som mötte en hund var Elsies debutroman, den kom ut 1984 och handlar om Vera Backman, en kvinna med statligt jobb som lever ett ensamt, deprimerat, inrutat liv och som är »totalt sexuellt låst«. Vera Backman upplever sexuella lustkänslor först när en hund hon vaktar stryker sitt kön mot henne, en hund som hon senare bestraffar.

– Redan där började det ju, säger Elsie om de skildringar av sexualitet som vi ser som en röd tråd i författarskapet (tillsammans med flera andra återkommande teman).

Uppväxt på den fattiga bondbygden i Vendels socken i Uppland i ett »ruckel« till stuga och utan någon sexualundervisning i skolan, undrar en varifrån hon hämtat sin kunskap kring sex?

– Ja, när man bor så trångt och eländigt som jag har gjort under uppväxten så finns det ju ingenting som kan vara fördolt. Men jag har aldrig fått med mig en positiv syn på sexualitet, det var alltid negativt.

Hon berättar om mamman som blev med barn i ett dåligt äktenskap som 16-åring och som upplevde sex som ett tvång.

– »Akta dig, akta dig, akta dig«, det fick jag jämt höra. »Vad du gör så akta dig. Håll dig upprätt«, sa mamma.

Den värsta konsekvensen av att inte »hålla sig upprätt« var förstås att bli oönskat gravid och i och med det förlora sin frihet och bindas till äktenskap och spisen. I Glasfåglarna dör huvudpersonen Nancys storasyster Dora efter en misslyckad illegal abort i slutet av 1930-talet. Kände Elsie någon som for illa av abortförbudet i Sverige i verkliga livet?

– Jag är ju inte Nancy, men jag är väldigt nära henne. Det var inte så att någon av mina egna systrar dog av sådana saker, men däremot var en av dem så psykisk nedgången att hon faktiskt fick tillåtelse att genomgå en abort. Hon ansågs inte orka med det.

Elsie Johansson räknas till en av Sveriges främsta arbetarförfattare, böckerna är inte direkt självbiografiska, men inspirerade av hennes egen uppväxt. Många äldre läsare har känt igen sig i beskrivningarna av det gamla fattigsverige med en tillvaro präglad av hårt jobb och slit, smuts, för många barn och för tidig död.

– Jag har skrivit mig igenom livet, men det är bara mina dikter som är självbiografiska, allt annat är fiktion. Men jag talar ju genom gestalterna.

Varför blev det äktenskap och barn i så tidig ålder för Elsie Johansson, då 1949? Hon som hade »läshuvud« och efter lärarens rekommendation fick gå fyra år i läroverket, något som hennes fyra äldre systrar aldrig fick chans till.

– Passion. Utan något förstånd i huvudet. Vi var både mycket förälskade i varandra, han var mycket vacker. Och jag är glad att jag fick uppleva den passionen.

»Prästen svarade att: ´Så här är det, sexualiteten hör hemma inom äktenskapet. Så du förstår Elsie, det finns bara två möjligheter. Den ena är att ni helt och hållet avstår från någon sexuell kontakt, och den andra är att jag viger er`.«

I Elsies uppväxtmiljö var tidiga äktenskap och barn inget konstigt. Det var ingen som reagerade på att hon gifte sig, det var det vanliga. Det var också en tid i livet då Elsie var djupt religiös. Det kom inifrån henne själv, familjen var inte särskilt kyrklig, men själv hittade hon gud.

– När jag var 17 år och hade träffat min blivande man gick jag till min konfirmationspräst Stig Hellsten, som sysslade med upplysning till unga om kärlek, och frågade om det här med sexualitet. Jag sa att det var svårt när man är så förälskad, att hålla på sig.

Prästen svarade att: »Så här är det, sexualiteten hör hemma inom äktenskapet. Så du förstår Elsie, det finns bara två möjligheter. Den ena är att ni helt och hållet avstår från någon sexuell kontakt, och den andra är att jag viger er.« Och så tillade han: »Och jag tror att det är bäst att jag viger er«.

Elsie skrattar stort vid minnet av samtalet med prästen, till synes utan någon bitterhet.

– Jag satt ju i en rävsax, med kyrkans syn på sexualitet på ena sidan, och min nedärvda skräck för att bli med barn på den andra.

Utfattiga, unga och kära vigdes de 1949 av nämnda präst, och hela tillvaron förändrades. Den underbara unga vackre mannen visade sig vara en person som var svår att leva med, och äktenskapet blev inte alls vad Elsie trott. Hon jobbade också som postexpeditör, ett jobb hon inte alls hade någon lust till. Hon ville ju skriva.

»Ett litet knull så där i förbifarten, det naggar lite på något som ska vara bättre än så.«

Sexualitet reserverad för äktenskapet känns främmande för många idag, vi konstaterar att det är tur att sexualiteten inte längre skuld- och skambeläggs på samma sätt som förr i Sverige.

– Men jag kan tycka att man förflackas i sitt känsloliv idag, för att det är så enkelt.

Hur tänker du då?

– Att ge sig hän till en annan människa med sin kropp när det är förenat med en glädje och ömhet inför den människan, det är underbart. Men ett litet knull så där i förbifarten, det naggar lite på något som ska vara bättre än så, säger Elsie.

– Sexualiteten är ju könens glädje i varandra.

I de många romanerna förekommer knappt några referenser till annan sexualitet än den heterosexuella, till skillnad från i till exempel författaren Birgitta Stenbergs böcker. De är barn av samma tid men Stenberg har alltid haft ett queert perspektiv och skildrat sexualitet utanför normen. Först i Elsie Johanssons senaste roman Sagas bok från 2015 skildras ett bögpar, och det är hon stolt över.

– Jag är inte alls emot homosexualitet, det är underbart om de kan finna glädje i varandra. Det har jag lyckats få in i senaste boken.

»Självklart så är jag ju feminist i egenskapen av att vara kvinna, men jag brukar säga att jag är ´människoist`. Jag har genomgående en ganska stark medkänsla med männen.«

Är du feminist?

Elsie är snabb med svaret.

– Den frågan har jag väntat på. Självklart så är jag ju feminist i egenskapen av att vara kvinna, men jag brukar säga att jag är »människoist«. Jag har genomgående en ganska stark medkänsla med männen.

Hon konstaterar att hennes böcker befolkas av starka kvinnor, men att där inte finns en enda stark man.

– Med en stark man menar jag en man som är stark i sig själv, som inte behöver bevisa det genom fysiska handlingar eller genom att tjäna massor av pengar eller vara ett barlejon.

Dina böcker behandlar såväl klassfrågor som genusfrågor, är du engagerad i någon politisk fråga?

– Jag anser att jag är en politisk idiot. Jag vet precis vad jag tycker, tänker och vill men jag har aldrig engagerat mig politiskt, säger hon och fortsätter: Om jag inte blivit så instängd som jag var när jag var ung så kanske jag hade engagerat mig politiskt, men mitt äktenskap var tyvärr en 55-årig parentes i mitt liv.

Intervjun går mot sitt slut, Elsie visar oss runt i lägenheten. Den är raka motsatsen till den mörka stuga hon växte upp i, med stora fönster och konst på väggarna. Hon pekar in i arbetsrummet och säger att det är där hon sitter och våndas i sitt skrivande. Och just nu är det särskilt svårt, nu när hon ska skriva om det som tidigare har fungerat som inspiration till fantasin.

– Jag ska berätta mitt liv i en självbiografi. Om min barndom, den som har präglat mig. Och så kanske en diktsamling senare, men det vet jag inget om än.

Vi tackar för kaffet, och när vi väntar på skjuts utanför huset ser vi Thore, i blåjeans med och röd munkjacka med plånboken i bakfickan, spänstigt promenera mot Ica Kvantum i köpcentret en bit bort.

Carolina Hemlin och Anna Dahlqvist

Ottars chefredaktörer

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!